1
Domedags vapnet
Jane tittade ut över, landskap som tornade upp sig ut över skogen, som i ena sidan vette ut mot tunga åkrar fyllda av skörhet och djupa vindar. Solen stod hel och skuggor landade bak tallar och gråa bergsformationer. En ensam fågel svävade över åkern och jagade med hela sin färdighet, ståtlig och hungrig. Hennes gula lockar dansade i vinden, Jane var ensam om att söka oskuldsfullheten i närmaste tova gräs som stack upp ur marken. Molnen dansade på avstånd och små regnskurar hade vaknat över landskapet. Det hördes ingenting och rotorbladet ifrån helikoptern slog häftiga vindar över gräset. Bakom stenar och åkrar låg huset, alldeles i närheten av en sjö. Janes söta ansikte var format som en oskuldsfull liten söt docka och hennes perfekta ansikts drag slöt samman i en sammansvuret inre, näsan var spetsig och de vackra gröna ögonen tindrade sensuellt i sommarvärmen. Hennes kropp var täckt av ett svart, mjukt sorts tyg som framhävde hennes former något i det finaste av världar, mjukt men samtidigt hårt som sten. Jane plockade mellan det hon såg och det som verkligen ville till henne, ögonen åt samtidigt som hon jagade med blicken. Precis som rovdjuret under dem. Solen bländade henne och de svängde nedåt mot hustaket, där nere låg det, huset som gud glömde. Hennes fantasier ekade precis som den röda helikoptern, i den sommar varma luften. Jane studerade huset som var format som en stor borg fast med platt tak. Stunderna hade lämnat henne ensam med vilda fantasier och stundtals insupit en del av de förträngda jagande blickarna, som for som en rysning genom kroppen. Männen i helikoptern var fast beslutna med att snaggade och nyrakade förföra huset med en väldans fart. De var lika som bröder och det tunna getskägget på vardera haka påminde om en period i Janes liv. Hon var sensuell, men att inte röra, för det mesta, men det gjorde henne inte allt för klen utan, när näsan pekade på sitt villebråd tog hon fasta i att genast skydda sitt eget. Fast med beslutande, ignorans vände de om när hon sagt sitt, hon var enkel och så hade hon byggts upp i sin ensamhet. Kroppen talade med henne och hennes anletes drag var som fångade sjö jungfrur alla hårt samman satta i en seans. Häftiga vindar hade fört dem hit och med ens hade den kaos artade världen givit sitt tycke för förstörelsen av människo-kroppar och hjärtan. Den doft som fanns i luften var inte den samma som fanns tiderna innan huset, någonstans vilade en kulen hemlighet redo att förtära hemligheter, än att förtälja dem. Jane nickade åt mannen bredvid henne när han pekade mot huset med sina knotiga fingrar. Hans huvud var täckt av en röd och svart, tiger randig hjälm, med inskriptioner som givetvis var på ett annat språk. Jane insåg att mannen med de blåa ögonen och det blonda pipskägget, talade med hela det stränga och smala ansiktet. Huvudet var format som ett ovalt ägg och han sneglade hela tiden på Jane, någonting hon inte kunde motstå att utnyttja. Slutligen tröttnade han och de kom fram och kunde landa helikoptern på taket utan att det smittade av sig, män emellan. Hon var chefen och när hon sa landa, så landade de och hon hade inte brutit mot reglerna denna gång. – Har vi tittat klart. Frågade Jane med i mikrofonen. < Det ser säkert ut, Jane! Sade piloten och svängde neråt < Jag landar. Sade piloten och tittade bakåt med sin blåa hjälm. Det tätt sammanbitna runda ansiktet var hårt med en fyrkantig haka. Han lyssnade till namnet Kristofer, det tunna getskägget var tätt sammansatt och lutade neråt under läppen som var lite tunnare än överläppen. Ett tunt streck drog ifrån sida till sida och lämnade rum åt smilgroparna. Även Jane hade smilgropar och de var mjuka och sensuella precis som de förtjänade hennes uppmärksamhet, hon hade lyckats med perfektion. – Ja, landa vi fyra behöver lite mark under fötterna. Pep Jane och lyfte hjälmen bakåt. Kristofer gjorde som hon sagt och satte ner henne. < Vi hämtar luft och kollar om det verkligen rör sig där nere, du vet att det är statens. Sade mannen bredvid Kristofer. Hans fyrkantiga ansikte lutade med en bakåt, överlägsen attityd. Det rödblonda håret låg i pannan, nästan för ögonen. Han talade med en skånsk dialekt fast tydlig och rix Svensk, han lät precis som en student och hade bakåtliggande ögonbryn, tydliga och tunna. < Ja löjtnant. Sade piloten och styrde helikoptern så att den stillsamt landade, på det vita och gråa taket med en ingång på sidan av. – Det är mitt andra uppdrag med S-L, sade Jane och lutade sig framåt. – Sist hade vi lite otur, men det är mitt första uppdrag efter lååång utbildning. Sade Jane med sin mjuka ton. De sneglade på varandra som om de visste någonting, som de inte ville berätta < Som sagt, tretton människor bodde här. Tre kom ut, två var kvar, när en ensam överlevande återvände hem. Det är någonting lurt med det här! Sade mannen bredvid Jane, han hette Klas. – Klas, menar du det aldrig återvände!?  Frågade Jane och lutade sig framåt med händerna mellan knäna. Hennes hår lockade sig märkligt och hon hade en blick som aldrig återvänt ifrån ordningen och kaoset i sitt liv. < Du vet, han märker ord, sade piloten och tog en paus och stängde av rotor bladen. < Sa han aldrig menar han aldrig! sade löjtnanten och hoppade ut. Vinden hade sugit tag i pollen och gammalt skräp på det vita taket och utbyggnaden satt som en liten stuga bredvid staketen. – Det är erat jobb att ta reda på det! Sade Jane och hoppade efter så att hennes kurviga oskyldiga kropp landade mjukt i marken med fötterna före. < För all del Jane, gör det inte mer komplicerat än det är! Sade mannen som suttit bredvid henne. Klas var bekant med allting som rörde stridsteknik i militär väg. Han och piloten gick ut efter dem. < Det är förstås en utgång där nere också! Sade Klas till Kristofer. Han klappade honom på hjälmen och tittade sedan lite blåögt på klockan, < Jag måste hem jag också, har en dotter som måste få lite uppmärksamhet! Sade Kristofer och tog av sig hjälmen, det ljus bruna håret låg som en slimmad frisyr över pannan, han tittade på de andra som satt just i närheten av ingången. Jane satt smidigt så att den lilla rumpan stack ut som en välformad muskel. Kristofer tittade på sin Rolex. < Hon är kanske fem år yngre än Jane och sjunger och dansar i en teater. Sade Kristofer och klappade Klas i ryggen. < Ja, ja hon måste visa vad hon går för, precis som en tonåring, vår Jane! Svarade Klas och tog av sig hjälmen så att det spretiga blonda håret tittade fram. Jane reste sig och kom emot dem med sin gepard formade kropp och hon påminde redan om en puma.- Det rör sig och skrapar på andra sidan dörren. Sade hon med en flick-aktig röst, hon log medvetet och verkade en stund vara medveten om olikheter dem emellan. < Ja, jag förstår! Sade Klas och laddade om sin pistol med en hantel rörelse. – Du stoppa inte undan den där! Svarade Jane på hans agerande, hon gick fram till helikoptern och tog av sig hjälmen och satte den bredvid Klas, hjälm. Jane drog ut en väska under sätet. Jane tittade ner i den med sina gröna nyfikna ögon. Hon öppnade den silvriga väskan och lyfte fram två ficklampor. Hon stoppade dem i hållare i bältet. Jane lyfte upp en stor pistol med två magasin liggande under, och satte dem i visiret på sidan av de svarta mjuka byxorna. De båda männen stod och diskuterade, viskade om någonting och smög fram till dörren. Jane tog fram en kniv och en till mindre pistol av modellen diskret, hon satte revolvern innanför skärpet och kniven i skidan. Jane dansade till och gick sensuellt fram till den röda dörren.- Ok, så här gör vi! Viskade Jane till Klas och piloten som stod bredvid varandra och såg allvarliga ut. – Klas öppnar och löjtnanten tar den här. Hon gav honom en fick lampa och han kontrollerade att den fungerade i en hantelrörelse.- Jag går in. Sade Jane och de tog fram sina vapen. Jane ställde sig en halvmeter ifrån dörren på höger sida om den och lät fingrarna nudda handtaget. Fingrarna slöt sig sakta om handtaget, hon öppnade dörren med jämna nedtryck och väntade tills handtaget var nere och dörren öppnade sig, helt och hållet. Jane rusade in med pistolen i högerhanden och ficklampan i vänsterhanden. En korridor slöt sig på alla sidor och den var tät med gammal luft. < Ingenting! sade löjtnanten och gick fram förbi med fasta steg i sina helgröna militärbyxor och colten i höger handen, i vänster hand höll han ficklampan. De andra följde hans steg och gick in, Jane, lite snett bakom SL löjtnanten. Hon tittade och tittade över axlarna på löjtnanten uppenbarligen irriterad över situationen. < Jane, inga rörelser sade Klas som gick bakom henne med Kristofer bredvid sig. Det var beck mörkt och en slimma vind drog igenom, som om det redan var öppet någon annan stans. Det var vått och fuktigt som om det var en vattenläcka någonstans. Golvet var blött och det ekade av vattendroppar och knarrade ifrån ett öppet fönster. Jane tog snabbt täten igen och hon sjönk in i ficklamps-skenet, vassa oljud hördes ifrån bottenvåningen och de fortsatte rakt fram in i mörkret mot en öppen dörr som visade dem ner för en trappa. Löjtnanten smet tyst före och ner för trapporna, som var åldrade och väggarna formade sig, efter gången med smaklös konst och ett kladdigt räcke sträckte sig ner, i renaste metall. Luften blev annorlunda nästan lite varm och möglig. Löjtnanten stannade till och teg en stund medans gruppen följde honom, < Vi tar en kort paus här. Sade löjtnanten och lyste med ficklampan mot en metall dörr som mötte dem. – Det där kan medföra oss komplikationer, sade Jane och log lite tyst för sig själv. Hon ställde sig vid dörren och tog i med hela kroppen mot den så att den åkte upp halvvägs. Det var som en sjö nerför trappan och ut ner på golvet. < Lugn, jag tyckte att…. << Pang!>> <<pang!>> det kom skott ifrån okänt håll mot dem och de tog några snabba språng ut i vattnet. Jane siktade mot en gestalt med både ficklampan och pistolen och kramade avtryckaren, << Pang!>> Jane såg att gestalten föll ner och lampskenen kom ifrån både löjtnanten och Jane. Ficklampan var lång och smal och nådde fram med sitt sken till gestalten i vit läkar-rock. Löjtnanten sprang fram till läkaren och vände den åt sidan. Han var redan död, lampskenet dansade ifrån ficklamporna och Jane gick fram till läkaren och lyste honom i ansiktet.- En misstänkt! Sade hon och tittade på Kristofer som gick fram till lampskenet i bassängen. < Det är Doktorn, vi måste hitta projektet. Sade Kristofer med en dyster ton och gick fram till de stirrande ögonen och stängde dem. – Projektet som i.. Jane hämtade sig och tittade på läkaren som hade en grå ylle väst och skjorta på sig. < Domedags vapnet. Sade Klas och fick en kall blick ifrån löjtnanten. – Ja, just det! Sade Jane och tog upp doktorn revolver. Hon försökte rädda Klas där så att han skulle fortsätta underhålla dem. < Han där är säkert lika förbannad han. Sade Löjtnanten och lyfte upp honom mot sidan av väggen. Det var öppna dörrar på alla sidor och de började söka i rummen. – Här! Sade Jane som gått in i ett rum med text på kontors dörren, rummet där inne vätte till det enorma, lite torrare biblioteket och där på bordet stod en öppnad metall väska med föremål, som bar varnings tecken. Självlysande, gula behållare med metall skruv kork och behållare inuti med röd vätska. <Stäng igen, nu! Skrek Klas och sprang fram och lyfte upp väskan. < Vi måste gå! Sade löjtnanten och lös på klockan < Vi hinner hem till festen! Sade Kristofer och Jane stängde igen väskan försiktigt i famnen på Klas. Det hade blivit knäpptyst och Klas tog täten fram till korridoren där han stannade upp och tittade på dem. < Det här är Statens fel, sade Klas och fortsatte uppför den våta trappen. – Vafan lever dom på? Frågade Jane och syftade på doktorn. < Det vill du inte veta. Sade Kristofer och tog täten, före den medel långa Klas, där var han bättre utrustad och löjtnanten jäktade fram före Jane, som tystnat lite grann. < Se till att helikoptern är startklar. Sade löjtnanten till Kristofer som fortsatte snabbt upp för trapporna. Väl där uppe såg Jane ett rör som var av på mitten och vatten sipprade ut. < Där har du din, mördare Jane! Sade löjtnanten och stannade till så att den översittar stilen som syntes försvann helt och hållet.- För all del Sean! Sade Jane och påpekade att Sean som hon kallade honom för var bättre än Erik.
*
Hungern isade sig i leder, under vakande ögon, dessa ögon som slutit sig i en enorm fuktig nyans av den varma köttsliga lustan i att insupa den flödande vätskan ur mänskliga organ. Blod rann ur känslor ur varelser som var fulla av dem, ur bett och ur det köttsliga. Iris fuktade sina tänder med den skugga som hittat henne. Dess dödsfruktan och vredes utbrott ur den vekaste aning om hur det var att ligga underst. Under den, som erbjöd sin rätt att uppsluka nya ådror av rätt fruktan. Hon satt där naken utan fruktan, på huk och slukade den ondska som runnit i det hjärta som hon höll i handen. Köttslamsor rann ifrån organet och det var den slutliga seden ur de känslor som den förmedlat. Viljan att återigen sprida sin fruktan ur askan på den lätta bevarelse som njutit, andats och fruktat men inte minst hatat henne. Hon vann igen och segern var i att känna bitterhet inför den förlust av lek kamrat. Inte som dem utan som hon, det hon var kände inga hämningar, ingen fruktan ingen förståelse av vad de ville. Hon kände deras hunger överallt och precis som hon åt de av varelserna. Iris försvann in i skuggorna med sin blåaktiga spruckna hy, de åt av henne precis som de skuggor hon så väl kände igen. Hennes leder klättrade effektivt uppför byggnaden hon stirrade med sina rödaktiga känsliga ögon, de väggar som fanns ovanför henne slutade i mitten och fönster gömde offer bakom sig. Iris tog ett skutt in igenom fönster rutan. Skrikande gestalter sprang ifrån henne men, hon tog ett skutt till mot en av dem och satte sina klor i denne. Hon slet upp magen och lät tänderna hugga tag i halsen, allt bakifrån. Iris kände igen fruktan och fortsatte mot nästa, igenom att vässa sina klo-liknande fingrar in i den rygg som slet efter en ved gaffel. Iris kastade gestalten in i väggen och nacken slogs åt sidan.
Eld dopet
Annan känsla var det i duschen, nakna kroppar, brukade vilja duscha länge och känslan var den, att om man var tvungen gick man in i duschen först efter att man arbetat och innan man började.
Tunga moln virvlade över den nakna slätten, kring den kvava eftermiddags luften. En ensam mås slog sig ner vid en kal upplogad strand, vid en liten sjö. Sjön var blank och den blågråa tonen, förbyttes i små vågor, där vinden bröt igenom. Bakom huset, sträckte sig en skog ut, på bredden av tallar och granar några lövträd ringlade sig upp, ur den annars barrträds fyllda skogen. En blick förgyllde skogen till ett vanligt tecken, där sömmarna av en åker, kunde omringa stora områden av skog. Ett stort hus av vit murbruk och runda pelare, stod beläget en bit ifrån vägen. Kvava luftströmmar reste sig, i det lilla, av middags solen, som låg på det ovanligt hela. Vita väggar smyckrade sig, med ett stycke höga fönster, med små rutor och båg formade valv, rakt ovanför. Det fanns två våningar och huset var mer fyrkantigt än avlångt och tunna buskar spred sig öppet längst rabatterna, som ringade in huset i en stor trädgård bakom huset. Bilden var stilla, men i ett ögonblick kunde man se någon röra sig där inne. Anna lutade sig framåt fönstret och lyfte tag i en blomkruka och vände sig om, så att det bruna håret välvde sig längs den nakna ryggen. Hon stallde ner blomman på en diskbänk och spolade av den med en grön sprutflaska. Hon vände sig sedan distraherad av någonting och fortsatte in i duschrummet, som låg alldeles i högra hörnet av köket. Köket var stort och hade syltburkar på bänkarna och saftflaskor på diskbänken, bredvid blomman, som var av en sällsam art bladväxt. Hennes kropp var mjuk och kurvig, Anna ställde sig i duschen och lät vattnet spola bort tankarna, på den sylt hon nyligen varsamt fyllt i burkarna och saften, som kokat färdigt men inte buteljerats, mjuka strålar föll över hennes välformade och starka rygg, samtidigt som hennes solbränna fick en touch av svidande varmvatten. Anna lutade sig upp och satte fast slangen i munstycket, hon lutade sig sedan åt sidan och sköt till dusch draperiet. Det var slutligen en åkomma av det vardagliga slitet, hon var förresten på semester och det var en dag som vilken annan. Nog för att det slutat verka som om det var sommar den här dagen så var det sista dagen idag på semestern, hon var noggrann med att poängtera hur det skulle verka om hon slapp kvälls skiftet en vanlig dag. Hon jobbade visserligen på en ny sorts arbetsplats som funnits kanske ett år, Octagon Center hette företaget och S-L, var hennes arbetsplats. Säkerhet och larm fast endast S, L, hon var tystlåten idag och hemma hos henne var det ingen mening, att prata högt, för gjorde man det så blev man knäpp. Hon spolade noga av skummet ifrån tvålen, hon använde och skulle nöja sig med det denna gång. Anna var i tjugofem års åldern och hann med alla säkerhetsföreskrifter, man lastade på henne och även om det kanske var dags att öka på kunskapen lite och gå vidare i grad, så fanns det en viktig del av exakthet som passade henne. Anna drog bort draperiet och tog upp handduken ifrån bänken. Hennes välformade bröst sköt fram och hon började med att torka benen och gick sedan vidare till håret. De skulle komma med en bil idag, för det var fest och hon hade Jobbet att gå till. Anna tog fram en rödbrun borste och började borsta den våta ljus bruna håret. Hon tittade sig i spegeln och lade tova på tova och borstade ur det på vatten. Därefter drog hon på sig svarta trosor och knäppte en matchande bh. Sekunder senare gick hon ut till det ljusblåa köket, med sina ljus beige skåpluckor. En taklampa var tänd, så hon tog upp en väska med rena arbets-kläder, de var svarta och hade en gradbemärkning på vänstra armen. Genom att trä på sig kläderna kunde hon förvisa sig om att det snart var dags att börja arbetet igen. De passade perfekt och rumpan stack ut välformad och stark, precis som benen var i harmoni med resten av kroppen. Anna gick ut med en färdig macka och stoppade den i väskan, dörren var lång och smal, brunfärgade med trä-lack. Tunna sommarblommor stack upp i den dubbelsidiga rabatten, fram till grusvägen i trädgårdens alla hörn. Anna tittade med sin bestämda blick mot vägen och de ljusgrå ögonen lyckades fästa dem, till en liten bil som stannade till alldeles vid den vita postlådan. Anna log till med sina smilgropar och det vita leendet sken upp. I den gråa bilen satt en äldre man i fyrtiofem års åldern, äldre än hon. Anna gick fram till den mörkhåriga mannen och öppnade dörren till bilen.- Så klart att du slapp vänta, Peter. Sade Anna och klev in och satte sig på det gråsvarta sätet. < Ja, jag handlade innan. Trött på att käka mackor eller sallad, klockan tre på natten! Sade Peter och lutade sig ut igenom fönstret och vände sig till Anna. – Jag äter inte mer än en macka, en gång i veckan och ikväll är vi i alla fall bjudna på mat! Sade Anna och lutade sig fram mot spegeln i skärmen och tog, läppstiftet och målade en ljusrosa ton. < Tjejer är hungrigare än män i regel, men när en man ätit färdigt rullar han fram! sade Peter med en lugn stil och startade bilen. < Då, kör vi! Sade Peter lite fräckt och pressade gasen i botten och sprutade iväg gruset. – Det är inget som har hänt under hela veckan, bara så att jag har bilen i verkstan. Sade Anna och spände fast sig med bältet. < Ja, du skulle ha tagit två veckor när det ändåså är sommar. Sade Peter och tittade på Anna med sina ljusblåa ögon. – Jag har betald semester i februari tre veckor. Sade Anna och skruvade upp en läsk. < Ja, ja som vanligt, då! Sade Peter och svängde in bilen på en asfalterad väg. – Nja, Jag hade betalt hela veckan, tog bara ut min fjärde vecka nu! Sade Anna och smuttade på drickan lite mjukt < Jaha, min semester är fyra veckor i juli! Sade Peter och tittade på vägen, landskapet förändrades och hus dök upp lite var stans. – Det är förstås skönt med lite extra semester, nu när mamma har varit hemma men åkt till storstan. Sade Anna och tittade ned som om hon försökte kväva en rap.- Jag åker till Octagon och sover där tre veckor, – sedan har jag två veckor ledigt – jobbet! som förstås består av människors ondska, ända tills jag växlar av med, en annan. Svarade Anna häpet. Hon lyckade kväva fram en diskret rap. < Människors ondska kan behandlas, men inte begrundas på allas villkor! Sade Peter och trollade fram en cigarett. – Det är Daniels vi arbetar i stället för, så var beredd på att skjuta om frågor inte ställs! Sade Anna och lutade sig bakåt med cigaretten i handen. Hon tände sin cigarett och tog ett bloss. < Det blir lugnt ikväll! Sade Peter och tände en cigarett. – Ja det är lugnt där inne men inte utanför. Sade Anna och öppnade fönstret litegrann. < Det kanske är lugnt, ute med! Sade Peter och tog ett bloss av cigaretten. – Lugnt,? som i lugnet före stormen! Sade Anna och drack en klunk med sina fylliga läppar. < Ja idag är det ovanligt tyst. Sade Peter och tittade på Anna med sin lugnande blick – Ok! Det är förstås smartare så men om de kommer får vi tömma magasinet, som när vi försvarade S-L huset ifrån kriminella gäng! Sade Anna och kastade ut cigaretten igenom fönstret. < Det är samma kriminella gäng som kvävde S-L huset ifrån början. Vart kommer de ifrån? Sade Peter menande samtidigt som han ställde en menande fråga! – Då var vi tillbaks till det där med att skjuta om du ser att det är folk som beter sig konstigt! Sade Anna och lutade sig framåt till väskan och tog upp en ask halstabletter. < Det är förstås annat som spelar in nu! Sade Peter och kastade ut cigaretten. Anna skrattade till med sitt smickrande skratt. – Ja, det har du rätt i, vi är mer än en vanlig vaktstyrka! Sade Anna och gav Peter några halstabletter. < Jag har haft fyra nattskift utan att någonting hänt den här veckan, kanske ett femte, borde ställa om ordningen lite! Sade Peter och svängde upp i en korsning. – Om du tittar på anställnings alternativet som är att jobba i själva vaktstyrkan så är det dag. Vi jobbar natt! Är det fegare eller vanligare? Frågade Anna och tog några lugnande andetag. < Vanligt är det att säkra huset! Fegt är det att skita i vilket som! Sade Peter och tystnaden bredde ut sig i bilen. Det var lugnt och skönt att åka med en som hade samma skift. – Vill inte verka nyfiken men vad tänkte du äta ikväll? < Revbens spjäll. Sade Peter och tittade på klockan. – Vi hinner sova ett par timmar, när vi kommer fram, hem! Sade Anna och blundade. < Daniel kommer att vaka av och an! Sade Peter och svängde upp bredvid den stora gula villan med trettio rum.

                                                       2
Svåra stunder
Gregory vilade sina händer i ansiktet och lutade sig framåt på bordet, han svepte med tanken om att någon gång vakna upp ur sin tunga sömn. Hur hade han sovit den senaste tiden, hade han verkligen missat det bästa av saker i livet? Munnen var torr och flinten var glansig av svett ur den senaste timmens djupa, förstånd. Gregory kliade sig i kinden och lade fram en bunt papper, på bordet. Han tittade ner med sin ansträngda blick i pappret överst. Gregorys näsa var hök-aktig och en rynka såg ut och hålla den uppe. Han lyfte upp bunten och satte den genom att resa sig och gå fram till andra sidan långbordet på platsen mitt emot. Gregorys mage var rund och hans kavaj var uppknäppt så att den tunna grå rutiga skjortan syntes under. Han gick fram till vatten kranen som satt på en behållare i en låda med iskallt vatten. Rummet var vadderat med rött tyg och en tapet syntes på vissa håll i hörnen av rummet. En tavla med en madonna satt i mitten av högra väggen ovanför ett smalt bord med skålar och vita krukor, samt böcker i alla röda, orange och bruna färger. Omfången var i guld och en sida stack upp i mitten av en bok. I taket hängde en kristall krona med små glänsande kristaller, hängandes som bågar över varandra och i cirklar. Gregory tittade på mannen som satt vid den platsen och han lutade sig över ett dokument. – Så Gregory, hur var det sagt att, det hände er? Frågade mannen och tittade upp bakom sina runda glas ögon. – Jag kom dit, såg Arendal injicera försöksdjur med topphemligt projekt. sade Gregory och tittade upp mot mannen, han hade kammat över sin flint med lite hår. – Han alltså injicerade otillåtna medel, Centrets medel, in i tama försöks djur? Frågade mannen och såg allmänt spinkig ut. – Statens medel, men centrets projekt! Sade Gregory och satte sig ner vid sin plats. Mannen tittade ner och bytte sida – Du vet att det finns andra medel än centrets! Sade Mannen och tittade upp igen. – Ja jag har byggt projektet för Centret! Sade Gregory och kliade sig i kinden igen. – Staten har beställt ett projekt, centret utvecklar det men Arendal hittas död några timmar efter att han mördat åtskilliga doktorer och projektet försvinner! Sade mannen och lutade sig bakåt i stolen som var en vit vadderad mörk trä stol.- Projektet spåras till Octagon Center och inblandade är S-L? frågade mannen och tog upp en penna och lutade sig framåt. – Jag har tretton offer av Arendal och staten är inblandad, de kontaktar Octagon Center för analys! Gregory hade inte svårt att säga det sista och han tog fram sin penna. – Då så, projektet är viktigt, men är de villiga att samarbeta efter alla incidenter? Frågade mannen och skrev ner några rader. – de samarbetar men släpper inte projektet! Sade Gregory med sin kluckande ton. – Ja, Gregory de måste samarbeta med oss för att analysera. Sade mannen – Mr. Warden, jag tror att det är upp till dem om de vill det! Sade Gregory och tog fram en ny bunt papper – Det var allt Gregory, du kan gå hem! Sade Warden och reste sig med pappersbunten och gick in bakom sig in i sitt rum. – Tack Mr. Warden svarade Gregory och gick ut ur rummet.
*
Jane lutade sig bakåt mot fåtöljen i chefens kontor. En strimma ljus pekade ner ifrån en persienn, så att dammet syntes stiga ifrån rummet och cirkulerade runt i virvlar. En samling män stod lutade över skrivbordet och talade i munnen på varandra, givetvis medvetna om varandras närvaro och mindre intresserade av den blonda tjejen i soffan. De tre männen var ungefär lika långa och hade svårigheter att vara samlade, i samtalet. Det var Klas med sin blonda frisyr och svåra föreställnings förmåga, den andre var Kristofer och med sin bestämda stil konverserade med alla tre samtidig som han talade med chefen i sin stol. Den tredje var Erik löjtnanten och så chefen, Bengt Stråle. Bengt var en lång och bestämd man med djupa rötter i polis verksamhet och militära övningar och uppdrag. Det handlade givetvis inte om dem utan om en viss Arendal, den döde i vitt förstod Jane bestämt. Rummet var helt i mörkt trä och gardinerna var ljusblå med tunna vita sträck, under fönstret bakom bordet satt några inglasade klockor av jukebox format och en uppstaplad bunt kuvert. På skrivbordet fanns en telefon och skrivunderlägg men ingen dator. Bengt var en bestämd man i femtio års åldern och petade alltid på detaljer så han undvek att registrera dem. Han hade en dator i rummet bredvid och vid den satt alltid någon personal ifrån Octagon Center, med sin antecknande uppsyn. Jane uppfattade Bengt som en vältränad bit sten och hade flera gånger suttit vid kontors bordet och endast pratat om hur hon utvecklades som försvar i Octagon Center. Nu hade hon inget att säga, det var inte anklagelser eller någonting utan, snarare en situation där man valde att frångå ifrån kritik och hårt arbete, men samtidigt försökte lösa denna Arendal, som var en hemsk mördare. Jane petade sig i ögat och blinkade med båda ögonen, hon var kvar i en situation där hon bestämt var i chock och kunde reparera skadan i sig men inte det att hon satts i andra hand. Det var dags att slutligen låta saker bero och lite svårigheter hade hon att acceptera, att hon förändrades, som person och lite på sitt eget sätt! Man diskuterade olikheter och hur det kom sig att Arendal gått ut ur rummet för att börja försvara väskan som han tänkte stjäla. Rummet var högt i tak och man tog sig en cigarett om man ville det, inte för att det var svårt att kommunicera med chefen utan att få honom att falla när han väl bestämt en sak. Hans ansikte var hårt och en spikrak näsa och en spikrak mun var det vad man mötte. – Jag har, tror jag fått en känsla av att man kanske borde stänga in den där boven i ett hörn istället, han hade flera skott i revolvern. Sade Jane och reste sig så att den gepard lika kroppen slickade sig mjukt fram till bordet. < Vad honom beträffar är innehållet i väskan långt mer intressant, än själva händelse förloppet och Jane det sköter sig inte själv och det är inte oseriösa anklagelser Centret kommit med. Sade Bengt och tittade upp med sin nyrakade haka. – Jag har inte med dem att göra! Sade Jane och gick fram till skrivbordet så att lockarna slickade sig längst ryggen. < Ja, jag vet men inte i dessa dagar, det är korruptionen jag är orolig över, den är större än Centret självt! Sade Bengt och lutade sig fram i fåtöljen. – Ni säljer väl inte väskan till dem? Frågade Jane och ställde sig bredvid Löjtnanten till höger. < Nej, för vi anställer läkare och då får det inte vara fel sorts läkare! Sade Bengt och tog upp en bunt brev och visade dom för dem. – Forskare och läkare är väl det som behövs? Frågade Jane och tittade på Bengt med en seriös blick. < Vi har, forskare och läkare men inte bevis för att det pågår korruption. Sade Bengt och släppte breven på bordet. < Nu till en annan sak. Sade Bengt och lyckades krama ur det sista ur dem. < När nattpersonalen kommer ikväll, vill jag att ni sköter er och samarbetar med Anna, det får inte komma ut att vi sysslar med uppdrag åt staten. Sade Bengt och reste sig mot männen som tystnat helt. Han fäste blicken i dem en efter en och tittade snabbt på Jane. < Det har nämligen kommit ut till media att Arendal har smusslat med genetiskt material och mördat tretton forskare. Jag vet att det var han och att forskaren, som kom ut var den, som åkte hem till England, till vad om man får fråga? Sade Bengt och tittade på Jane < Jag har folk som minns incidenten i London. Sade Bengt med en underton och rynkade till det kantiga ansiktet. < projekt, r5, kommer ut och då är det bara en hårsmån att vi blir inträngda i ett hörn. Sade Bengt och tittade på sin Rolex. < Vi har inga resurser till att medverka i deras projekt, vårat forskarlag kommer inte att få anslag ifrån Octagon Center, om vi missköter vaccinations avdelningen och vem vet, om inte Centret, till och med lanserar projekt, r5! Sade Bengt och satte sig ner så att kavajen gled åt sidorna. < Jag vill att ni bevakar allt som inte skickas till Octagon Center med största försiktighet! Bengt hade en underton mellan läpparna och teg förväntansfullt efter den sista meningen. < Anna kommer ta första vaktpasset, så det stämmer överens med hennes medarbetare. Sade Bengt och tittade dem i ögonen, en efter en. < Detta är inte viktigt! Sade Bengt och knäppte fingrarna över bordet. < Vi kommer att dela upp fyra lag som letar reda på de andra provsvaren ifrån de Statliga bolag, de har alla haft dåligt rykte och minsta läckage och ni vet vad som händer.- Nej vaddå? Frågade Jane som fått en flickaktig ”Jag är inte skyldig, Jag har inte gjort något”, sorts ton och tittade undergrävande på skrivbordet. <Anledningen till att jag inte antecknar är att jag inte fått något stöd ifrån något annat bolag och behöver inte beskriva hur undermåliga vi är och hur många olika besvärliga världsuppfattningar vi har! Bengt cirkulerade runt med pekfingrarna i luften. < Men, jag vill påpeka det men, vi har en förvaringsmöjlighet om det passar moderföretaget. Vi är inga legosoldater, vi är S-L och vi har ett uppdrag att utföra åt Octagon center. Nu är det Larm igen och vi ska leda expeditionen i svåra områden. sade Bengt och tittade på Jane. < Hur det går i denna expedition vill jag inte detaljerat gå in på utan låter Jane sköta resten. Sade Bengt och plockade fram en radio sändare. < Den här är ny och ni kommer att få var sin imorgon och Jane, vi får inte skynda oss den här gången! Sade Bengt och tog fram några journaler och gav dem en var sin < Dessa betyder att ni gått upp i grad och vad beträffar uppdraget så har ni nya tjänster att göra, Jane som är Chefen över detta uppdrag. Jane får en kallelse till tjänstgöring klockan 09.00 imorgon bitti, hon är där hon ”brukar”, vara, på sitt kontor! Vi har en sanerings grupp som letar efter kryphål i dessa företag. Ett är inte bekanta med oss de andra tre välkomnar oss. Det är företag nr 1. Jag är lite orolig över. Sade Bengt i vanlig ton som han brukar. – Vad Zonen beträffar så har de redan blivit galna och att stressa på det, där staten misslyckas är inte, ett vanligt uppdrag. Det är någonting lurt med det. Sade Jane som lutade sig över skrivbordet så att urringningen syntes. Hennes klädsel var vardaglig och för att vara ettårsdagen för S-L, så var det skönt att ha en tunn kavaj och uppknäppt vitblå skjorta under med kjol lite formad för henne. Hon lutade sig tillbaks och tog fram en penna och skrev ner några anteckningar på ett blankt papper, Jane tog ifrån bänken på sin högra sida. – Vi har en avdelning som jobbar dag och vill ta uppdraget. De är ifrån Stockholm, de anländer imorgon. Vi ska anföra dem. Sade Jane och skrev ner tiden då de skulle vara vakna. – Bengt öppna fönstret innan jag tänder en cigarett! Sade Jane och var förundrad över hur disciplinerade de var. < Jag kommer att tacka dig Bengt! Sade Erik och gick ut ur rummet efter en honnör. De andra följde hans direktiv och gick ut ur rummet. < Vi har inte lov att ha sådana här samtal längre, allt ska ske med automatik. Sade Bengt och tog upp en Journal till Jane,< Grattis, det är din dag idag! Sade Bengt och gjorde honnör < Ett önskemål ifrån Octagon Center! du är numera Kapten. Jag får snart gå samma utbildning och Jane, det fick vi igenom tillslut, med lite hjälp, vi brukar inte stiga i grad! Sade Bengt och satte sig ner igen. – Ska jag kalla dig för chefen eller för Översten? Frågade Jane och vek ihop pappret ner i journalen. – Det är mitt andra uppdrag i tjänsten och tre till och jag blir lagom bråkig! Sade Jane och gjorde honnör. < Du är den bäste instruktören vi har! Sade Bengt och tog upp ett block och började skriva. < Ses i morgon Kapten. Sade Bengt och hoppade ner på nästa rad. Jane tittade på honom men vände sakta om, ut ifrån kontoret till Klas som väntade tyst utanför. < Så du gick upp i grad, du också Jane? Frågade han och tittade nyktert på Jane. – Ja, jag är nu Kapten öh! Löjtnant!! Sade Jane och lade högra handen på hans vänstra axel. De fortsatte sakta i den upplysta korridoren, där dörrarna var som valv i träväggarna.  Där låg det kontor och konferens rum.  Det var tredje våningen och de fortsatte ner för stentrapporna in till en sal med lång bord i mitten. Det hade samlats människor vid stolarna, redan en timme innan det skulle börja. Jane stannade upp och håret började liksom breda ut sig och torka. Människorna var festklädda och hon stannade till vid Klas som hade sin blonda frisyr uppkammad i en smidig lite fräsch sidbena. – Jag måste lämna journalen på rummet och tycker att du ska göra det samma! Sade hon och tittade på honom och såg ett lite trött och slätrakat ansikte, förutom bockskägget. < Ok, det låter bra! Ska ta mina koffein tabletter. Passar på att göra det nu! Sade han och började gå mot korridoren mitt emot salen, där alla hade samlats utanför sina rum. Jane gick sakta åt samma håll och hälsade på några män som fått syn på henne. Det kanske var bäst att låta saken ta sin lilla tid och hon kände en sorts magknip. Frukosten hade bestått av ett kokt ägg och en salladsmacka med en kopp te. Det var proteinet som gjorde den där känslan av att hon inte hade ätit någonting förutom en choklad bit, S-Ls egen choklad. Jane fortsatte igenom kontoret och ögonen var fästa vid dörrarna som tillskillnad ifrån övervåningen var av enklare trä och hade en vit färg. Hennes rum var längst ut i korridoren på kvinnoavdelningen. Där var det mindre folk och pappersmuggar i luften, hon öppnade sin dörr och steg in i rummet och möttes av en väldoft av vår blomster och en svag radio musik. Jane lade journalen på sitt skrivbord och tog upp en liten choklad bit. Hon vände om förbi speglarna och lämnade rummet som bestod av en säng och ett skrivbord, toalett och dusch.
*
En väldoft spred sig i det lilla rummet där Anna satt vid sängen och höll i en kopp kaffe. Hon hade en timme på sig efter 18.00 då den riktiga festen började. De hade egna servitörer och en catering personal som samarbetade med traditionell klädsel. Anna hade gått med på att börja jobba tidigare och fick på så sätt en extra bonus på sitt uppförande. Det rörde sig i korridoren utanför och hon hörde bilar köra in på gården, ibland hörde man skratt och någon som skrattade lite extra högt. Anna reste sig upp och ställde sig framför spegeln, hennes hår var rakt och en liten känsla av att det behövde kammas till kom över henne. Peter hade redan börjat sitt pass och han var alltid tidig att börja och sen att sluta jobba. En solstråle föll in igenom fönstret och hon såg sedan det sista av solen igen för alla träd, innan hon var klar med kamningen. Anna lutade sig fram framför spegeln och rättade till bh:n, ett ansikte som lite mjuk strömlinje format, tittade fram i spegeln med en oskyldig blick. Ansiktet var slätt och små, små runda kinder formade sig naturligt röda. Hon lutade sig bakåt med rumpan för att räta ut kläderna och reste sig raklång igen. Hon bröstade upp sig och en känslig strömning for igenom kroppen, det var som en extra energi kick. Någon knackade lätt på en annan dörr och där det bodde en nykomling. Hon formade till frisyren och klev ut i korridoren och rätade till tjänste vapnet vid sin högra sida i linje med skärpet. Anna klev igenom korridoren för sin första runda till övervåningen. Man hade satt sig i salen vid långbordet och samtalade över bordet och någon hälsade på henne när hon gick förbi. Det var Kristofer och de andra inklusive Jane hälsade. Anna skulle ha stannat om det inte var dags att arbeta så hon hälsade med en vink till alla. Ett ”hej Anna” mötte henne vid stentrappan och chefen gav henne en klapp på axeln. Jane och vaktpersonalen brukade samarbeta. Det började bra. Peters runda slutade vid matsalen och hon skulle hinna prata med honom innan de gick samma runda igen, sida vid sida, Anna tog sig upp till övervåningen och började med att öppna och titta igenom konferens rummet på höger sida av korridoren. Hon längtade in till övervaknings rummet, det var där allt hände och hon kunde arbeta ostört med att förbättra säkerheten. Det fanns en simhall i ena änden av nedre våningen det var där hon brukade simma när hon slutade sitt jobb klockan 06.00. Det var förstås nedre våningen och de flesta började inte sin lediga förräns 06.30, då hade hon 30 minuter på sig att antingen simma eller gå in i gymmet i en sal bredvid. Det handlade om att skjuta på småtimmarna och ett svalkande dopp var det hon behövde före hon gick in i bastun. Anna sökte igenom rummet så att inget misstänkt föremål stod och väntade på att explodera. Det var oftast kvarglömda saker som hon antingen tog till övervaknings rummet eller lät ligga kvar ifall någon kom på att de behövde dem. De flesta hade varit på långa uppdrag och lämnade kvar vapen och ammunition på konferens borden eller väskor ifrån fältuppdrag. Det var som ett litet företag S-L i sig, ibland handlade det om att leta reda på det man kallade för smittohärdar eller rena saneringsuppdrag åt olika företag. Anna gick ut ur rummet, inget misstänkt eller kvarglömt där. De andra rummen var öppna och hon sökte igenom de och låste igen dem. Det var bara en sekreterare kvar i rummet till chefens kontor. Man höll på och installera sirener på alla våningar och högtalare, man hade till och med satt upp brandlarm och kameror. Det var därför arbetet hade blivit enklare, Anna skulle byta av med dag personalen som hade registrerat några bråk, som vanligtvis förekom mellan aspiranter, ivriga att visa sig i uniform. Hon hade själv särat på några fyllebultar med batong och det hände endast en gång. Det förekom givetvis kurser i olika rum och där fanns det skräp oftast vid sidan av papperskorgarna, hon var tvungen att lämna de rummen öppna åt städerskorna. En bit bort ifrån huset fanns två långa baracker som fungerade som sovsalar och tv rum för aspiranterna. Det fanns även en fotbollsplan och ett skid och springspår in i skogen. Anna var nu klar med övervåningen och fortsatte ner för den välpolerade stentrappan ut i matsalen där det höll på serveras fram mat i mängder. Hon gick igenom korridoren och ner för en stentrappa till våning 1, där möttes hon av två vakter iförda den svarta uniformen som markerade dem som Daniels kvällspersonal. Det var bara vakter och de kollade till barackerna då och då, det var inget Anna gjorde åt dem på kvällen, utan senare på natten. Hon tittade på dem och hälsade och de nickade surmulet och försvann in i övervaknings rummet bredvid trappen. Jaha det där skulle bli kul och se, tänkte Anna och fortsatte tyst in i korridoren där meniga S-L patruller sov. Det fanns ett stort tv rum där inne med och runt i en fyrkant stod det soffor och fåtöljer till och men några pinnstolar. Det satt en man vid en dator därinne och intill stod det två aspirant kvinnor redo att följa honom vart han än gick. Anna hälsade på dem och sade att nu började festligheterna på andra våningen så det var bäst att de gick upp fick någonting i sig. De nickade och någon av dem fnittrade något och tittade på Anna och tittade sedan ner på mannen som Anna identifierade som Erik. Han var upptagen med att skriva några rader och Anna lät dem hållas. Hon gick med sin tiger liknande kropp in i bassängen igenom damernas omklädningsrum och hon snappade upp några kvarglömda handdukar och satte dem i korgen där utanför dörren till omklädningsrummet. En svag doft av klor spred sig i de små näsborrarna och hon fortsatte till poolen. Man hade stängt för utbildningen idag så hon kom fram längs den 25 meter långa bassängen. Hon fortsatte längs kanten in till motionsrummet. Och stannade till vid kroppsbyggarna som riktigt aldrig vilade. Anna hälsade på dem och påminde om att det nu var festligheter på övervåningen, så om de skyndade sig kunde de få delta. Rummet var stort och fullt av maskiner och lösa vikter och ibland hände det olyckor men inte allt för oftast. Anna tittade på männen som var i full färd med att ställa tillbaks vikterna, någon gav henne en flörtande blick och de fortsatte ut. Det var inga konstigheter där och ibland fick hon gå in och prata med de som tränade, för att de inte skulle stå och slita ut armarna. Men så var det om hon någon gång hunnit simma klart och det brukade inte vara någon där då. Det var alltid öppet och man, till och med, uppmanade all vakt personal att göra sig bekanta med vikter och löpband om inte annat sades. En stor fläkt blåste in kalluft och några toner kom ifrån en liten radio i ena hörnet. Nu hade de börjat installera högtalare även där och en stereo hade monterats fast, Anna ställde långsamt ned en vikt på sin rätta plats och hon rullade ihop den röda mattan med joga instruktioner på. En tunn kalluft vind kom in och hon gick fram till ratten som ställde in mängden kalluft och sänkte. Sedan justerade hon ljuset och lät radion stå på, det skulle kanske dröja en timme och det var fullt igen mitt under festligheterna om de nu inte hade druckit alkohol. Anna gick ut så att håret svingade lätt och hon hade en sårad hårbotten av kammen, det skulle sluta svida efter ett tag och innan hon visste ordet av det skulle det börja svida i ögonen en sådan här natt. Det var lite med avsikt hon hade jagat upp Peter, men eftersom det var en man som aldrig kunde sluta skämta med människor fick det vara lite mer än bara folk i rörelse. Hon gick ut ur rummet och sen när städerskan kom in var det än bara lugn och ro därinne, en liten påminnelse till alla som inte kunde sluta träna då. Anna stängde till dörren med ett runt fönster på, det var för att ingen skulle rusa in dit i otid. Bassängen kluckade lugnt och tyst, när hon äntligen kommit förbi den var det bara att kolla under läktarna på vänster sida om bassängen, där fann det ingenting. Det hade kommit ut att någon tänkte smuggla och langa knark därinne, så hon var tvungen att kolla det också. Anna fortsatte till omklädnings rummet för herrar och gick igenom det medans några av kroppsbyggarna stod i duschen. Det hade de visserligen inte räknat med, men som aspirant duschade man även bland det andra könet, det helt enkelt inte förekom något tjafs. Anna gick in igenom dörren till korridoren och fram till en aspirant som stod och rökte vid ingången, Anna påminde om att det var middag och alkohol om man så önskade på andra våningen. Han nästan svalde cigaretten och fortsatte snabbt upp för trapporna i andra sidan av korridoren. Hon gick igenom sällskapsrummet och tittade under soffkuddarna, efter någonting som hon inte kunde sätta fingrarna på. Anna hittade dock inget av intresse utan fäste blicken på tomburkar av läsk och lättöl, hon vände sakta om och gick ut med sin spända rygg mot rummen i korridoren. Där stötte hon på Peter som stod och samtalade med en yngling, Anna gick fram – Ja det fanns inget att rapportera! Sade hon och vinkade leende till dem båda, hon gick sedan i kontroll rummet. Hennes leende smittade av sig på dem och de fortsatte med en inspirerande ton över någonting som hon uppfattade som, ”när är nästa steg efter, menig” och ”får man lov att köra egen bil när det är uppdrag” det lät som ett försvars tal. Inne i kontoret satt en bunt med kontrollmän delvis nattpersonal och dagpersonal och drog vitsar till övervakningskamerorna. Anna steg fram och pekade på en kamera där hon ville att den skulle vara separat förstorad bild. Hon satte sig på en stol och slappnade av med hela kroppen. < Vad är det som händer där borta vid tretiden? Frågade en man som hette Fred. Anna pekade på kameran som låg över gårdsplanen och han förstorade den. – Om det nu rör sig om ett angrepp använder de inte huvud ingången utan klättrar nog upp längs väggarna, eller tar brandtrapporna. Vi höjer säkerheten där oavsett vad. Sade Anna och tittade på sin skärm och zoomade in med kameran på översta våningen. Hon log lite och tittade på de surmulna männen med fårade ansikten och robusta överarmar. < Jag tror att vi får fullt upp med olika avdelningar i aspirant barackerna och innan dess måste vi hinna äta och ta en fika samt laga mat om vi inte vill äta maten som serveras ikväll. Sade John, den andra mannen till dagpersonalen som var på väg ut men talade med Fred och Anna. – Vi får se vad som händer! Sade Anna och tittade på klockan – Jag äter klockan 12 och klockan 06.00, tror ni maten håller sig en hel natt? Frågade hon och tittade på Fred. < Vi får se om det inte finns mer mat uppe i köket. Sade Fred och menade på ett stort rum alldeles vid trappan i våningen ovanför. < Ta din macka till fikat, det är ingen ide att banta idag. Sade John och rullade stolen bakåt mot utgången. Han tittade ditåt med sina svarta ögon och reste sig. – Jaha det är naturligtvis, ingen ide att fika nu. Sade Anna och tog upp sin väska ifrån sin plats och tog bort plasten runt mackan. Hon tog ett bett och lutade sig bakåt.
*Handen var som rena impulsen om han slutligen kände tårarna framför en vilt skakande person kunde han lita på att han, erkände det som Iris. Ja den Iris som med sina söta fötter och tår flörtat med honom i sin värdinne klädsel, mitt emot honom på väg någonstans i hans privata jet. – Du tjejen, vi har snart landat. Sade David och blinkade med ena ögat. Han kände Iris hunger inne i Centret, hur hon spretade mellan väggarna med sin djävuls lika hud.
3
Första anblicken
Gregory lutade sig mot fönsterkarmen uppe i sitt kontor i London, han skruvade sig lite otåligt och blickade ut över staden som irrade runt under honom. En sådan stund hade han för sitt sinne, där han ville stanna kvar, men just när han kom hem fick han ett meddelande om att han skulle åka tillbaka till Sverige, till ett kontor där. Han tvekade först för han gillade utsikten här och bortsett ifrån sina tidigare kontor, hade han allt här. Gregory vände sig inte om när hans väskor anlände till kontoret, det var centrets packade förnödenheter. Han gissade sig till att det fanns en väska till med någonting som han var tvungen att ta med sig till Sverige. Rummet var kalt och vitt en tavla hängde på väggen och vid sidan av skrivbordet stod en indian med cigarrer i händerna. Det var en målad figur med röda streck över kinderna. Det var för besökare att bara ta en cigarr ifrån lådan han hade vid knäna, den stod upp glad och höll ett avstånd ifrån skrivbordet. Gregory vände sig sedan om och gick fram till väskorna. – Det finns inget mer att tillägga jag tar nästa plan till Göteborg. Sade han till mannen i svart kavaj och vit polo tröja. Han var renrakad på huvudet och tuggade tuggummi under sina runda solglasögon. Gregory tog upp ett antecknings block och började fylla i det och satte det tillbaks i den svarta väskan närmast honom. – Då åker vi. Sade han och tog tag i väskorna och följde efter mannen som kommit in. De fortsatte in i hissen och åkte ner ifrån den trevliga lägenheten. < Jag har tretton saker jag måste göra den här veckan, man lastar på mig en massa konstigt skit. Sade mannen och lyfte på solglasögonen, – Detta tar inte lång tid Jorge. Sade Gregory tittade på den metall färgade väskan mannen bar i händerna. Gregory nickade till samtidigt som hissen stannade vid en annan våning. Den fortsatte efter att Gregory tryckt på hissknappen. < Vi hinner till planet, det är inte det. Man litar fullkomligt på att vi utför nästa uppdrag. Helt enligt Centrets planer, det är förstås ingen ide att hänga upp sig på menings skiljaktigheter. Sade Jorge och tittade på sin silver klocka.- Vi ska alltså inte ta några omvägar, med andra ord! Sade Gregory och tittade på Jorge. < Nej Gregory, du ska följa centrets eget uppdrag och utveckla det här! Sade Jorge och lyfte upp väskan så att han rynkade pannan. Gregory blev lite svettig och det var som vanligt inte ens ment att det skulle bli så igen. Jorge lutade sig snett bakåt så att han belastade svanskotan och tittade mot dörrarna. Gregory väntade och hissen stannade på bottenvåningen. – Då stiger vi ut då! Sade Gregory och gick ut före torpeden ut i hallen mot utgången. Två G-O-S(goverment of survival), vakter stod vid utgången och följde efter dem mot bilen. Jorge svansade efter Gregory och de kom fram till den silver gråa bilen och öppnade bakluckan till väskorna. Den jättelika byggnaden reste sig över gatan och det fanns 33 våningar där uppe. Gregory smällde igen bakluckan och satte sig vid förarsätet. Jorge hoppade in bredvid och det tunna ansiktet fick många ringar runt halsen medans han klev in. – Vet du vad Jorge? Frågade Gregory och startade bilen < Nej, vadå Gregory? Frågade Jorge.- Senast vi försökte utveckla det, gick det snett! Den här gången får vi tänka mer drastiskt. Sade Gregory och körde ifrån vakterna som vände om in i byggnaden. < Jag är med den här gången, händer det någonting har jag order att försvara väskan. Sade Jorge och kliade sig över sitt rakade huvud. – Ja det var det jag menade. Sade Gregory och svängde in mot flygplatsen som inte låg många kilometer därifrån. Det dröjde en stund innan de nådde fram till flygplatsen ändå och innan den sista biten var klar hade Jorge rökt upp ett halvt paket cigaretter. Gregory öppnade fönstret och vädrade lite. Han svängde in till flygplatsen och de parkerade vid en långtidsparkering. Jorge tog tag i väskorna och gav Gregory metall väskan. < Vårat plan står vid den andra terminalen. Sade Jorge och spottade ut tuggummit i en vattenpöl. Gregory nickade till och de fortsatte ut igenom en utgång till planet. De var snart framme vid flygplanet och gick in, satte sig vid sina platser och tog ett bord med platser på vardera sida. Jorge tog fram en bunt sedlar ur en plånbok och gav dem till Gregory. < Jag har inte räknat dem men Warden var noga med att det skulle lösa sig. Sade Jorge och tog emot högen och började räkna de Svenska sedlarna. Han lade dem i sin plånbok, inuti sin bruna rock som han hade på sig. Den höklika näsan pekade mot dörren som snart stängdes och de gjorde sig klara för att lyfta. – Jag tror att vi behöver en stund för oss själva vid centret. Sade Gregory och tog fram en tidning. – Hur är det med Svenskan Jorge? Frågade Gregory och stoppade ner tidningen igen < Den är nog rätt bra, för annars hade jag inte fått det här uppdraget och tur för dig, Warden var inte glad. Sade Jorge och tog upp en annan tidning. ¨Vi är klara för avfärd. Sade högtalarna och piloten.
*
Jane klev fram till en spegel med en liten blomma vid ena sidan. Hon tog av sig medaljongen och satte den i en liten ask hon alltid bar med sig. Hon satte ner asken vid blomman…
Jane lutade sig bakåt i stolen och lade fingrarna på medaljongen och tog upp en spärr som hon hade vid ena sidan av medaljongen och luftade den. Hon knäppte upp den helt och reste sig sakta ifrån bordet och knäppte igen den. De andra satt samlade vid några fåtöljer och en hel del alkohol dansade runt i mängder. Klockan hade passerat 01.00 och hon började röra sig mot sitt rum. Trött som hon var vid den här tiden. Festen hade flytigt på lugnt och några meningar växlades medan vin och sprit bars in. Man hade gått tillbaka till sina rum och det var egentligen inget mer att tillägga och slutade man tänka kunde man lika gärna lägga sig ner för att sova. Hon skulle orka upp till nästa dag och slutligen verka som en person av rang, men ikväll var det fest och då gällde det att inte vinna utan snarare flyta med och ibland verka som om man förlorat någonting speciellt. Jane tog några osäkra steg ut i korridoren och in till sig. Dörren öppnade sig och hon klev in i rummet, som var fullt av kläder överallt. Ingen risk för inspektion där, hon lade sig trött ner i sängen och det började snurra. Hon mindes inte hur mycket hon hade druckit, men det hade gått lugnt till, det var inte förräns nu hon kände av ”yrvädret”. Jane somnade nästan på en gång och efter ett tag hade hon lyckats krama kudden i fosterställning. En sommarbris kom igenom det öppna fönstret och några syrsor hade börjat låta ute i natten. Solen hade för länge sedan gått ned och man kunde ibland höra en bil starta utan problem och köra iväg. Det hände att hon somnade lugnt och morgonen därpå skulle hon vakna till olika knackningar i korridoren och hon tittade hastigt på klockan, den var 06.00 Jane tog upp sin handduk och badkläderna, (bikinin) och gick ut i korridoren. De första stegen var osäkra men hon lyckades hitta till trappan och gick ned för den trött som hon var, hon kanske hade en chans att träffa på Anna som jobbade natt och hade lite mer att berätta om natten. Jane klev ner för trapporna och gick längs kontrollrummet och knackade på, dörren öppnades och Anna klev ut < Oh, Jane, sade hon och tittade med sina nyfikna ögon på badkläderna. – Jag ska ta en simtur, följer du med? Frågade Jane och blinkade förfärat mot ljuset ifrån övervaknings kamerorna. < Ja, jag följer med och rättar till några längder. Sade Anna och tog upp sin väska. De följde ut och in i korridoren och försökte kommunicera så gott det gick. Anna fortsatte tyst och de försökte bestämt ta sig fram in till badhuset och det gick lite smidigare.- Jag tänkte ta minst fyra, fem längder, sen måste jag äta och duscha. Sade Jane och följde med in i omklädningsrummet. De bytte om och klädde på sig snabbt utan att sluta prata om hur många längder de skulle ta och tillslut packade de ner sina saker i sina väskor och tog med sig dem till skåpen och låste in dem och satte nycklarna i gummiband runt händerna. Jane gick först och dök ner i den två meter djupa bassängen och tog några simtag med sin slanka lätt solbrända kropp. Anna följde efter och de simmade ut mot änden av bassängen. Jane var inte först över men hon kände hur pulsen ökade av att de saktade ner och tillslut hade det gjort fyra längder. Jane klev upp och torkade ur håret med handduken och väntade in Anna som slog små piruetter och tog sig upp efter fem längder. Hade hon vetat det hade hon valt baddräkt som Anna istället och stod och torkade benen. Anna klev upp och tog tag i handduken, hon gick fram till Jane och nickade mot klockan < Dags för lite frukost för dig. Sade hon och torkade benen. – Ja jag hinner med det, men hur var det att sitta uppe hela natten? Frågade Jane och lutade framåt och tovade ur håret. < Ja antar att det var lugnt, men jag ska lägga fram ett förslag om upplysta stängsel. Det ser ut som om det rör sig människor i skogen, även på natten. Sade Anna och knyckte på nacken, – Vi måste! Svarade Jane och reste sig upp och tog med sig handduken in i omklädnings rummet så att den guppade estetiskt vackra rumpan skuttade.  Klockan hade passera 07.30 och några kvinnor och unga kvinnor hade letat sig in i omklädningsrummet. De tog ut sina väskor och klädde om samtidigt som några kvinnor gick in i bastun. Det var den trevliga kökspersonalen som hade hittat dit och efter kom aspiranterna och några vakter ur Daniels vaktstyrka. Daniel var en person i 50 år åldern och en Major han hade mycket att säga om hur plutonerna skulle vara uppbyggda och hur många som fick vara ute festa. Det var hans disciplin som höll ordning bland jour personal och vissa uppdrag som han höll i. Jane hade börjat äta som en äldre person och tala som äldre personer. Jane hade till och med fått personer i sin omgivning att ”likna” dem. Det var slutligen bara att längta efter nästa uppdrag och hon hade redan gjort sig ett namn. – Jag blev Kapten igår! sade Jane till Anna som höll på att knäppa bh:n. Och tog på sig byxorna över spetstrosorna. Hon tog sedan upp medaljongen och knäppte den runt halsen. < Vad bra Jane! Sade Anna och sken upp samtidigt som hon tog på sig en sommar klänning. < Du vet jag har flera olika aspekter om hur man kan stiga i grad, här! Sade Anna och tittade på Jane- Du kanske borde gå med i våran grupp! Sade Jane och tittade på Annas ena axel rättade till den. – Du har rätt fysik, till en början och det är bara att lita på att det blir festligheter! Sade Jane och tog på sig skorna. < Ok, låter bra! Sade Anna och plockade ihop sin väska. – Men först, måste vi äta frukost. Sade Jane och tittade ut över omklädnings rummet som var tomt på folk. De fortsatte ut i korridoren och upp för trapporna till köket där personal hade lagat färdigt frukosten. De tog olydigt en var sin bricka och fyllde den med kaffe och fil, de gick sedan ut i matsalen. Där var det nästan fullt av folk som gjorde sig påminda för dem, någon de inte riktigt kände igen och de satte sig tillslut vid ett bord, längre bort ifrån männen och långbordet. Anna lutade sig bakåt och tittade mot den slutliga punkten ovanför en tavla som hängde vid långbordet, ovanför var mönster målade och det gav huset en känsla av gedigenhet och någonting typiskt för trakten. En kvinna kom ut rullandes med ett serverings bord och började lasta av mat på ett tomt bord, där det bara var att plocka på sig mat och gå tillbaks och sätta sig, en sorts buffé. Jane lutade sig framåt över filen och började äta av den. Kvinnan fick syn på dem och gick fram med några tallrikar pålägg och grönsaker på separata tallrikar. Sedan vände hon sig åt männen och sade ”Skynda på och ta för er, nu!” och pekade på bordet med kaffetillbringare och buffé. Hon menade väl och fortsatte in till köket, de kände kökspersonalen och delade ju husrum med dem. Anna nickade till och tankarna cirkulerade runt det Jane hade sagt. Hon hade hört rykten om uppdrag som skrämde, vanliga dödliga och Jane var en legend bland utövare av sport och självförsvar. Jane tittade upp och vände sig mot bordet med tillbringarna. – Jag måste snart inställa mig för uppdrag, om du vill Anna så kan jag säga det till chefen innan vi åker iväg, vi i vår grupp! Sade Jane och tittade på Anna < Ja, om ni fixar lite grundläggande utbildning för oss ”kassaskåp”! Sade Anna och tog en klunk av teet. Jane tittade ner i te koppen och började röra om sockret, – Ja den grundläggande utbildningen är högst en månad sedan får man utbilda sig i praktiken, vilket sker under olika omständigheter såsom uppdrag och passivt deltagande. Men vi har ju inte diskuterat det med chefen än! Sade Jane och smakade på teet. Hon tittade på Anna som fått ett litet leende, som hon så väl kände igen < Aspirant utbildningen är på 6 månader, så jag förstår att det måste vara fortsatt utbildning! Sade Anna och delade ett skalat ägg med bordskniven. – Anta att man säger så! Sade Jane och tog upp en bit bröd. – Det är hursomhelst ingen brådska med utbildningarna, om man redan har aspirant utbildningen och till och med tidigare rang och erfarenhet i säkerhets frågor, vi behöver sådana också! Sade Jane och lade huvudet lite på snedden som om hon ville att fler skulle följa efter till hennes grupp. < Jag går med och visar upp mig för chefen så att han förstår att vi har samtalat om det! Sade Anna och bredde på en hård macka. Jane tog en tugga av sin macka, med endast grönsaker på, hon tillät sig inte äta någonting annat just dagen efter. – Det är visst lite tufft, men vi måste skynda oss, klockan 09.00 åker jag iväg. Sade Jane och försökte liksom dölja maten samtidigt som hon pratade och på så sätt hörde man vad hon sade. Anna reste sig sakta upp och gick fram till buffé bordet och tog fram ett glas och hällde över apelsin juice. Jane tittade på klockan som hade passerat 07.45. Hon reste sig och gick fram till bordet och gjorde detsamma. Snart hade de ätit färdigt och fortsatte långsamt igenom den upplysta matsalen till stentrappan och upp mot övervåningen. – Är du säker på att du orkar med det idag? Frågade Jane och fortsatte långsamt före Anna. Det vilade en strimma solljus på platsen där de suttit. < Ja, jag orkar prata med chefen. Sade Anna och de fortsatte in igenom korridoren in till kontoret. Jane knackade på och en sliten gammal gumma öppnade dörren. < Ja varsågoda stig in. Sade gumman med en mjuk ton och man gick in. Det var sekreterarens mamma och hon var även hon där ibland och delade ut broschyrer och annat som kanske intresserade folk som arbetade i Säkerhets centret. Jane hälsade och visade leende in Anna fram förbi den långa sekreteraren som satt upptagen i telefon. Bengt Stråle öppnade dörren och tittade på dem och insåg att det var någonting viktigt. Men efter en kort förklaring om hur de skulle göra var alla överens om att så skulle det bli och Jane välkomnade Anna till gruppen med ett handslag och de gjorde honnör till chefen och gick ut mot avdelningen, där de båda bodde. Anna skyndade till telefonhytten i ett gammalt rum och ringde sin mamma som kommit hem ifrån sina äventyr. En stilla bris flöt igenom korridoren och hon samtalade länge med henne, man kom fram till olika igentligheter så som saker vilket berörde säkerhets centrets själva skuld till de anställda. Hennes deltagande verkade frånvarande men sedan föll det in att hon osäkert sade att hon bytt till ett annat jobb inom S-L. Hennes mamma tyckte att hon skulle sluta helt med att isolera sig ifrån sin familj, men insåg tillslut att hon uppfostrat starka idrottare, vissa mer tävlings inriktade än andra. Anna fortsatte tala om sitt nya jobb och framför allt den nya lönen som var lite högre än tidigare. Jane gick in till sig och bytte om till uniform och knöt åt arme kängorna. Det tog kanske en minut att fästa det nya märket på kardborrbandet i ena armen så att den satt rakt och anmärkte rangen samt den nya grupperingen som följde. Jane gick ut igen och fäste håret i en hästsvans bakom nacken. Hon vinkade till Anna som satt i en fåtölj med benen mot väggen. Hon märkte först inte Jane men vinkade sedan till henne och pekade med telefonen. Jane nickade och fortsatte längs korridoren in i matsalen och tittade till vid borden. Ingen där, så hon fortsatte upp för trapporna till konferens rummet eller den verkliga mötesplatsen för deras uppdragstagare. Hon öppnade sakta dörren i valvet och gick in i den lilla salen. Det satt fyra män och tittade på varandra, Jane hälsade och satte sig i stolen, med ryggen mot dörren. < Betyder det här att du får ett nytt kontor Jane? Frågade Kristofer med en normal ton och tittade upp ifrån sin sittplats mitt emot henne. – Jag har inte hört något om det! Sade Jane och reste sig igen för att gå in till chefen. Hon kom fram till dörren och knackade på. Sekreteraren öppnade den här gången och bad henne stiga in. Jane gick fram till kontoret och steg in. Bengt satt vid fönstret och tittade ut. < Jane, vad trevligt att du kom in! Sade Bengt och vände sig om. < Du får kontoret mitt emot konferens rummet, det är ledigt. Sade Bengt och tog upp en penna. < Eftersom vi missar halva dagen, igenom att vänta på stockholmarna, kan ni gå in och lägga fram planer där. Den nya grabben heter Jim och han och vår nya, Anna kommer att samarbeta för vi tillsammans ska uppnå deras mål! Vi får inte störa dem hur som helst på ett tag! sade Bengt och tog fram ett kuvert < Jag måste skriva till mina brorsöner, har inte skrivit någonting på länge. Det blir en lång sammansättning av nya meningar! Sade Bengt och kliade sig i håret med pennan. – Ska vi sätta igång på en gång med att gå igenom ritningarna? Frågade Jane och tittade med en märkvärdig blick på den grova mannen. < Ja och nej! Ni får tid på er till klockan elva! Sade Bengt och började skriva. Jane förstod och gick ut ifrån kontoret till sekreteraren och fortsatte förbi datorn och ut i korridoren och sedan till vänster till konferens rummet. Hon öppnade dörren och bad dem följa med in på kontoret. De reste sig upp och Jim som var en redo karaktär reste sig först när hon kom in. Det bruna håret var snaggat och han hade åtminstone ingen skäggväxt. Jane öppnade dörren och steg in på kontoret där alla hennes papper numera var i en hög staplad på bordet. En takfläkt roterade och en lampa var tänd i det annars ljusa rummet. Det var hälften så stort som salen de kom in ifrån, men det stod sex stolar längs väggarna, tre på vardera sida. En strimma ljus kom in ifrån fönstret och utanför kunde man se en bred grusgång. Jane gick fram till den höga kontors stolen och satte sig ner. De andra satte sig slitna som de var den dagen. – Jaha, vi börjar med gruppen. Vi har en egen grupp, en avdelning. Den här gruppen, kommer att verka i ett forskar center i närheten. Förresten är transporten samma som sist. Vi får under inga omständigheter använda onödigt våld. Onödigt våld kommer att registreras och uppfattas som dåligt uppförande med särskilda påföljder, samma som förra gången! Sade Jane och gick fram till billboard tavlan på väggen bredvid skrivbordet. – Här finns det tre aspekter och tre punkter som inte samarbetar med resten av deras företag! Ett, det är en person vid namn Göran Helmersson. Han har tydligen ett kontrakt med en annan uppdragsgivare och han har åtta vakter med alla samma uppdrag att förstöra för alla andra, två, vi får inte störa forskningen, tre endast denne Göran ska med sina vakter tas bort! Sade Jane och länkade samman de tre talen med vertikala streck till en punkt till mitten. – Den som misslyckas får inte bli arg, han är allt annat än ofarlig hur konstigt det än verkar! Sade Jane och skrev ner hans namn under punkten. – Jag kommer inte agera som skytt, ensam! Sade Jane och ritade ett streck under hans namn. < Vi får förstärkning. sade Erik och tittade på tavlan. – Ja, har tio man på väg hit, mer informerade än oss själva, men vi måste gå igenom tavlan. Sade Jane och vände sig om mot dem. – Känner var och en av dem. Sade Jane och vände sig mot tavlan och ritade en rektangel längst ner på tavlan och ritade ett streck rakt upp mot Göran på tavlan. Hon tog fram ett fotografi och satte upp det på tavlan och gav dem tre varsina foton. – Vi är välkomna så han kommer inte vara förvarnad. Sade Jane och satte sig i kontors stolen så att benen stack bakom knäna. Hennes ansikte var tunt och rött av ansträngning, hennes ögonbryn var högt uppe och hon försökte vika fram hårbottnen. Näsan var spetsig och ansikte och öron flöt ihop i harmoni med spänningarna som vilade över henne. < Då var det han! Sade Klas och tittade på fotot precis som de andra. De satt tungt på sina platser och Erik skickade över fotot till Jim < Det är ok, han kommer att vara med idag på morgonen. Vi får inte tvinga någon men det bara är så, och nej, våra kursdeltagare får inte tro att de är i vägen! Sade Erik lite bryskt och tittade på Jane som var ca 170cm lång. Hon stod en bit ifrån tavlan och gjorde sig märkvärdigt mycket längre.
*
4
Perfektionisten
Dörren smällde igen och en vind slog in över det tomma rummet, Warden gick råttlikt fram till det ena bordet som mötte honom i det väl sterila rummet, någonstans i det Center, han en gång tagit över ifrån omvärlden. Han tittade ut över rummet som kallt, med sina vita väggar och provrör, flaskor och som retade människor, när de gick förbi. Skåp och olika glasburar med en sorts arbetsanordning, plats för arbetande händer och högre elektroniska maskiner, till operations bord och mindre metall skåp var anordnade i olika storlekar och betydelser. Warden, fäste en droppflaska i ett provrör och tömde den röda genomskinliga vätskan i röret. Det ringde i en anordning och han vände nästan upp och ner på röret av misstag. Warden ställde ner röret med sina plast handskar och behållaren satt i sin plats på bordet. Han gick fram till maskinen och stängde av den. Warden hade flera olika sorters prover i luften och det var hans privata laboratorium, en stund fångade han in en del saker, den andra kvävde han helt om, olika saker. Warden hade aldrig älskat sådana stunder då han av misstag låtit saker bero. Ljuset lös ner ifrån en bitter källa ifrån taket, han gick fram med det nya provet och lade locket på. Sedan vände han sig om till ett metall skåp och lade provet på en metall hylla i skåpet, ”förnuftigt”! Tänkte Warden och vände sig till provröret. Han tog en pipett och droppade ur en liten vätska till provröret. Röret färgades helt vitt och en stund såg han hur det brusade i det, Warden tog upp en behållare med ett enkelt rör inuti och tömde röret däri. Efter att ha arbetat en stund var hans räddning färdig och han ställde behållaren i ett annat skåp med en liten röd lampa ovanför. Han tog av sig handskarna och gick ut ur rummet till den korridor som med sina lysrör, lyste svagt mot gröna väggar. Warden smet in i hissen och åkte upp till sin våning, där han hade olika saker oklara. Telefonen ringde och en yngre kvinna rusade fram till honom med telefonen. Han nickade bestämt och tog luren, rösten som mötte honom var en person han så väl kände igen som Gregory. < Vi har kommit fram och har nu flera olika saker att säga om vårat projekt, det är bara, det. Allt som fattas är ett bra skäl att sätta igång! Sade Gregory och lät stressad. – Då, har vi förstås flera saker vi kan göra, kommer Gregory ihåg Arendals projekt!? Jag vill att du fortsätter där han slutade! Sade Warden och sade inget mer utan stängde av telefonen med en enkel knapp tryckning. Warden gick trots att kroppen befallde honom att stanna upp, fram till det som i slutändan var hans kontor. En stilla fläkt kom över rummen och ingen lät som de skulle efter hans tal. Kvinnan samlade ihop sig och rusade ut i all hast, samtidigt ramlade en tidning ner på golvet med hans bild på, ”Times”. ”Man of the year!”, Warden sluttade ned och tog med sina giriga fingrar runt om tidningen och lade den på bordet. Det var ett tecken! Warden var ett tecken! Han reste sig upp och gick in i kontoret. Lederna var spänstiga och en tunn doft av sterilt rakvatten spred sig i rummet. Det stora kontoret hade bildskärmar på väggarna och på en syntes ekonomi uppgångar för det ”allsmäktiga” Centret. En spiral av olika färger avbröt en skärm och samlade ihop sig till byggstenar av en gen. Warden satte sig lugnt i stolen med den höga sitsen och fingrade på en kontroll och slog över till en annan kanal. Det var centrets propaganda film som visade hur de byggde upp den mänskliga kroppen och slog samman hjärnan till en central punkt för en framtida förändring. Warden lutade sig bakåt och tittade ut över det virala rummet. Han skäl att knyta samman olika perspektiv var lika med noll, en skillnad var att han egentligen kände förlusten av att ha ett samspelt liv, där känslor kände en viss övertalan. Warden ägde och förespråkade en viss karaktär som levde av sina arbeten och delade sitt husrum med frukten av den börda som helt och hållet litade på honom. Han var en stark karaktär med många skepnader. En viss framtoning av olika dröjsmål kunde förvirra hans ställning och då fick han ge skäl i att låta förnuftet sjunka under det riktiga han, samvetes löst och lika giftigt som han den dagen han gav distans till sin kluvna personlighet. Warden kunde inte lita på någon och när han gjorde det såg han nästa skäl att ringa in sitt mål, det var lika skönt som att se sina fiender gå under. Warden satte ned en bit av sin kluvna personlighet i att förlita sig på det mål som gav honom lust att orka fortsätta som en svår person att väcka ur sin dvala. Warden reste sig upp och glasögonen blänkte i ljuset ifrån skärmarna. Han satte in en gen till igenom att enkelt trycka på en knapp. Det började lysa upp och de smalt samman och märkte av grenar som byggstenar och en ny färg kom fram. Han kallade det för evolution. Warden sjönk ned i stolen och tittade upp över skärmarna, slutligen kom det fram till en lösning. Han kopplade på en skärm och kontaktade Gregory genom en enkel lösning med datorn på väggen. Snart dök Gregory upp och hans svettiga ansikte syntes i rutan – Här, Gregory är det riktiga Domedagsvapnet. Du får genen i ditt labb på nolltid om du slår på datorn. Sade Warden och kliade sig i huvudet. < Ok, Warden. B-bra! Svarade Gregory och hans ansikte flöt motvilligt ut i en höknäsa som han vinklade på ett besynnerligt sätt mot Warden. – Du vet att du ska, injicera Antivirus i två av objekten. Vapnet i ett tredje och ta bort skärmen som håller dem samman och se ifall de kommer över det. Sade Warden och tittade slugt in i kameran på Gregorys sida. Gregory gjorde efter en stund som han sade och injicerade de vita råttorna med båda och lade ner dem i den lilla glasburen. Just när han kom fram till den andra råttan han injicerade med domedagsvapnet, bet den till och han tappade ner den i glasburen utan att det syntes i kameran. Gregory fortsatte injicera, de brukade bita till ibland inget ovanligt. Han tog av glas skärmen i mitten och lät dem hälsa på varandra. Efter ett tag började de två andra råttorna avbryta den tredje och tillslut bet de över den och det sprutade blod. De slutade inte och Warden bad Gregory att lägga locket på och släppa på gasen. Gregory gjorde som han sade men ingenting hände, Warden bad honom att tända en liten anordning vid sidan av glasburen. Gregory gjorde som han sade och det började brinna i hela buren. Gregory som stod i sidan av buren hoppade bakåt. – Bra Gregory, bara bra. Nu försöker vi utveckla det. Sade Warden och tog upp en liten fjärrkontroll och stängde av skärmen. Gregory försvann.
*
Gregory lutade sig fram över bordet, svetten rann och hans nerver gjorde uppror. Han kände en tung hjärtklappning och huvudet slutade tänka klart. Det hade gått flera timmar sedan han lämnade laboratoriet till sitt hotell. Han kände hur det snurrade och hur huden började svida runt fingrar och dess ben. Det rann blod ur näsan och ur ögonen sprutade det tårar. Kanske det var bäst så, sakta började han vaka av och an med en handduk över ansiktet. Det lilla rummet var mörkt och han svettades så att han snart lämnade rummet ut i korridoren i hotellet. Plötsligt rasade han ihop och fingrarna sprätte krampaktigt i luften. Ögonen stirrade tomt och han såg verkligen inte levande ut.
Somliga påstår att en skugga kan lura vem som helst, den får en att se i syner och större skuggor smälta in i varandra. Lockbeten föryngrar sig på liknande sätt och slutligen finner de varandra roande och muntra tills de inte längre ser varandra. En skugga kan smälta och likna något som aldrig synts förut. En stubbe kan bli en bergstopp och såsom varelser smälter människor in i varandra roar varandra men endast som sig själva. Att ett andetag kunde räkna om man inte andades, så kunde tusen andetag förvirra flera av de skuggor som människor avskyr av bara impuls. En dyster avskalnad rotade sig i skuggorna, marken skrapade sig ur jord och lera. Tunga fötter hasade sig långsamt och viljelöst haltande fram, som knotiga pinnar ur den livlösa jorden. Livlösa ben trampade ned sina fötter som hängde ledlösa in under de avsmalnade benen. Marken gungade inte utan andades död, om det inte hade varit en taktfull förgrening så fanns det en mindre vilja att andas av samma luft som ruttnade under deras hud. Ögon stirrade tomt och ondskefullt ut i luften …
Gregory reste sig sakta upp och ögonen stirrade tomma och gulnade i luften som var lagom sval och lagom varm. Han hasade sig fram mot andra änden av korridoren som var mjuk med sin röda matta och guldspeglar och blommor. Hans takt var ej längre mänsklig och den svarta kavajen hängde åt sidorna. En äldre kvinna hade hört en duns och öppnade sin hotelldörr för att se om det verkligen inte hade hänt någonting. Hon var gråhårig och hade en svart galaklänning på sig och gick fram till Gregory med händerna utsträckta. Hon lade händerna om hans kinder och tänkte säga någonting, just när han kastade sig över henne med fingrarna in borrade i hennes ögon hålor. Gregory sänkte sakta huvudet och bet tag i halsen på den skrikande kvinnan. Hon skrek hysteriskt och ångestfyllt och han blötte sina svarta tänder med hennes innanmäte. Ytterligare människor sprang ut ur sina rum och Gregory kastade sig över en yngre man som sprang emot honom i sin svarta morgonrock. Han bet tag i hans fingrar, så att även den yngre mannen skrek hysteriskt. Gregory kastade sig över en arm ifrån en tredje person Jorge som kommit ut ifrån sidan av honom. Han bet tag i köttet och borrade in sina fingrar i ögon hålorna på mannen till vänster om honom, medans ynglingen satt hukad och greppade sig chockat om fingrarna. Gregory fäste sina sinnen i halsen på sitt skrikande offer och bet tag i nacken.
Dimman föll och lågtrycket vävde små mönster i strålkastarna gestalter stod i blindo och reagerade som om de hade enorm kraft och vilja.
Gregory kastade sig över bröstkorgen på mannen i kostym och bet tag i ben och hud, han fortsatte riva med fingrarna och mannen föll ner i golvet, tunga ljud ifrån besynnerliga tuggor som borrade sig in i ben och motstånds kraftiga muskler hördes och en panik utbröt i korridoren ynglingen sprang ut skrikandes med handen om sina fingrar. Hotell vakter rusade in och kastade sig över Gregory som brottades ner i mattan men lyckades bita tag i nästa vänster arm och stirrade livlöst med sina förvirrade ögon ut i den mjukt upplysta korridoren. Vakten satte sig över honom genom att trycka ner Gregory i golvet med ansiktet neråt, samtidigt som hysteriska människor hördes ifrån gatan utanför. Det svarta tandköttet grinade illa med en hakan full av svart blod, Gregory kastade av sig vakten och slängde sig över den andre vid dennes fötter och bet tag i benet så att han skrek högt och ramlade bakåt med Gregory över sig.
Skuggor smälte samman i en virvelvind och han såg korta signaler av ljus. Ljus som alla var enkla handskar med nålar och munskydd, han såg nålarna injiceras i handlederna hur smärtan virvlade igenom honom till den punkt att han försökte greppa dem men förgäves såg sig fastspänd.
*
Anna låg på sin säng, raklång med kläderna vid sidan av sängen, hennes kropp andades långsamt och underkläderna var som nålade för henne. Hennes hår låg i vågor runt om kudden och i bakgrunden kunde man höra klassisk musik. En radio stod på, en långsam ton av en känd kompositör sjönk in i virvlar av klang och höjda avslut. Hennes ögon var slutna och hon hade vaknat men inte orkat öppna dem riktigt än. Hon vände sig åt sidan och kröp ihop som om hon ville känna knäna närmare magen. Anna kände sig lite utvilad och utan att kasta sig över någon som helst precision, förstod hon att klockan inte var mer än kanske två. Hon sträckte långsamt ut vänster armen som tydligt hade en solbränd karaktär, Anna låg smidig och utmattad men lyfte tag i väckar klockan och tittade på visarna, de pekade på 11.20. Hon satte tillbaks klockan på sängbordet och reste sig långsamt upp. Snart tog hon på sig en ljusgrå overall och gick försiktigt ut i tofflor igenom dörren ut i korridoren. En lätt bris kom in över korridoren och där letade hon sig fram upp för trapporna till över våningen. Där möttes hon av olika karaktärer ifrån Stockholm, de tittade åt henne när hon gick förbi in till chefens kontor i slutet av korridoren. Anna knackade på och sekreteraren öppnade efter en minut. Sekreteraren var lång och kanske i fyrtio år åldern, lite vass och samtidigt lugn och vänlig. Anna gick in till Bengts kontor och där han satt, en stenfigur i massiva muskler och full av erfarenhet. < Stig in Anna! Sade chefen och lade ner sin penna på bordet. < Jag förstår att du har frågor. Du är välkommen att börja hos Jane, när som helst! Men här skjuter vi inte utan att fråga först! Det gäller hela gruppen! Sade Bengt med en whiskey röst som var lite utmattad. – Ja jag vet. Tänkte avlägga min rapport och göra nya riktlinjer för nattpersonalen, innan jag slutar hos dem! Sade Anna och tog emot ett block ifrån Bengt. < Det är förstås ok att jobba natt ibland också! Sade Bengt och gav Anna ett brev, där det stod välkommen till S-L.- Jaha, det skulle inte förändra saker och ting? Frågade Anna och öppnade brevet med sina smidiga fingrar.< Det är förstås dags att samarbeta på annat plan också! Sade Bengt och lyckades krama ur en apelsin i juice pressen på skrivbordet. – Ok jag förstår 40-60%? Frågade Anna och skrev under brevet på bordet intill skrivbordet. < 30-70%! Och S-L får all uppmärksamhet som krävs, du får möjlighet till extra bonus och får på så sätt samman, hela arbets-styrkan! Sade Bengt och fyllde ett kladdigt glas med juice och drack. – Ok, men när börjar min tränings period på S-L? frågade Anna och vek ihop pappret igen och lade det på skrivbordet. < 16.00, i eftermiddag, inget nattskift. Du får hämta nya kläder på avdelningen. Gå och sov lite. Du måste vara utvilad. Det blir att leda aspiranterna till sin grundläggande utbildning och gå igenom självförsvar. Nya bestämmelser! Sade Bengt och stallde ner glaset. < Din gradbeteckning finns i kuvertet och välkommen löjtnant! Sade Bengt och viftade ut Anna med vänster handen. Anna tvekade inte utan vände sig om igenom dörren till den långa sekreteraren, som satt vid sin desk. Hon steg ut i korridoren och hälsade på Jane som såg lite upptagen ut och stod vid ena dörren, fullt sysselsatt. Anna fortsatte sedan ner för trapporna in i matsalen och igenom korridoren med sina tofflor. Hon gick in i klädes-förrådet i slutet av korridoren, innan köket och tog emot sin beställning av vaktmästaren där. Hennes nya kläder såg inte slitna ut eller helt nya. Men de var aldrig använda och vaktmästaren försäkrade henne om det, trots det var de i alla fall tvättade. Hur skulle hon få plats med allt i garderoberna? Hon fick gå två vändor till rum och lastade på kläderna i sina fack och valde ut uniformen för huset och kursdeltagare, ledig uniform. Den var nästa steg ifrån aspirant kläderna. Det fanns ett kardborrband att fästa gradbeteckningen på. Anna lade dem på sin stol och stängde dörren till rummet, sedan lade hon sig på sängen. Anna var i ett slags sömn tillstånd i flera timmar, hon sov men hon hörde allt som passerade i korridoren därutanför. Men ett kick vaknade hon upp och tittade på klockan, hon lade sig igen och vred sig lite mjukt i sängen. Hon skulle snart upp till sin kurs.
*
Jane lade ner sina tankar i händerna, som var knäppta, högt uppe i luften, helikoptern var av militärmodell och det satt en grupp, beväpnade till tänderna i den långa flygfarkosten. Man satt och tittade på varandra i den gråa stämningen inuti. Någon satt och bara tuggade på någonting, som liknade en godis rem och tittade med sina fantasilösa bruna ögon på Jane. Hon kände igen dem, men de hade fått en seriösare attityd och studerade alla i helikoptern. De nya var 10 stycken. Fem åkte buss och resten till luften. Jane kastade en blick på Erik och han på Jane samtidigt som han lade händerna i en knäppt position. De satt fyra och fyra på sitserna i bänkarna och alla var strids målade med grön och svart färg. Alla utom sanerings personalen, som skulle lyfta när de kom till närmaste S-L station, någonstans mellan dem och målet. Det var där Jane hade landat med helikoptern, dagen innan och åkt resten av biten i en S-L buss. Jane suckade och kröp ihop på sin plats och tog upp sitt tjänste vapen och tittade igenom magasinet. De andra började prata om någonting om den nya ledningen i Octagon Center och hur många som transporterades utomlands till olika sanerings uppdrag. Jane tittade upp med sina oskyldiga gröna ögon. Hon fäste mungiporna i en tyst kommentar, ingen av personerna de talade om kände hon igen, förutom högsta chefen Baxter. Hon fick genast en generad röd ton i ansiktet och stoppade på sig vapnet. Jane lutade sig framåt och knäppte händerna som Erik och tittade snett över benen på de andra mot förarhytterna. – Vilka är det som basar över våra utländska företag. Frågade hon mannen till höger om sig som fällt kommentarerna. < De jag vet, Ben, Ferdinand, Kenneth och Jonas Holm! Sade han och tittade fram ur den vita hjälmen. – Jonas Holm? Frågade Jane och satte sig mot ryggstödet. < Han är chef över vaccination och forskning! Svarade han, Jane hade lärt känna mannen som Ulf. Han var reslig och hade en sammansatt stil som inte hade släppt sedan incidenten i Octagon center. Jane var inte förvånad över att de delat upp företaget i olika förgreningar, men att de skulle flytta folk utomlands. Hennes hår satt i en vågig hästsvans under en keps i modellen svart militär keps. Jane stack ut och hade på sig en skyddsväst med plats för lys granater och rökgranater.- skulle det inte vara enklare med en chef på en och samma plats? Frågade Jane, men de rykte på axlarna. Hon letade med blicken och hennes docklika ansikte hade blivit strängt och lite surt. Jane letade efter Kristofer och Klas som båda satt framme vid förar positionerna. Erik tittade på henne och nickade med sin överlägsna attityd. Han hade strulat runt med dokument hela morgonen och var i synnerhet upprörd. Jane trollade bort honom framför sig och slutade med att sitta vid sin position och hålla i sig i remmen runt midjan, så gott det gick. Annat var det med Klas som hade varit allt annat än tyst och skickat iväg kursdeltagaren till en annan kurs istället. Kanske var det därför de blivit lite strängare inombords, Jane satt helt och hållet i andra tankar när helikoptern gjorde en sväng ner mot en helikopter avsats. Det kanske inte gick att landa den precis var som helst utan störningar. Hon tittade på klockan, det hade gått 45 minuter och nu var det dags att landa. Man sade inget mer utan tog fram sina storm-gevär och satte dem under armarna. – Det blir ett prickskytte, men vi måste låta alla forskarna gå, utom en. sade Jane och plockade fram fotografierna och delade ut dem till alla utom Erik. – Det var det här vi gick igenom. Sade Jane och lät dem tända sina cigaretter och stoppa på sig fotona. < Antagligen blir det mer att göra än just det! Sade Erik och tog fram fyra foton till på laboratoriet. Göran Helmersson hette mannen som hade gjort någonting förbjudet, den här gången. Det var någonting mystiskt över portföljerna hon hade fått som uppdrag att leta reda på. Antagligen skulle hon få göra det själv, eller så hade Erik eller Klas fått samma uppdrag. Det var någonting strängt och mystiskt över innehållet i portföljerna. Jane tittade på bilden och skickade vidare den till höger om sig. < Göran Helmersson har egen vaktstyrka! Sade Erik och tog upp sin pistol och laddade den med en enkel hantel rörelse. – Vi måste ta dem först innan sanerings gruppen kommer och tänk på att avväpna dem eller skjuta dem, men lita inte på dem! Sade Jane och höll i sig när helikoptern landade, ett ”va?”, hade förstört hela resan, så hon spände bort bältet. Erik var först med att resa sig när de landade och så han tog av sig den vita hjälmen. Jane reste sig där efter och sedan Ulf och Jonny. Jonny satt rakt framför Jane med Erik till vänster om sig.  De andra fem kände Jane inte igen och de var lugna och sansade förutom Jonny som alltid hade en kaxig attityd mot allt och alla. Jane hoppade ut och fick se en låg byggnad med olika fönster och utbyggnader, som ett jättelikt hus med låga byggnader som kunde innehålla vad som helst. Det röda teglet skrek ut middags solen och en samling människor rusade ut ur byggnaden i sina vita rockar. De måste ha hört helikoptern. Jane samlade ihop gruppen och gav dem direktiv mot alla ingångar.
*5
Vesslan
Göran Helmersson befann sig i laboratoriet hela långa förmiddagen och efter lunch hade han slutligen jagat igenom de slutliga testerna, han gick fram till objektet som satt i stolen, med en kort anordning ifyllbar vätska i en metall spruta. Han stack den i halsen på objektet som spretade mot remmarna som höll fast hans händer. Göran tvekade inte att sticka in hela sprutan just under hakan. Han spretade emot till en början men andades tyngre och tyngre, nästan flåsade fram ett < Det här kommer du att få ångra! Skrek mannen och gjorde sig kännbart ihopsamlad, till en aggressiv attack. Han frustade till och Göran tog ett steg bakåt. – Vet du vad, efter det här kommer det att kännas… inte alls! Sade Göran och tog loss remmarna – precis som vår överenskommelse! Sade Göran och kliade sin orakade haka. Han lossade remmarna runt benen och nickade till två vakter att bära ut mannen någonstans, bara han slapp att se honom. – släpp ut honom, bara! Sade Göran och tittade åt de grå klädda vakterna. Någonstans vände sig mannen om och slet ner vakterna i golvet så att vapnet på en gick av och ett skott träffade den andra i huvudet. Han föll ner på golvet av egen kraft och låg livlös bredvid den döde vakten. – Akta. Skrek Göran och rusade fram till dem och stannade till vid den döde vakten. Samtidigt rusade fler vakter in och samlade sig och siktade med vapnena – En olycks-händelse! Sade Göran och viftade till sig vakterna – Jag måste sluta för idag! Se till att städa upp här! Sade Göran och klev ut med sin vita rock efter sig. Man tittade på varandra och gick sedan fram till den döde. Göran försvann långt ut i den kritvita korridoren, man kunde ana sig till ett enormt tragiskt händelseförlopp och objektet som Göran kallade honom för, hade krampaktiga ryckningar. Plötsligt reste sig objektet och stod helt stilla med huvudet vänt nedåt, en tom blick fokuserade ner i golvet. Vakterna bar ut den döde och plötsligt kastade sig objektet, som var en medelålders smal man, sig över vakten som blev kvar och bet honom i halsen. Han skrek och objektet kunde få ur sig ett ”öööööööööööö” som i riktigt flåsande och hungrigt slitande, i halsen på vakten, som föll död ned i golvet. Ytterligare en vakt öppnade hastigt metall dörren helt den här gången och skulle just gå fram till objektet när han fick syn på den döde vakten mitt under i det starka ljuset som dämpades in runt olika ställen i det stora laboratoriet. Objektet kastade sig över vakten med de knotiga fingrarna i luften och träffade den frysta vakten i hals och bröstkorg. Plötsligt slet objektet upp bröstkorg och innanmäte med fingrarna och bet tag i brösthöjd på vakten, flera vakter kom springande in, men då hade den första vakten rest sig och kastade sig över dem ur skuggorna, så att det svärtade ansiktet borrade sig in i halsen på en av de tre vakterna. Objektet som grinade tomt ut mitt i bland det starka flimrande ljuset och han kastade sig även han över en oförberedd vakt och slet ner vakten i det schack rutiga golvet. Den sista vakten vände sig impulsivt om och sprang ut igenom utgången på höger sida av korridoren, han spjälade samtidigt upp ytterdörren och försvann in bland buskar och snår.
*
Warden satt insjunken i sitt kontor och plockade fram en fjärr kontroll och slog på nyheterna. Det rusade av människor i Göteborg och man beskrev det som någonting med odöda ”levande döda” som härjade runt om i staden och växte och växte till stora skaror, viljelösa hungriga monster som åt av allt som röde på sig. Hemska bilder där fotografer och filmteam överfölls av odöda, när de stod och filmade. Warden bytte nyhets kanal, efter nyhets kanal. Det var just vad som stod på och ur olika vinklar kunde han bygga upp en konstig vision, av live sändningar där filmteam överfölls och kameran föll ihop och allting destruktivt svartnade. Militären och G.O.S (goverment of survival), stod beredda med olika medel och kämpade mot den sorgliga skaran vandrande lik. Warden letade efter S-L och Octagon center för att se om det verkligen inte gick att stjäla idéerna, men inte! Warden kopplade fram telefonen vid skrivbordet och ringde nästa kontor som hade benägenhet att röra sig mot Göteborg. Warden talade med chefen för lunds Center och gav honom en order att ta sig till platsen och genomföra objekt 13. Det var vad han hade kvar sedan London hysterin med liknande tecken, men inte fullt så många odöda. Objekt 13 tänkte Warden och stängde av nyheterna och letade igenom arkiven på datorn, han samlade in ett flertal olika personer och satte dem samman i en grupp för sig i en rad i datorn. Warden tände ett grönt ljus bredvid dem och knappade in ordern, ”Avresa mot okänt mål, högsta beredskap” det betydde en del och Warden förstod att de skulle riva upp och ner på hela staden. Han lutade sig bakåt och tittade på en liten skärm till vänster med olästa samtal. Han kunde efter en stund vilande med fingrarna runt pannan insupa de destruktiva nyheterna och verkligen lyckas kasta iväg en tanke över hur lätt det var att hålla sina kort i luften. Warden skrattade lite obekvämt mellan händerna och det vita leendet såg ut mellan springorna att vilja sjunka djupare in i någonting annat.
*
Det var överlevnad det visste han och då han blivit intresserad av total ondska, föreföll det sig att han injicerade nästa serum, under total försiktighet.
Anna satt tyst inne i konferens rummet med endast några osäkra och livliga aspiranter, medans Daniel gick fram till dem med blanketter att fylla i om fysik och hon anade en viss psykologi i den också. Han tittade upp ur sin position där han sedan satte sig vid andra änden av bordet ut mot fönstret. Daniel var en vaktchef och hade olika sätt att uttala sig på, även om han hellre skapade en distans mellan människor och sig själv. Det var vaktchefen det och han visste att Anna i själva verket skulle gå igenom en förflyttning, mer behövde han inte veta. Det fanns flera grupper och nu hade man tagit in forskare ifrån Stockholm, dessvärre inte den sortens människor hon var van vid lite längre söderut. Anna studerade honom när han förklarade för dem, de nya bestämmelserna som nu gällde och hur en grupp på flera personer arbetade och hur man fick poäng för sitt skytte. De var en grupp på nio personer och satt alla inklusive Annas partner Jim, vid sina platser bredvid varandra och diskuterade sinns emellan om formuläret. Daniel tog fram en stift penna och antecknade ner på sin journal. Anna började långsamt fylla i vad som hon tyckte var ett lyckat svar på första frågan. Efter ett tag hade de fyllt i sina formulär och skrev ned namn och Daniel samlade ihop dem. Även han var en bit sten precis som högsta chefen för S-L, Bengt Stråle. Anna lutade sig över ett nytt formulär som passande nog handlade om arbetstider och vad som hände vid larm. Jane hade haft någonting att säga om det såg hon eftersom det var undertecknat Jane. Det var en friare form av arbetstid och Anna förstod att om man samlade alla tider kunde hon till och med jobba med någon som t.ex. Peter. Peter var alltid noga med att vikariera med extra händer och sådan blev man med aspiranter irrande runt omkring sig. Anna fyllde i tiderna och skrev under sin andra arbetsplats trots att hon först tvekade. Daniel samlade motvilligt, på nytt in papperslapparna och tittade på klockan. < Jag tror att vi slutar där och ni som är aspiranter får gå till er. Anna och Jim får ledigt resten av dagen och kallas endast in när gruppen anländer ifrån uppdraget, tills dess, är gymmet ledigt idag det har vi sett till! Sade Daniel och reste sig upp. Det hade gått 50 minuter och ingen var på något sätt trött på kursen, trots stilla sittande och en del vaksam disciplin. Anna började gå mot utgången och upptäckte en viss stillsamhet i gruppen, den känslan var fel och det visste Anna. Hon gick snabbt ned för sten trapporna, förbi matsalen och in i korridoren in till sitt luftiga rum. En stunds tystnad rådde i korridoren runt omkring och man samlade sig efter ett tag vid ena änden av korridoren och diskuterade öppen om hur många gånger man festat efter färdiga uppdrag och hur det kom sig att man endast hade en aktiv grupp när de var ca 150 personer med aspiranterna inräknade. Jour gruppen fick all ära och snart skulle man dra på sig ytterligare uppdrag. Anna reste sig sakta upp och gick fram till dörren, hon lyssnade lite sömnigt men även klarvaket och öppnade försiktigt dörren. Där stod en samling fält klädda människor ur Daniels grupp, antagligen på väg någonstans. Hon smet tyst ut och det bruna håret dansade ner för trapporna till vaktcentralen. Anna öppnade metall dörren med sin nyckel och gick fram till sin tomma plats, hon tittade på övervakningskamerorna i badhuset och fick spänt syn på en svart väska. Anna reste sig upp ur stolen och väntade tills någon annan kom in till vaktcentralen. Hon visade väskan efter en kort stund och skickade iväg två sur-muliga vakna vakter efter den. Det var klart att det hade hänt någonting oförklarligt där. Anna skruvade sig i stolen och det vackra ansiktet med sina klara rena drag låg över en tunn rodnad. Hon visste det, det var självklart att de skulle lämna väskan. Tänkte hon och rullade fram stolen fram till metall dörren och reste sig sakta upp. Anna väntade in vakterna som dök upp efter någon långsam minut med väskan och ställde ner den på ett långt bord vid vänstra väggen i rummet. Vakterna som såg ut som två kropps-byggar tvillingar med gråa strimmor i håret och lika slätrakade fyrkantiga hakor. Plockade fram en mindre väska i metall och öppnade den. Däri hittade de röda behållare med samma märkning som i materialet i deras data filer från det lyckade uppdraget. – Ring Bengt Stråle och Daniel, det är någonting de måste se! Sade Anna och gick fram till den lilla väskan. Hon stängde igen väskan på bordet och så ställde hon den kyligt upp. Den ena vakten tog upp telefonen ur fickan och ringde till chefen och sade till honom att det var brådskande. Den andra vakten tog upp sin mobiltelefon och ringde till Daniel och sade samma sak. Anna satte sig vid skärmen och fokuserade försiktigt alla kameror samtidigt och frös in en person hon träffat tidigare samma dag i matsalen. – Där! Sade Anna och pekade på honom. Han tog plötsligt fram ett föremål ur fickan och högg oprovocerat en kvinna i gruppen vid ena änden av korridoren, precis så att, de såg det och i sidan. Hon skrek till och föll till marken av hans kraft – Spruta! Snabbt upp och grip honom, en terrorist! Skrek Anna mot skärmen och sprang ut först ifrån rummet med vakterna efter sig med dragna vapen. Mannen på skärmen var mörkhårig och hade en kort anonym attityd jämte mot gruppen och sprang efter dådet igenom korridoren snabbt mot dem. Anna var redan uppe i trappan och stötte på honom samtidigt som hon gav en fällande spark mot knävecket på honom så att knät vek sig och knäskålen säkert sprack. Han föll ihop och vakterna kastade sig över honom. Anna kände inte igen honom, det var det. De andra i slutet av korridoren samlade sig och lyfte upp kvinnan som blivit anfallen och bar henne mot sjukrummet bredvid köket i slutet av korridoren. Anna sprang in i matsalen där de stått och tog upp sprutan, samtidigt som hon stötte på Bengt Stråle som snabbt rusade förbi mot skådeplatsen där de brottade ner mannen på det rutiga golvet. Man tog med honom in i ett förhörs rum i bottenvåningen samtidigt som han skrek av smärta. – Här! sade Anna och visade upp sprutan för Bengt som kom emot henne. – Vi hittade en väska med förvarings boxar för det här! De var alla märkta som bio vapen! Sade Anna och tittade in i Bengts ljusblåa ögon. < Flickan måste ha vård! Sade Bengt och vände in sjukrummet. Anna följde inte efter utan lade sprutan varsamt i en påse och bar ner det till övervakningsrummet. Det var som om han ville att de skulle hitta honom tänkte Anna beslutsamt och fler vakter kom in i övervaknings rummet. < Han tog självmord! Han svalde någonting och sedan var han död! sade en av vakterna där uppe ifrån. Anna suckade och vände sig om mot dem, där hon hade stått med ryggen emot dem hela tiden. – Jag visste det, jag bara visste det! Sade hon och bröt nästan ihop. – Säg åt Daniel att vi måste hitta hans med kumpaner! Sade Anna och satte sig vid skärmen på stolen. < Ok! Flickan måste ha vård ifrån ett så kallat anti virus, hon har inte många minuter kvar och jag såg den tredje behållaren i väskan! Sade vakten och skickade iväg de andra på samma sätt som man plaskar i en pool. – Ja skynda dig! Sade Anna och reste sig upp mot väskan och öppnade den. Hon tog fram en behållare och körde in en spruta i hålet och gav den fyllda sprutan till vakten. Han fortsatte snabbt iväg igenom korridors slutet upp för trapporna. Anna satte sig igen vid tv skärmen och delade upp kamerorna så att hon kunde se dem ur alla vinklar. Hon slutade inte titta på skärmen förräns vakterna kom tillbaks med den tomma sprutan. De bytte förvirrat men målmedvetet plats och Anna gick surt iväg mot det lugnare gymmet. Det var stället de inte hade lyst upp på hela dagen och oturligt nog var det tomt när hon gått den långa biten i korridoren. Anna vände inte om utan satte sig illröd vid en bänk och tänkte igenom förloppet. Han hade hälsat på henne och Jane den där morgonen vid frukosten. Mer kunde hon inte urskilja om de misstänkta för alla andra kände hon igen även om de varit aspiranter. Anna reste sig inte upp förräns sent på eftermiddagen då hennes tränings partner kom in. Jim tittade på maskinerna och sedan på henne, han satte sig vid en maskin och började pressa benen. Anna nickade till honom och gick ut hon ville inte träna något mer den där dagen.
*
Jane tittade ut över den tegelröda byggnaden och var på väg att rusa in när hon hörde skott avlossas ifrån ena korridoren och just då så fick hon syn på en vankande sorts varelse, med trasig hud och stirrande ögon. Den började springa emot henne i sin vaktuniform och Jane var inte sen med att slita upp sitt vapen och avlossa ett skott emot dennes huvud. Den föll ögonblickligen och snart hördes körer av stön ”öööööööööh” och tunga och ibland svåra hasanden inifrån byggnaden. Jane tog upp kommunikations radion de hade med sig och ropade tillbaka S-L männen ifrån sidobyggnaderna, så att de kunde räkna om själva anfallet. Just då dök Göran Helmersson ut ur byggnaden och Jane kunde lugnt skjuta honom utan att tveka, nästan direkt. Han var iklädd vit rock och hade flertalet vakter med sig som oturligt nog öppnade eld. Jane tog skydd bakom en röd bil och avlossade det dödande skottet mot Göran som kastades bakåt ner i asfalten. Vakterna ställde sig vid honom och skulle just skjuta henne, ur den vinkel hon var i bakom bilen, när Erik dök upp och sänkte dem till marken med en lätt skur skott. Bakom var Klas och Fredrik och de samlade sig på utsidan när en samling odöda hunnit halta ut söndertrasade och stönande i en osalig och fruktansvärt obekväm dans. Jane sänkte dem en efter en och sprang hukandes fram till dörren. Man följde efter henne och de möttes genast av en hord sönder rivna vakter i sin haltande färd mot dem. De avlossade skott på skott och tog sig längre in i laboratoriet mot själva hjärtat av den konstiga relativt avlånga och stora byggnaden. Jane var först inne och efter henne gick de andra stridsklädda redo med vapnena höjda och lutande mot brösten. Solen låg på och värmen hade blivit en ond spegel igenom korridoren som med sina låga fönster stod dammiga och igenbommade med metall lister och pansarglas. Jane gick på det vita schackrutiga golvet fram till laboratoriet och gick försiktigt in i det. Där möttes hon av ett röd svart blodbad och hon kunde nästan känna hur magen vände sig, direkt. Blod låg i en enda röra med inälvor och fingrar. En död vakt kom emot henne just där ljuset bröts och hon avlossade ett skott emot den i huvudet. Klas rusade fram och stannade till vid pölarna. Jane mötte honom med en oskyldig blick och de fortsatte rakt in. De kom slutligen in i rummet där väskorna stod och delade ut dem till några andra S-L män som följt efter dem. Man hade sanerat ett rum i alla fall, tänkte Jane och tände alla lysrör som gick att hitta knapparna till. Slutligen kom de spanande och smygande ut ur rummet och sanerings gruppen mötte dem där ute på gården och vid helikoptern med de dubbla rotorbladen på. – Alla vakter är nog oskadlig gjorda. Sade Jane och slet upp en revolver åt personen som stod först med sin vita mask och genomskinliga skärm. Hon gav den till honom med ett: – Den här gången måste vi lämna platsen! Sade Jane och hoppade först in i helikoptern med de andra efter sig. Det såg ut som ett medeltida slag fält med allehanda tarmar och inälvor runt om på gården. Männen gick runt osäkra i sina vita dräkter in i byggnaden mot laboratoriet och det var det man såg igenom fönsterna när helikoptern slutligen lyfte. Jane satt sluten vid sin plats och tittade mot förarhytterna, hennes hår var blött av svett, hon smakade på ett hårstrå i mungiporna. Det sades inte ord när de snart var iväg. Hon tittade på männen som inte visat ett tecken på att vara uppspelta eller särskilt sugna på att säga någonting alls. Klockan rullade på och framåt eftermiddagen och tidig kväll kunde de åter igen landa vid Octagon center S-L. Man hade då börjat känna av ruset och en arg känsla spred sig över ett uns av glädje, att allt gått riktigt till. Man klev ur den stora militär helikoptern och gick sida vid sida in i huset. Klas gick på Janes vänstra sida och tittade upp mot husets andra våning. < Ja, jag skulle nog vilja äta efter det här men om magen vänder sig kan det bli problem! Sade Klas och tittade på Jane och kliade sig under kepsen. Det blonda håret var ett bra tecken på att han oftast hade en beskyddande ställning mot Jane när det gällde diskutioner av olika slag. Erik var bra på att störa situationen med sin uppsyn men när det kom till att vara på rätt plats så var han en person att lita på, hans motsägande charm var en perfekt ståndpunkt för den som inte kände honom och det retade honom ibland. – Vi kan ta en bit mat. Det är det andra uppdraget avklarat. Sade Jane och de fyra inklusive Ulf gick sida vid sida med Jonny efter sig som en svans. Jonny hade avrättat vakterna i den andra korridoren och det var lågt gjort av honom, men han var en van person med ställning på andra fronter, när det kom fram till hans ytlighet så var den inte mer skräckinjagande än att man kunde lita på att saker blev gjorda.  De tre eftersläntrarna bar metall portföljerna som först skulle upp till Bengt Stråles kontor sedan till laboratoriet som låg bakom huset längs simhallen med sina vida fönster. Jane gick först och höll upp dörren för de alla och slutligen hade de gått förbi henne. Hon vek sedan av in till sitt rum på andra våningen och möttes av en förvånad Bengt Stråle som hade börjat inspektera rummen. < Vad bra att ni är tillbaks, Jane vi måste gå upp och diskutera, det har hänt någonting. Sade Bengt och viftade med sig Daniel som stod vid en folksamling, de fortsatte in och upp för trappen efter den långa korridoren. När de väl var framme hade det börjat bli kväll, men inte allt för tidigt utan en liten susning av solljus låg fortfarande kvar över persiennerna. Bengt öppnade dörren till sitt kontor och satte sig på sin plats < En infiltratör hade angripit en ung kvinna med en spruta av det där ämnet som ni var iväg och hämtade. Vi fick ge henne anti virus. Sedan hade han även gömt en väska. Anna kunde stoppa honom och hitta väskan. Han tog visst självmord senare. Sade Bengt med en sargad ton. < Vi tror att han hade en eller flera medarbetare, så vi har högsta beredskap! Sade Bengt och lade fingrarna i kors. – Vad bra att Anna såg det! Vi stötte förresten på odöda zombier i uppdraget. Jag vill att vad det än var för någonting som väskorna, innehöll, innehåller tas om hand med största försiktighet och kontakta staten! Sade Jane och gjorde honnör. < Ja det var just det! Sade Bengt och tittade Jane i ögonen < Väskorna får inte komma i statlig ägo! Sade Bengt och tittade på Daniel som stod tyst vid vänstra sidan om rummet med händerna i livremmen. < Är inte de säkra där de kommer ifrån, är inte statens personal särskilt pålitliga heller. Sade Bengt och tittade på Jane igen. – Vi måste i alla fall säga åt dem att uppdraget lyckades! Sade Jane och gjorde sig ledigare. < Ja det blir mitt uppdrag och ditt är att registrera alla som beter sig konstigt. Minsta tecken prata med oss! Sade Bengt och tittade på klockan . < Ni är tidiga, odöda sa du? Det är precis vårt nästa uppdrag vi ska till Göteborg! Sade Bengt och tog fram en tidning och gav den till Jane. < Nu är det så att odöda har påträffats där och vi har fått nya order av Octagon center att befinna oss där inom 8 timmar. Det var 12 timmar men det får till en början bli Daniels och ditt uppdrag att rekrytera frivilliga! Sade Bengt och lutade sig bakåt. – odöda i Göteborg? Sade Jane och lade ner tidningen på bordet. Bengt tittade på Daniel och sade < Daniel vi får skynda oss! Sade Bengt och tittade sedan på Jane < Jane slå på nyheterna innan och passa på och ät! Sade Bengt och Jane gjorde honnör. < Jane samla bara ihop dina mannar och skicka Erik, vi kan behöva honom där och om du ser honom skicka upp honom hit! Sade Bengt och lutade sig framåt < Och Jane du får ledigt men ingen förutom Daniel och Erik med sina mannar får lämna S-L! sade Bengt och gjorde honnör. Jane tittade upp och gick ut med bistra men säkra steg. Korridoren var full av personer som kallats till kontoret och hon fortsatte med sin gepardlika kropp ner för trapporna. Hon tänkte på många olika aspekter som kunde hända när hon slutligen lade sig ner. Men efter ett tag möttes de och hon fick ur sig en klar tanke. Jane stötte på männen vid borden och talade om för dem att Erik och de hade anmält sig frivilliga till ett uppdrag men att hon inte fick lämna huset. De nickade till och reste sig inte förräns Jane kommit fram till korridoren. Hon gick fram till dörren och öppnade den. Där var allting i ordning förutom några mindre detaljer som omkullvälta kängor. Det hade verkligen varit inspektion.

6
Vilddjuret

Warden satt med telefonen i handen och tittade på ett klipp där hans älskade objekt 13 genomförde en lyckad aktion i centrala London. Det var inte det att hans besynnerliga planer inte gått i lås men, det var ett ypperligt tillfälle att sätta planerna i verket. Slutligen kramade objekt 13 sina närstrids vapen i flygplanen och då kom det tillfälle att pressa ut det sista han hade av lyckosökare. Jake Hull var den besynnerliga lyckosökaren han hade pressat ut det mesta ur, eftersom alla visste att Warden inte var feg utan skickade honom till USA, där han kunde fortsätta sitt Chefsjobb på en under avdelning. Konstigt nog hade denna Jake pressat sig in i situationen och gjort Centret mer centralt och mindre anonymt. Warden avskydde pressen och han hade Japanerna vid sin sida. Det hade blivit flera under avdelningar och tillsatta konstellationer med flera politiska förord och förgreningar. De dominerade hela marknaden och i slutändan var det han som styrde. Centret var en domän av en egen art och avkomma från olika starka band i sammhällets toppskick. Warden gned telefonen längs kinden och ned på bordet, en stark vision gav honom ett projekt som han kallade för ökenrosen Iris. Hon var ståtlig och han hade kopplat slangar i hennes kropp som höll henne sövandes. Han erkände det som en kris situation och hans popularitet gjorde honom skoningslös och makt hungrig. Warden kände en bitter smak i munnen och tänkte sig för, han skulle släppa ut Iris så nära in på S-L han kunde. Slutligen var det en ren känsla, han skulle väcka henne! Warden hade låtit vakterna jaga reda på Iris i Amsterdam och det var inte svårt att avgöra hennes dominanta sida bland skuggorna. ”Han petade en brinnande pinne i en öppen eld!” Warden lutade sig fram till telefonen på bordet och tryckte på en knapp. – Förbered projekt öken-ros. Sade han tyst till doktorn som svarade. – Forsla henne till flygplanet och flyg henne till Göteborg Sverige och släpp henne utanför stan. Jag programmerar in henne. Sade Warden och tog upp en cigarett och tände den. Han lutade sig bakåt och lade benen under skrivbordet och tog ett bloss. Warden hade en fruktansvärd tur den här gången hans objekt hade inte undkommit S-L men inte förgäves han såg på skärmen vilka som fortfarande var i livet. Objektet hade tagit ampullen och i Octagon Center dessutom, det skulle skapa förvirring. Warden klickade på nästa objekt och gjorde det med fjärrkontrollen i högra handen. Hans läderartade ansikte stirrade förbryllat på skärmen. Nu var det dags att släppa ut projekt förvirring som han kallade henne för och det var i närheten av S-L kontoret i mellan Sverige. Ett enkelt klick och han injicerar sig! Tänkte Warden och frigjorde domedags vapnet. Gregory var klantig men inte dum det visste Warden och det var dags för hämnd Centrets hämnd. Han injicerade viruset och tog ett bloss av cigaretten, det var de där långa lyxiga cigaretterna han hade kommit över på en gala. Warden klickade på telefonen på bordet – släpp in pressen! Vi är nu i branschen! Sade Warden och släckte cigaretten i askkoppen. Han reste sig sedan och var iklädd en kostym med grå ärmar och grå skjorta. Wardens kostym byxor slickade sig skräddar sydda efter benen och han steg ut i mötes rummet. Detta var fri publicitet!  Warden grinade illa till pressen som kom in en efter en med sina kameror. Nu skulle han få blanda in känslor i incidenterna. De samlade sig runt honom och började prata i munnen på varandra. Warden höjde armarna till axel höjd och nickade. – Vi Centret och centrets försäkringstagare och patienter har beslutat att stödja saneringen av Göteborg stad i Sverige! Jag är även stolt över att erbjuda selektiva lösningar på alla problem i Göteborg, Lund och i London! sade Warden och viftade med fingrarna i små cirklar i luften. Pressen började återigen prata i munnen på varandra och den lilla skaran hukade sig nästan ur vägen på honom men följde efter honom ut ur det väl upplysta fin vadderade rummet. Man stängde dörrarna efter dem och efter ett tag bredde sig tystnaden ut över rummet. En ensam lampa blinkade grönt bland de andra gröna små lamporna på skärmen. Tillslut fick det en röd färg och man såg hur de andra började blinka likadant för att sluta i samma mörka röda färg.
*
Anna vaknade av att det knackade på dörren. Hon tog lite tid på sig innan hon öppnade dörren och Jane steg in. Anna letade vaksamt efter en livsgnista i hennes ögon men de var trötta och kisade lite diskret mellan det axel långa håret. Janes ansikte var nästan docklikt och hon tittade på en fast punkt bakom Anna < Jag såg att det hade hänt saker och att du räddade situationen, det var bra gjort Anna! Vi stötte på odöda! Sade Jane och lade armen på Annas axel.- Det visste jag ingenting om. Somnade faktiskt ganska fort efter det hela! Svarade Anna och satte sig ner på en stol. < Det är förstås viruset som gör om det igen! Sade Jane och släppte armen efter axeln. < Jag är ganska trött. Vi fick skrivbords jobb, nu är vi bara halva styrkan kvar att vakta området sådär 80 stycken. Aspirant barackerna är fulla och de andra barackerna bakom labbet står tomma! Sade Jane och satte sig på en stol bredvid Anna. < Vi måste utbilda folk och sköta vakten och alla sysslor runt själva administrationen, vi kommer att rekrytera och bygga fler baracker sätta upp stängsel och ordna bättre belysning. Mycket är tack vare dig! Sade Jane och Anna som tittade på Jane med sömniga ögon nickade – Äntligen! Sade Anna och reste sig upp och klappade Jane på axeln. – Vi har mycket att göra Kapten. Sade Anna och följde Jane ut ur det lilla lagom upplysta rummet. De fortsatte in till matsalen och satte sig vid sitt bord. Man tittade lite nyfiket på dem ifrån det andra bordet och det tillhörde inte vanligheten att de högst rankade åt i samma matsal som de. En kvinna ur den andra gruppen tittade blekt på Anna och hon såg ut att vara samma kvinna som hon räddade tidigare samma dag. Skulle inte hon vara i sjukan? Anna tittade på Jane och nickade – Vi kanske borde äta och lugna ner stämningen lite. Sade Anna lågt och tittade på det andra bordet. < Du har rätt! Sade Jane och reste sig mot buffen, Anna följde efter och de tog och fyllde varsin tallrik med sallad och annat. Anna såg bekymrat ut över den stora salen och medans de åt vid det andra bordet gick solen långsamt ner. Man diskuterade vid det andra bordet och någon hällde upp en öl vid ena änden. Fanns det verkligen tid för det? Jane gick tillbaka först och straxt efter gick Anna. Man lunkade förbi borden uppifrån övervåningen och gick fram till buffen och slutligen kunde man slå sig till ro med en massa köttbitar och hamburgare. Det var en sådan dag. Anna kände sig lite sömnig och kunde inte riktigt starta en konversation eller lägga band på någon av karlarna. – Jane förresten, han som gjorde det där överfallet, det var ingen vi kände igen. Han bara dök upp! Sade Anna och tog en tugga av sin tonfisk macka. < Jag tror att vi är ensamma om att stöta på vilddjur idag! Jag sköt en människa och hans vakter hade mig på kornet. Sade Jane och lade fingrarna om sin medaljong. – Det är din mors eller hur? Frågade Anna och tittade på medaljongen medans Jane visade den demonstrativt. – Ja det var min mammas och när hon gick bort lämnade hon mig med min farbror. Sade Jane och släppte stenen mot bröstet. – Min far dog i samma bil olycka! Sade Jane och tog en tugga av sin tonfisk macka.  – Det är rätt inte mycket med vegetariskt, om man ser det så! Sade Anna och tog en tugga av sin macka och sköljde ner den med en klunk läsk. De tuggade lite tystare än de vid de andra borden och snart hade man glömt bort varandra och ena bordet försvann och nya kom in. En fräsch doft av mat låg över rummet och någon satt kvar och drack på sin öl vid ena änden av bordet längre ifrån dem. < Ja och det fattas en massa annat som proteiner annat än i kött! Sade Jane och sköljde ner sin tugga med en klunk mineral vatten. – Jag har förstås inte problem att äta med hamburgare heller, men eftersom det lagrar fett. Sade Anna och titta Jane i ögonen < Äta med hamburgare? Sade Jane och tog en tugga till av tonfisk mackan. – Ja eller äta med milkshake, strips och hamburgare! Sade Anna och lutade sig bakåt mot ryggstödet. < Det är inte fel det heller! Svarade Jane och tittade upp ur sin position < Många klarar inte av kött, men jag äter ju kyckling och strips men inte hamburgare! Sade Jane och tog en klunk av mineralvattnet. – Många klagar på fisk men inte på kyckling! Sade Anna och tog en tugga av mackan. < Jag äter hellre grönt, än kött! Sade Jane och tittade upp < Kyckling, är kött! Sade Jane och tog en tugga av tonfisk mackan och sköljde ner hela sista biten med en klunk. – Ja det har du antagligen rätt i! sade Anna och tuggade i sig sin sista bit. < Jag äter fisk för att reparera skador och kyckling för att det är protein men inte gris eller nötkött. Däremot milkshake! Sade Jane och tittade ut över rummet som alla tittade på dem och mannen med ölen var försvunnen. – Jag ska jobba i natt! Sade Anna och tittade på maten i tallriken. < Det är lika bra att du fyller på! Sade Jane och gick fram till kaffet. Anna följde sakta efter och tog en kopp och fyllde på. Samtidigt kom Daniel ned för trapporna mot dem, han stannade till vid dryckerna och tog en mellan öl. < Jag ser att ni båda två är på fötterna! Sade Daniel och lät damerna genant visa vägen till bordet där de satt och han satte sig ner bredvid dem. – Ja jag ska iväg till mitt nattskift! Sade Anna och smuttade på det varma kaffet. < Det är nog bäst så, i-natt monterar vi upp nya kameror och belysning. Imorgon fler staket! Sade Daniel och tittade med sin varg-lika blick på Jane. – Så klart! Svarade Jane. < Och du Jane går och lägger dig! Jag tar befälet i morgon i Göteborg! Vi behöver all manskap vi kan få tag i morgon! I värsta fall hyr vi in militärer! Sade Daniel och Anna instämde – Det behövs lite större och mer avancerad disciplin, med odöda! Svarade Anna och tittade mot det andra bordet snett över mattan. Där satt Peter och Janne med en äldre kvinna hon brukade tala med, Lena hette hon. < Jag tror att det är så! Svarade Jane och lutade sig bakåt så att håret låg i vågor mot ryggstödet. < Imorgon Jane vill jag att ni utbildar aspiranter båda två, så min kollega här Anna kommer att hjälpa dig att instruera dem i logiskt tänkande och hur man agerar i nödsituationer. Sade Daniel. Han verkade helt ställd med veknade inte inför själva ”rutten” < Dina kollegor på nattskiftet vet redan om det! Sade Daniel och tog en klunk öl. – Jag behöver inte jobba i natt med andra ord? Frågade Anna och < Det kom order ifrån Octagon center att instruera alla inklusive vaktpersonal i att vara mer vaksamma och det är vad vi gör! Sade Daniel och tittade snett på Jane. < Ok, det är bara jag kvar i min grupp här! Sade Jane och drack ur kaffet med en enkel klunk. < Om vi är på plats i morgon bitti klockan 09.00 så är det bara att ge dem instruktioner hela förmiddagen och sedan måste vi ge dem självförsvars kurs klockan 13.00 . sade Jane med en enkel inte allt för vaken ton. – Då är det bäst att vi samarbetar därifrån! Sade Anna och drack en klunk läsk. De tre förstod varandra efter ett tag och Daniel lämnade bordet mot korridoren och ned för trapporna och säkert till helikoptern som körde igång rotor bladen. Jane reste sig upp och tittade sömnigt på Anna < Jag vill inte men jag måste lägga mig ner och få lite sömn! Sade Jane och vidrörde Annas arm. – Ok i morgon då! Sade Anna och reste sig upp med sin tränings overall. Hon gick mot korridoren efter Jane med sina rörliga ben. Hon vinkade till Peter och Lena och det tittade upp och sedan fortsatte sin diskussion. Anna var snabbt inne i sitt rum och kunde inte låta bli att tänka på kvinnan vid bordet tidigare den kvällen. Det var olikt henne att röra sig ut ur sjukrummet, det hade hon inte gjort tidigare heller. Anna slutade i sitt rum och gick in i duschen med kläderna i en hög. Vattnet rann nedför den vältränade kroppen och en tunn löddrig tvål smekte över armarna och benen. Slutligen hade hon vankat in i ett tillstånd där hon ensam, kunde råda över allt. Det smattrade mot den immiga dusch dörren. En doft av klassisk tvål med feminin doft spred sig över en yta som innefattade ett igenstängt dusch rum. Hon fick en svag minnes bild av mannen hon fällt och hur han vred sig i smärtor men verkat frånvarande. Anna tog ett djupt andetag och lät strålarna sprida sig över ansiktet. En stund senare fick hon en ytterligare minnes bild av knät som säkert spräcktes och hur han landade på det utan att han reagerade. Hon hade träffat honom just där, när han tagit fart för att vända i korridoren men fallit som en robot. Hon smetade ut schampo i håret och drog ut tovorna. De rutor hon arbetat fram på magen andades stressat men inte allt för overkligt. Hon slog på duschen igen och kroppen njöt av den tunna vården ifrån duschen och en bred yta av vatten hade samlats på golvet utanför. Anna stängde av duschen efter att tagit till sig den mjuka ömma kroppens alla känslor som diskret virvlade upp ur värmen. Snart drog hon på sig kläderna och lade sig till rätta igen, ignorant med vått hår. Stora blöta fläckar hade samlats på overallen och hon föll in i sömn.
*
Jane hade somnat efter att hon tagit sin dusch och precis som många andra stod hon länge och bara vakade över blessyrer och stelheter, det hjälpte oftast inte mycket och hon smörjde in kroppen efter att verkligen stått där minst 20 minuter och försökt ställa allting till rätta. Efter ett tag kunde hon känna sig bättre till mods och som den slanka och näst intill vältränade kroppen kunde lugnt lägga sig till rätta ung och vacker som hon var. Hon började ana en annan stämning som gjorde henne mer öppen för kritik och svagare för ärlighet som borrade sig in. Den känslan förföljde henne och kvällen hade gått som en vandring på det odöda fältet och allvarliga rädda människor kunde störa dem, störa henne och allt runt omkring henne. En svag känsla av oro låg över matsalen och hon kunde räkna svaga motsatta känslor ifrån borden. Det var en stelhet som inte oftast gjorde sig påmind. Jane somnade som en docka och slutligen kom drömmarna och om sörjde henne först som en vanlig värld, lugn och stillsam med ett stort hus i mitten, hon stod i mitten av en hage och gräset dansade i sin tidiga höstfärg.  Jane stod i samma hage medans molnen svepte förbi ovanför och lämnade en ljusblå ton nästan magisk ström igenom landskapet. Jane såg ett flertal personer komma emot henne och sjunka in i sig själva med huden hängande på sina ställen. En oro spred sig över männen och kvinnorna och de grinade med svartnande tänder och sprucken hud. Jane befann sig där i mitten iförd sin klänning med ljusblåa band, en svag förruttnad doft lade sig över dem och hon såg dem falla ner i högar men fortsatte komma och slutligen lutade sig en över henne och hon liksom fick honom svårt brännskadad ifrån sidan över axeln och hon lutade sig nedåt. Hennes dockliknande ansikte mot jättelika sår och hur hon kämpade emot den utan framgång. Jane slutade inte drömma allt mer oroande drömmar den natten och när hon väl vaknade befann hon sig helt kallsvettig utan kläder endast iklädd morgonrock i sängen. Jane tittade på klockan och den hade passerat 6.35. Hon gick raka vägen in i duschen och lät vattnet tala sitt, inte allt för otåligt men väl medveten om sin svåra mardröm. Jane stod under det varma vattnet och lät kroppen skjuta ut all ångest i en behagligare värme som påverkade känslorna som i ett dragspel. En stund lät hon sig innefattas av svår ledvärk, sedan sjönk hon under i en nyvaken klarhet. Hennes blonda hår låg längs ryggen och hennes vältränade kropp smälte in mjukt i löddret och bröstet masserade bort smärtan ur lederna. Hon tvättade sig över hela kroppen med svampen och slutligen ca 30 minuter senare befann hon sig med kläderna på, redo för dagen. Den gepard liknande oskyldigt mjuka unga kvinnan kände ingen som helst ångest längre. Det var en ledigare form av arbete hon så väl behövde, hon ångrade ingenting, då ingenting tyngde ner henne längre. Hon såg ett band mellan händelserna och egentligen en hel del besvär, de odöda och läkare som öppnar eld. Men det som förvirrade henne var att tre av uppdragen skulle glida ifrån dem. En högtalare ropade ut sitt ”testing, testing”. Jane tog på sig hals smycket ur ett skrin och kammade ur det ljusblonda håret. Hon tittade sig i spegeln och såg en person som slutligen var aningen mer vältränad än hon mindes den. Den senaste månaden hade målat henne med fysisk stress och hur snabbt det än gick var det bara att följa gruppen i träningen. Det hade lyft upp henne ur en dysterhet men samtidigt var faran långt ifrån över det hade hon fått erfara. Bengt Stråle hade kört med dem och han och Daniel hade skapat ett träningsprogram för hela gruppen, där det gällde att orientera sig och samla gruppen. Samtidigt fick man uppdrag att slutföra och allt skulle ske i praktiken, så väl som i verkliga livet, just på samma sätt. Jane hade klättrat över plank och krupit under taggtråd precis som i en militär övning. Hon insåg på senare tid att det var praktiskt bra att klara att simma ett visst antal längder, minst två gånger i veckan. Jane tog ett kliv ut ur rummet och in i den tysta korridoren. Någon ur kökspersonalen gick förbi och hälsade på henne, samtidigt som hon försvann in i köket. Jane gick i den upplysta korridoren ut i matsalen och satte sig ner med en kaffe. Hon ville visserligen inte sitta ensam, men hade samtidigt inte lust att väcka någon. Efter ett tag hämtade hon frukosten och åt ungefär tre fjärdedelar av fil och bröd. Man vaknade till och Anna kom efter en stund upp och satte sig vid hennes bord. Hon satt nyvaket på sin vanliga plats och Jane såg ut att behöva en och annan kommentar om ett och annat. Anna sade sedan någonting om att inte missa frukosten och Jane höll med. Det började lite smått samlas folk runt frukost borden och någon spillde ut kaffet på bord och matta. Jane tittade bestört på händelsen och Anna hade vaknat till vid sin plats med häst svans så att det söta och vackra ansiktet tittade fram med fylliga läppar. – Jag tror att vi får ta en omgång i spåret också idag! Sade Jane och tittade på Anna med sina lysande gröna ögon. < Det låter bra det! Svarade Anna och bäddade sig ner i filen. Man hade hämtat svampar för att suga upp skadan i mattan och höll på att torka av bordet och stolen. < Det blir en teoretisk kurs, inte lika praktiskt teoretisk som din kurs, men i alla fall! Sade Anna och menade på att hur man skulle bli mer vaksam om missbruk och vid terrorist aktioner.  Jane letade i kaffet med en sked och tog en skvätt grädde ur en trekantig förpackning. Anna drack apelsin juice och hade tagit mer frukt sallad och müsli på filen. – Jag tror att vi kan mixa in teorin med det praktiska, det har Daniel och Bengt gjort i en hel månad, vi går upp till mitt kontor och får det överstökat. Sade Jane efter att Anna skjutit undan maten. De tog brickorna och ställde dem i stället och gick som två kvinnor på jakt upp för trapporna. Anna kom sist upp och tittade lite nyfiket efter det där kontoret hon endast fått en skymt utav. Jane öppnade dörren och de steg in i kontoret, det var städat och anteckningarna var kvar på tavlan. Jane satte igång med att torka av tavlan och slog på datorn som var en ganska stor och ny burk. Anna satte sig ner på en stol mitt emot Jane som satt med ryggen mot fönstret. Jane letade fram några filer som handlade om praktisk träning vid kris situationer, de hade utvecklat ett helt nätverk av träning och löpning. Jane tog olika delar av det och satte ihop en helt ny sida åt dem och skrev ut trettio sidor. Anna bad Jane att gå in på säkerhets föreskrifter för vaktpersonal, där hon skulle leta reda på en tre sidor full teoretisk träning för ny personal och de satte tillsammans ihop de viktigaste kännetecknen för både terrorister och så kallade smittohärdar, så som odöda och missbrukare av farliga ämnen. Slutligen hade de byggt upp ett forum och skrev ut lika många sidor av det nya ämnet. Det var gamla uppgifter men det gällde även den här gången. De fortsatte tills klockan slog 8.30 och sedan gick de ut ur kontoret och husen in på gården med sin grusplan och uppställda sandsäckar. De hade några medarbetare ifrån Daniels grupp som hette Anders och Per, de samlade ihop gummi dockor och sandsäckar som de rullade fram och ställde upp på planen. Snart hade man samlat sig i tre grupper med tio personer i varje och ett infoblad delades ut till var och en. Man började träningen med att gå igenom det praktiska och öva på sandsäckar och gummidockorna. Jane stod för det Praktiska medan Anna förklarade för grupperna hur de skulle hitta sin fiende och när man skulle oskadlig göra en terrorist. Aspiranterna och personer ur Daniels grupp fick delta och efter kursen skulle de springa en längd på två kilometer och allt gick på tid. De gjorde det och samlades på grusplanen och Anders och Per skulle instruera dem i skytte träning. Jane och Anna lät dem avsluta kursen och gick in till huset igen. De hade lyckats och kämparna hade varit villigare än någonsin att visa vad de gick för.

                                                      7
Styrkan
Viljan att återigen sprida sin fruktan ur askan på den lätta bevarelse som njutit, andats och fruktat men inte minst hatat henne. Hon vann igen och segern var i att känna bitterhet inför den förlust av lek kamrat.
Warden hade skickat dem och sammansatt var det 30 personer i flygplanet med olika moderniteter och soldater alla i lastutrymmet bland sina tre bussar för kanske 16 personer sammanlagt. Jake hade fått befälet och med honom följe en grupp på 29 råskinn. Efter ett tag stod han redo i lastutrymmet på det stora militär planet. De andra satt vid sina bänkar och han hade nyligen fått sin kaptens grad, de skulle utrota zombier. Det var någonting han hade gjort vid åtskilliga gånger, t.ex. i Amsterdam och London. Jake hade fått utmärkelser och manskap att leda, om han numera kände Warden, så var special styrkan ifrån GOS, (goverment of survival), GOS var även namnet på den special styrka som utförde alla slags uppdrag för Centret. Jake hade jobbat länge i GOS och han visste precis hur råa de kunde bli, som tur var arbetade de för Warden och han var känd för att kunna ha fler ess i skjort ärmen än lust att riskera någonting. Jake kliade sig i sitt svart gråa hår och den orakade hakan dolde flera ärr och splitter skador. De svartklädda militärerna satt och tittade varandra i ögonen och en dold disciplin gjorde sig påmind. Jake vakade av och an när de kommit ifrån luft groparna. Efter stund så gick han fram till sin plats och satte sig ner, det hördes i högtalarna att de precis nått sitt mål och skulle gå ner för en andra landning. De laddade sina vapen och visade sin stolthet för att heta objekt 13. Jake hade döpt dem till wolfs of London.
*
Klas lutade sig framåt i den stora färdig tankade helikoptern, hans hår var välkammat och bakåt slickat på höger sida, på vänster sida satt en bena och kanten var vältrimmad av Octagon centers frisör som hade en jämn arbetstid och var alltid lika upptagen. Erik och Kristofer satt i förarsätet, så han satt lugnt bland sina mannar. De diskuterade om kvinnor och olika former av det kvinnliga väsen som skulle kunnat få dem att undra om de inte var märkligare än de odöda. Man hade även diskuterat odöda och hur många som fått åka i det militär plan som skulle ta dem till Göteborg. Klas öppnade ibland för olika diskutioner för att det var tid för att granska själva förmågan hos dem som orkade hålla sig uppe. Men man diskuterade och det var som vanligt den bästa förmågan hos vissa och det lättade på det tryck som oftast gjorde dem mindre vaksamma. Jane hade stannat i huset och Klas visste det inte men han hade försvarat de kvinnor som var med dem åtskilliga gånger. Om det var någonting de hade så var det disciplin och även om de var svåra att handskas med så är just Jane och Anna bra tjejer. Klas väntade in Göteborg och det dröjde inte länge innan de landat utanför staden. Man stormade ut ur helikoptern till bussarna som väntade och en helikopter förare tog helikoptern till sin landnings bas. Man hade vapen och granater och nu började man slutligen inse hur svårt angreppet var. Staden hade blivit utrymd och antagligen så slutade man i en död bilkö eller så kunde man köra rakt in i staden som här. Erik satte sig i förar sätet och Klas och Kristofer hoppade in i bussen. De skulle ta sig igenom huvudgatan till centrum och samlas sig vid någonting man kallade för barrikaden, det var sandsäckar och militär, polis och media hade samlat sig där med frivilliga. De odöda hade spridit sig i staden och släpade sig ibland bredvid bussarna och en frivillig skytt tog ut dem. Första åsynen var chockande, den som inte var van att se ruttnande lik med trasiga och ibland hel raserade ansikten och gulnande tänder med trasiga käkar och kroppsdelar som stack ut gulnande och svart fläckiga ur trasiga kavajer och skjortor. Klas vevade ner rutan framför en och tog ut den med ett skott mot huvudet, med sin tjänste pistol. Tjänste vapnena var utdelade till alla högre än korprals graden och hans som löjtnant ägde en special version nästan lika snabb som Janes. Den odöda föll ner i en onaturlig ställning och bussen fortsatte till sin samlings plats. Klas hoppade ut ur bussen med de andra tätt följande efter och själva området var i kaos. Man sköt ifrån alla håll och bredvid sandsäckarna stod en kamera och filmade allting. Klas hälsade på fotografen och de andra följde efter honom, Erik var den som hade fått Kaptens grad men inget kontor och ledaren för det hela var major Daniel. Klas ställde sig bredvid Kristofer som stod vid två media män och intervjuades, man samlade straxt ihop sig och flera skaror av odöda började röra sig mot dem. < Hur många är ni ifrån Octagon center den här gången? Frågade en media man Klas med sin slitna attityd och burdusta framfart. – Vi är sammanlagt åttio stycken. Men vi som kom först är ca tolv stycken. Svarade Klas och klappade Kristofer på axeln och de båda fortsatte fram till Erik och Daniel. Man hade samlat ihop en kulspruta och hjälptes åt att montera fast den vid ena änden. Snabbt växlade det och man fann sig beväpnade med en gudagåva som ljöd högre än någonting annat. De odöda fortsatte komma mot dem och Klas sköt en och annan med sitt tjänste vapen samtidigt som han instruerade några frivilliga hur de skulle gå till väga när de laddade sina vapen och hur man kastade en granat. Den andra lasten med förnödenheter kom inte förräns efter middag och bussarna och lastbilarna var fulla av förnödenheter och ammunition. Även om nu staden var full av mat och dryck så behövdes en hjälpande hand där. Tält monterades upp och taggtråd lades i stora längor runt lägret. Daniel var inte sen att dela ut olika uppdrag till grupperna och att de skulle undvika beröring och att bli bitna av dessa odöda smitto härdar. Snart hade man sanerat en hel gata och sandsäckar placerades ut i olika kontroll områden där det var enkelt för en grupp att söka skydd och försvara resten av gatan samt torget. Det gick timmar och man arbetade sig ut med nästan inga förluster.  Det hände visst att någon sprang på dessa och blev angripen till döds, men antalet som hade kontakt med dem minskade. De odöda lät överallt och överallt kunde man höra skottsalvor och granat smällar. Klas hade tilldelats ett uppdrag som gick ut på att åka runt i en bil och jaga dessa grupperingar av odöda som genast drog sig mot allt som rörde sig och skjuta dem. Erik däremot fick en egen grupp och ledde dem in i olika uppdrag där de betraktades som värst aggressiva. Erik slog igenom gata efter gata och befriade flera områden och satte upp liknande kulsprute läger och efter några dagar hade hela området som varit relativt lugnt nästan översvämmats av dessa odöda som på något sätt lyckats blivit fler. Klas återvände gång på gång och fick tillslut farligare och farligare uppdrag och tillslut fick de allesamman försvara Eriks gator. Man samlade kraft och flera personer hade förlorats och någonstans hade man hört att GOS med militär rörde sig i utkanterna av staden och utrotade kanske dubbelt så många som de. Daniel var inte sen att utnyttja detta och hade uppfört en radio kontakt med Octagon center i Stockholm där han följde minsta råd ifrån företagets kapten Baxter.  Man diskuterade nu mer öppet om själva stadens sanering och Daniel fick nya saker att genomföra för Octagon center. S-L chefen Bengt Stråle hade fått flera nya tjänstemän och skickade på nytt in 60 personer, samt förnödenheter direkt ifrån Octagon center. De odöda slutade inte komma vankandes med sina stönande ljud ”ööööööööö”. Klas letade på nytt fram olika delar av staden som där de påträffats och man kunde genomföra nya räddnings aktioner. Han hade fått en helt egen grupp och de hade en speciell privat framtoning eftersom de flesta var nya ansikten och man kunde slutligen lägga band byggnader och frigöra dessa ifrån odöda. Det dröjde men väl medveten om själva begreppet rädda byggnader fick de slutligen en bättre framtoning och framförhållning och begreppet S-L, blev tigrarna och örnarna. Tigrarna var Eriks förband och Örnarna Daniels förband. Klas hade ett ökänt namn på sin grupp som hette Geparderna. Geparderna räddade allt efter som människor ifrån att säkert svälta ihjäl i sina bostäder. Alla hade inte utrymts och läger för människor upprättades i så kallade säkra områden och fick egna frivilliga vakter och legender. Slutligen blev man inkastad på nytt i själva jakten som kunde pågå längre än man i själva verket väntat sig.
*
Anna vaknade av stön ifrån buskaget utanför hennes fönster, det hade gått flera veckor efter att de hade antagit uppdraget att utbilda aspiranterna i särskilda uppdrag. Ljudet var högt och det var kanske sju åtta meter till staketets närmaste punkt som var hennes fönster. Hon for upp ur sängen och gick fram till fönstret och där mellan staketet och hennes gräsmatta våningen under stod en odöd fastklistrad vid staketen och stirrade tomt med sitt svartfläckiga ansikte. Anna slet upp sitt tjänste vapen och öppnade fönstret, hon siktade på den med båda händerna och avlossade ett skott. Den odöda föll ihop med ett stön och skallen föll i bitar. Hon sprang ut utan kläder iförd endast trosor och bh. Man hade hört skottet och samlade sig avklädda i underkläder och pyjamas i korridoren och följde efter Anna ner. Jane sprang efter in på baksidan och fram till staketet. De hade nått fram! Anna stod framför den odöda och stirrade på lik-högen som låg söndertrasad i gulbrun hudfärg och trasig hud. Jane nådde fram till Anna och fick syn på den odöda hon nickade till folket bakom sig – Beväpna er och gör er beredda på fler! Nästan skrek Jane, och de fortsatte in i huset. Jane kom i full uniform och hade lyckats skingra folket ifrån smittohärden, det var säkert ingen fara men varken Jane eller Anna ville gå i närheten av den. Anna kom tillbaka till sitt rum och klädde på sig en lättare sorts uniform och sprang ner till vaktkontoret endast iförd tennisskor och uniform. Snart var de samlade runt kontoret och man leta efter varandra och Anna satte ett larm i högtalarna som gick i minst fem minuter över gården, barackerna och huvudbyggnaden. ¨Odöda! Gör er Beredda!¨ hade hon talat in och snart hade man samlat sig på innergården beredda på vad som helst. Jane gick emellan och Bengt informerades i vaktkontoret. Anna var beredd nu, snart skulle de dyka upp runt lägret. Jane kom in i kontoret och bad Anna sänka larmet och Anna gjorde det först efter att hon tvekat lite. Hon gick sedan fram till några i dagpersonalen och bad dem att de skulle kontrollera området runt staketet med kameran och till fots. De fortsatte ut till staketen och Anna fortsatte till Bengt Stråle som tittade på Anna och sade < Härmed Anna har du gått upp i grad och kan numera kalla dig för Kapten. Sade Bengt Stråle och tittade på henne med en isblå blick. < Du får din grad så fort vi får det här överstökat, vi ska göra upp några lag som får ta itu med dem. Sade Bengt med en otrolig äventyrs lystnad. Anna instämmnde med sin ljusgråa blick, Jane kontrollerade gruppen och gick fram och tillbaka som ett kattdjur berett att sluka vilken gasell som helst. Anna följde dem medans instruktioner gavs och nu var det dags att festa i lite odöda. Jane var klar och grupperna sprang bakom staketet igenom utgången som snabbt öppnades för de beväpnade trupperna. Hela området skulle finkammas och de fortsatte in medans Jane stod vid sin grupp hon hade tilldelat sig. Anna följde efter Bengt Stråle till hans kontor genom tysta dunkla salar och öde rum. Bengt gick ganska raskt och en ovan aspirant med sina nya kängor hade klagat direkt. Tillslut kom de fram till Bengts kontor och de började samtala om olika saker som hörde till själva iden bakom uppdraget och när Anna förklarade hur den odöda dykt upp, förstod de att de skulle hitta fler. Anna fick tillslut sitt märke med texten kapten och en symbol med ett örn huvud på. Bengt diskuterade om att han skulle bli tvungen att kontakta Octagon center och både för varna och informera om olika saker som hörde till vid ett sådant larm och skicka vidare uppdragen till dem, rörande olika hemliga saker som berörde domedags viruset. De hade snart händerna fulla och Bengt Stråle anade oråd bakom allting. Anna lyssnade noggrant och tog emot sin kontors nyckel. Den var egentligen menat till Erik men han hade blivit förflyttad till Octagon Center efter flera segrar och skulle fungera som information och underrättelse chef, det passade honom och Anna önskade inget annat hellre. Det var Janes vän och när Anna väl kommit ut ur kontoret stötte hon på Jim som stod beredd vid chefens kontor. Han förklarade att han hade antagit det som åtgärd att vakta kontoret och fått det som order. Det passade vissa och andra inte, Jim var ett mellan ting och fick gärna vakta Bengts Stråles kontor. Anna fortsatte ner för trapporna och igenom matsalen fram till sjukstugan, hon svängde höger och runt nerför trapporna direkt ut på gården där Jane stod, kanske 15 meter bort. Anna stallde sig bredvid och Jane tittade imponerad på ärmen, hon förklarade för gruppen att Anna blivit kapten och att det var i rättan tid. Det väntade allihop, som skötte sig idag, tillade hon och gruppen försvann ut igenom utgången bakom huset, åt det håll där den odöda skjutits. Jane log till Anna < Jag får gåshud när jag tänker på det! sade Jane och tog fram sitt tjänste vapen. Någonstans började det smälla och skottsalvorna ekade i skogen, som låg runt om området. Anna sprang efter Jane med sitt tjänste vapen och någonstans dök det upp odöda, fler än de hade ammunition till och det började stöna i buskarna. Anna sköt två, som närmade sig ifrån några buskar och Jane sköt tre, fyra stycken i följd så att deras gulbruna söndernötta huvuden exploderade i olika riktningar. Anna började om och de fann sig instängda i ett skogsparti och sköt på allt som rörde sig och stönade. Snart rykte det till och en grupp sprang in bland dem och började meja ner dem. < Vi stötte på tjugotals, per meter! Sade deras korpral och gick fram till Jane. < Bra vi samlas inne på gården, vi måste anordna med sandsäckar och ställa upp kulsprutor! Sade Jane och de fortsatte springande in på gården snart hade han huggit tag i sandsäckarna och började stapla dem i ett näste medans Jane och Anna hämtade kulsprutan. De fick ta i varsin ände och bar ut den ifrån ett av ammunitions förråden i mitten av husets källare. De var snart färdiga och det hade blivit förmiddag, innan kökspersonalen kom ut med kantiner fulla med mat och lastade på olika bord. I två av barackerna fanns det kockar och de fick egen lagad mat som var minst lika bra som resten av huset, nu samarbetade alla kock-lagen i att servera återvändarna, som kom tillbaka utan förluster och skadade. Man stängde igen grindarna och man satte sig ner för att äta i sina grupper, Anna samlade sig och gick fram till Bengt Stråle för fortsatta order och han förklarade att det var precis så det skulle gå till. Man skulle finkamma skogen igen, men inte förräns dagen efter och nu skulle man bygga ut lägret med nya torn och vänta in helikoptrar ifrån Octagon center. Jane var beredd på att följa Bengt Stråle in i det sista och delade ut uppdragen efter det att man ätit färdigt, Anna lyssnade på vad de hade säga om det och gav dem order att montera upp flera kameror. Snart var hela stället sysselsatt och slutligen hade man skickat ut en grupp att finkamma lite ytterligare, man hade givit dem ett lycka till och kom tillbaka önskning och det var Janes special grupp. Man samtalade öppet medans man staplade sandsäckarna och slutligen var det bara att organisera vakterna och gruppen återvände med flera segrar och de fick fortsätta in efter en snabb skade kontroll. Anna bussade fram några hundförare runt staketen och snart hade det växt fram till en militär bas. Anna gick runt i timmar och inspekterade strategi borden och gav dem förslag i om hur de skulle inrätta en perfekt vakt här och lyckas på alla sätt. Man insåg slutligen att det gällde att samarbeta på alla plan och slutligen nådde man fram till en strategisk lösning och skulle sätta folk i rörelse efter att man samlat dem för möte på morgonen, då vissa personer hade blivit tilldelade högre rang och heders betydelser. Anna gav ett förslag, om att låta korpralens grupp gå samma väg och höjas upp, för de var enastående kämpar och hon menade grupp 4. Man talade om börja öppet krig emot dessa odöda monster och medans sanerings grupperna dröjde ifrån Octagon center, återstod en kämpar glöd som genast reste ragg på bestarna, åtminstone lockade dit dem. Anna blev mer och mer säker på att de odöda hittade dit och slutligen skulle de få kämpa hårt emot dem, Jane var mer förtegen men insåg att hon var tvungen att samarbeta med Bengt Stråle och manskapen samtidigt. Anna gick slutligen och lade sig i sin säng men stängde fönstret innan hon somnade lite oroligt samma kväll.
*
Warden vakade av och an i sitt sterila och upplysta laboratorium och medans småtimmarna gjorde sig påminda kände han av ett svagt livstecken ifrån Iris, samtidigt avgjorde han minst en kilometer i timmen av att bara gå fram och tillbaks. Det var nära en lösning och det läderartade gyllenbruna ansiktet svalde timmarna som små ägg redo att kläckas, ena stunden formade han en egensinnig form av ett virus han så väl kommit fram till och innan dess stulit det ifrån några av centrets levande projekt. Dessa projekt var välutvecklade och han hade tillsatt var och en i en liten glas bur stor som en människa och matat dem med slaktavfall och mänskliga kropps delar. Warden var smartare än så och det hade tagit honom åtta månader att utveckla en starkare variant av viruset och äntligen kunde han spatsera fritt utan någon som helst problematik. Det var snart dags för honom att göra sitt framträdande i Göteborg och till det hade han objekt 13 och sin egen vaktstyrka. Han räknade ner timmarna och snart skulle han lansera ytterligare ett antivirus, precis som Octagon center hade gjort med hans älskade Werner projekt. Warden gick in till kontoret bredvid laboratoriet och fram till en forskare som satt lugnt vid sin plats – I morgon lanserar vi serum 12, dagen efter lanserar vi tretton nya läkemedel och slutligen skickar vi media till Göteborg där jag kommer att vara! Sade Warden och gick ut till hissen i slutet av korridoren. Han gick in i sin privata hiss och åkte upp till sin våning längst upp. När han väl stigit ut i våningen möttes han av nyheter på tv:n och skärmarna exploderade av eld ifrån S-L. Warden visste det nu och han hade satt extra grupper på plats efter objekt 13 som skulle anordna liknande kanaler åt dem och lyckats. Warden var nu mer än en farlig man och han skulle bli rik på det, det hade man sagt till honom. Tillskillnad ifrån kontoret var våningen full av glädje flickor och alkohol. De vilade aldrig och han hade sin helikopter där. Warden hade även en till våning rakt under där han kunde sova ostört. Ingen tänkte mer på att det florerade av lyx överallt, det var Wardens jobb att underhålla och låta sig underhållas. Slutligen vinkade han till sig två vakter och de fortsatte igenom festen till helikoptern. Hans gäster hade alltid varit onödigt rika och när det kom till att låta dem underhålla sig själva, var han en expert. Warden satte sig i helikoptern och en pilot kom in och satte sig bredvid. Snart hade helikoptern lyft och vakterna satt tysta bakom dem GOS var centrets egen special styrka och samarbetade endast med Warden och anställda inom centret. Den flög över staden till den flygplats som endast var avsedd för centret och slutligen landade den på en plats avsedd för helikoptrar. Warden sprang ut i duggregnet och fram till flygplanet på den enorma flygplatsen. Det var ett privatplan och var tvunget att lyfta inom en viss angelägen tidsram. Warden hade det uträknat och medans vakterna följde efter honom i samma takt glömde han bort vem han var. Warden slet märkligt nog inte ut sig oavsett hur tuffa de var mot hans bolag, utan han väntade som en kobra redo att nafsa till med sina gaddar. Han satte sig i flygplanet och vakterna följde efter svartklädda med infraröda glasögon platta som vanliga solglasögon. De satte sig ledigt lite längre bort ifrån Warden och började samtala lite lågt, Warden tog fram sin pipa och tände ett bloss medans planet fylldes på med soldater och personal och media. Han var ovanligt fåfäng och när det gällde att njuta av saker gjorde han det öppet. Det var visserligen Warden och han hade egen personal oftast yngre kvinnor han samtalade med i sina resor. Efter en stund gjorde planet redo för start och han satt och diskuterade med en kvinna för att på bästa möjliga sätt dölja sin sinnessjukdom och sin personlighets klyvning. Snart var de uppe och man satt tyst och väntade, Warden var annars ganska kylig och bestämde över allt och alla, men eftersom det lätt spårade ur befann han sig i ett mellanläge där han givetvis studerade siffror och gensvar som en katt leker med en råtta. Warden ägde sin rätt att tro att han befann sig i ett mellan kolon där hans hellre slukade sina fiender än lät dem bero, visst han läste sig till sin kunskap och Gregory var den som hade strulat till det, han kände det på sig. Vad han än rättade sig efter så var han beroende av andra människor som en hund till sin husse. Warden kopplade kemi och genetik, men läste inte till sig hela evolutioner utan att först koppla dna ifrån en annan forskare. Och ja han kunde utveckla och skapa, men utan forsknings projekt fanns det ingen lönsamhet. Gregory var borta och så även Jorge och väskan. Vad han skulle göra med det när han hittade den var inte lika klart. Warden styrktes av att genast fatta beslut och ströva runt i ett mellanrum av odödlig friskhet och ren sinnes sjukdom, han skulle få erfara sin talang eftersom den var hans besatthet och inte tvärt om.
*
Jane gick runt morgonen som följde och stannade tyst vid olika ställen i huset och spanade med öppna ögon och öron, ibland hade kulsprutan börjat ljuda men nu var det någonting annorlunda, en lastbil körde in igenom de öppnade grindarna och det stängdes efter. Det var påfyllning av mat och annat som kom, hon visste att den kom minst två gånger i veckan och då brukade det bli fullt hus i köket där man även kunde köpa cigaretter och godis. Jane fortsatte vidare och lät sitt långa hår dansa fritt efter att hon lossat en snodd. De tittade på lastbilen och började hjälpa den lossa sakerna. Jane fortsatte upp till Överstens kontor och väl där framme lutade hon sig över dörren och knackade på kontors dörren. Bengt Stråle öppnade dörren och bad Jane stiga på och sätta sig vid en av platserna han avsett för henne. <Jag är glad att du kom Jane. Svarade han och tog fram en bunt papper. < Du kan väl titta på de här, det är alla samlade vittnesmål om de odöda som finns i våra arkiv efter incidenten förra året! Sade Bengt och tittade på henne med en vardaglig blick < De innehåller allt man kan tänka sig över de odödas beteenden och vissa innehåller vittnesmål över hur de äter och ingående information över deras reaktions förmåga som du bekant själv har varit med om. Sade Bengt och gav henne papperna < Ta en titt, jag tar hand om manskapet ett tag så det blir lite extra rutin nu på morgonen. Sade Bengt och viftade bort Jane med en enkel handrörelse.  Hon nickade ett ”ja” och gick ut mot sitt kontor. Väl därinne gick hon igenom de första filerna av en ”Fredrick” som hon kände som S-Ls ledare och ledare för Stockholmsavdelningen. Jane stannade inte upp utan fördjupade sig i vittnesmålet om smittande klösningar och slitande käftar. Jane fortsatte till ”Kaptenen” honom kände hon så väl igen och han var chefen över hela Octagon center. Där fanns ”hennes” fåglar med lysande ögon och asätare som angriper allt som rör sig emot dem och angriper allt de ser. Jane fortsatte igenom högen och granskade vittnesmålen och vankande odöda som stönar och söker sig till mynningen. Det kom flera vittnesmål om att de åt och helst rörde sig i grupp och ibland angrep sina egna. Det var mer än hon visste om och när hela högen var avverkad kunde hon genast se hur många som förtjänade en andra chans, hon satte sig framför datorn och skrev ner det hon antecknat ner.” Det är dagar sedan de slutade komma ifrån det hållet och när jag slutligen var på plats igen såg jag dem äta av sina egna”. Det fanns flera exempel som hon antecknade ner ”I skogsdungen utanför Viken, just där de kom sprang min kamrat in med en kulspruta och skulle just avlossa den mot några odöda skallar i krönet, då en av dem kastade sig över honom ifrån ett annat håll och slet bort delar av halsen på honom.” Jane slutade inte förräns hon hade antecknat ner allt och skrev rent det, snart hade hon gjort ett tvåsidigt infoblad åt manskapet. Efter ett tag hade hon avverkat ett flertal lättare tankar och gjorde sig beredd att gå till utegården eftersom det oftast lutade åt det hållet, hon fick punkterna som hon skrivit ner att verka mer eftertraktade av hennes fantasier, inte för att skapa skräck eller dämma upp någon social stress. Jane vek av in till Bengts kontor och lade högen med papper på skrivbordet hos sekreteraren. Nu var hon tvungen att fortsätta iväg och oavsett hennes ställning så fick inte infobladen verka varken sämre eller bättre. Och hon hade rätt ifrån början, Jane gick ut ur rummet ner mot matsalen där man satt sig och talade sekreterare och kökspersonal samt sjukvårdare. Jane fortsatte igenom korridoren ner för trapporna och det upplysta rummet föll som en värld för sig bakom henne. Man hade samlats runt en lång man som stod beredd med sin hårdhet, det var Bengt Stråle och bredvid honom en skara av högväxta aspiranter med olika kroppsbyggnader och hållningar, de flesta verkade trötta. Jane gick fram till Bengt Stråle med papperna och han tog först emot dem med en förvånad blick men läste igenom dem och nickade < Det här har de flesta hört talas om redan, men eftersom vi inte kan ta några risker och att vi måste sanera hela skogen! Sade Bengt och gav papperna till en lång ung man med svart hår och finnigt ansikte, han hette Torbjörn och höll i olika verksamheter utanför gruppen. < Tryck upp de här som det står och dela ut efter människors intressen. Sade Bengt och klappade Torbjörn på axeln. Jane blev kanske inte förvånad men hon tog en bunt papper ifrån Torbjörn innan han sprang iväg. – Vi får helt enkelt lita på att infobladet blir tryckt i stil med den tidning som aspiranterna får! Sade Jane och gick fram till en person som var ifrån gruppen. Hon gav infobladen till honom och bad han dela ut dem till de i gruppen och den som blev utan skulle komma tillbaks till henne eller läsa av en kamrats. Tidningar och reklamblad för olika anställningsformen fanns för Octagon center och skrevs ut med hjälp av en kod ifrån Octagon centers databas. Bengt Stråle nickade och gick fram till grinden, där fyra vakter stod beväpnade och redo med kortare kulsprutor av typen med infällbart stöd. En variant för farligare uppdrag i skog och fält. Det fanns olika vapen för just de ändamålen och man litade på att företaget skulle hålla god hand med myndigheterna och vad nu gällde var det nödvändigt. Jane fortsatte tillbaks in i huset och för att få frukost var de tvungna att samlas antingen ute eller inne beroende på tids schema. Detta var ingen övning och rapporter kunde dyka upp närsomhelst, hon gick långsamt upp för trapporna in till korridoren och det molniga vädret gjorde sommar solen ingen tjänst. Det kanske var bäst att hålla sig undan de odöda för det var det enda diskussions ämnet och i allas munnar. Timmarna gick i matsalen och efter ett tag satt officerarna där inne och diskuterade strategier och ämnet odöda, samtidig hade flera grupper gjort olika lyckade framsteg runt om området. Det kanske skulle bli tyst tillslut och de odöda som oftast inte rörde sig längre skulle försvinna. Mitt i detta samtal hade Anna kommit in och satt sig, de slutade inte riktigt att prata om patrullerna och trots en lågmäld ton kunde man avslöja en trött likgiltighet. ”på dem bara”, man fortsatte diskussionen långt in på status och något trött men sammanbiten sammansatt trupp. Man hade kommit fram till att det var bäst att lösa av gruppen med omnejd. Visst Jane arbetade hellre därute än satt tyst och medverkade i olika stadier av förnekelse, Anna kände av en sorts likgiltighet och hon var verkligen trött för att vara nattvakt och alltid överlägsen de flesta för att vara en ung kvinna. Det spelade ingen roll hur de bråkade med tiderna snart hördes kulsprute eld igen och man rusade ut ur matsalen till gården. Jane kastade sig fram med pistolen i handen och sköt iväg ett skott mot en odöd som klamrade sig fast vid staketet till höger om grinden snett till höger om utgången. Den föll ner med en kaskad av blod och runt omkring rörde sig flera odöda, som kom i flera olika vågor mot staketen, med sina sönder vittrande ansikten och utstickande ben och hängande inälvor.  eftermiddagen och Bengt kom för att lösa av dem. Jane hade under tiden hunnit äta tre gånger och Anna däremot kände sig tung av de nattliga larmen. Bengt Stråle påpekade det att han hunnit med att organisera hela gruppen och i sin tur befann de sig i en mer vänlig
*

En oerhörd stank spred sig i skog och snår, överallt krälade och vankade kreatur av besynnerlig fasta med hålade ögon och stirrande ögonvitor, läderartad hud sprack på sina ställen och stora sår blottade sina innanmäten. Avsmalnade armar letade frenetisk i den tunna skymningen. Överallt stod tysta och slitna kroppar med besynnerliga oförstående väsanden, andra valde att kasta sig igenom buskage och snår hungriga efter att uppsluka sömmarna ur mänskliga kroppar. Ett väsande lyfte upp fler av de stillastående odöda och såriga tomma svärtade ansikten och kroppar tittade iskallt på varandra. Någon kastade sig längst snåren och for med en närmast hungrig fart igenom staket och trä inhägnader. Det smattrade till och den föll livlöst ner i marken. Överallt väcktes stönanden och en livlös svart blick signalerade till sig själv medans det ruttnande ansiktet hängde i trasor längs kinderna. Mörkret började falla och osäkra kroppar vankade av och an i fruktansvärd smärta. Lemmar var avbrutna och benpipor stack ut i blandade valörer. Någon haltade framåt med ena benet hängande efter sig och det mörknande ansiktet grinade gult och ovisst i sommarnatten. Det smattrade till igen och några föll ner i marken livlösa. Andra sträckte sig och stönade med onda svarta tänder spruckna och blåaktiga, sällan skådade medan en annan kastade sig över ett försvarslöst djur. Blod fick dem att reagera och de gick in mot samma håll och rykte med knotiga och trasade fingrar i djuret. Det samlades hungriga varelser i skogarna och antalet odöda sträckte sig likt en nervös folkmassa hungrig och skoningslös från ände till ände. Fruktan var som en signal för dem att fortsätta förströs runt olika stråt och likt den vagga kom själlösa och o-välsignade fruktansvärda svarta gestalter blodtörstiga likt de vandrande lik de var. Det vilade en förbannelse över den söndrande skaran från fötter till huvud, ledlösa skuggor på jakt efter allt som gick att sätta gaddarna i. Efter ett tag hördes ett högljutt ”ööööö” och olika väsanden ifrån kluckande oljud där käkar bet snett ihop och hängde på olika odöda. Ben stack fram och kindknotor grinade ilsket och blekt under gulnande hud, en våg av olika reaktioner satte skaran i en annan riktning och de samlade sig i vilt blandad massa. Någonstans mullrade det av åska och plötsligt piskade regnet ner och blixtar pulserade över den kalla mörkblå himlen, natten gjorde sig styrkt och att förbannelsen grävde i myllan gjorde även instinkter sig påminda över skäligen odöda impulser och de döda nerverna grinade ruttet och blodådror som färgats svarta förvann in i natten. Det tystnade riktigt aldrig utan en förvirrad ondska spred sina rötter och klor i den svenska myllan, en våg av oskiljelös hunger jagade fårorna i jorden och de livlösa träden fick nya armar och ben vankandes hungrande och tydligt levrande iskalla vandrande lik. En våg av tystnad förutom regnet kom och överallt stirrade vakande ögon sig in i sina villebråd, någon klamrade sig fast i staketet och det smattrade till. Den odöda föll livlös ner i jorden och flera kastade sig över den och började riva och slita ut inälvorna, gråa skepnader dök upp i en dimridå och strålkastare slogs på mot okända mål och det började smattra ifrån olika håll, kulsprute eldarna syntes gula och kastade ut rök och kom i olika vågor tacksamma för att det började lossna bakom massorna. Det var oändligt och massan av odöda växlade snabbt in på olika spår och en förvirring rådde i ett enformigt ”öööööö” Blixtar slog ner och det mullrade till långt bakom i skogen, sikten skymdes delvis av regn och tunga skurar, rev upp marken i olika pölar av gegga. Skaran odöda kastade sig mot varandra och jagade upp de som gick först, på något sätt nådde de aldrig staketet och hönsnätet hade gått sönder på sina håll av kulsprute eld, en arm försökte greppa mot gestalter vid andra sidan staketet och blev genomborrad av olika skurar av pistol eld. Rivande steg hördes och skrapande ben siktade staketen i sin vilda framfart, en odör låg fortfarande tung och vilda väsande skrik blandades med ofrivilliga hungriga stön. Marken fördjupade sig och överallt låg kadaver av det som en gång varit mänskliga gestalter, sjukdom gjorde sig påmind och en avlägsen nattfågel hördes i regnet. Stundtals avbröts skrapandet och kulsprute eld och det smattrade till på sina håll, sikten var noll bortsett ifrån blixtar och strålkastare som blänkte i regnet runt om oviss ohelig mark. Vandrande kroppar slungade sig på staketen och på vissa håll tycktes staketet bräcka men böjde sig tillbaka i skurar av kulor. Blixten slog ner i skogen bakom och en ljudlig smäll hindrade dock inte framfarten av livlösa odöda som ynkligt sträckte sig mot människorna på andra sidan och sedan kallt föll ner i marken av smattrandet. Strömmarna av odöda ökade och långsamt försökte de nå fram till staketet och ljudliga stön och halvmänskliga ljud skar iskallt i luften samtidigt som en dimma lade sig all närmare och närmare det upplysta huset i bakgrunden.
*
8
Viljan
Jake satt tyst i en byggnad i och lägenhet, där hade han suttit i timmar och spanat ut över staden. Operationerna hade blivit allt mer svårare och horderna av de odöda hade gjort sig påminda och förlusten av mannar desto större. De hade fått förstärkning av Warden och han valde själv att synas bland media och fotografer. Militären hade gjort en uppgörelse med alla stridande grupper i staden och Jake hade själv, tagit till sig en sådan grupp, GOS. De var ångestdrabbade men lika hårda som militärer och någonstans hade man en S-L bas. Warden ville inte samarbeta med S-L och antagligen skulle Jake få leda sina trupper i Objekt 13 till den andra sidan innan de accepterade varandra. Det var ovisst och han hade många liv på sitt samvete, det var stadens värst drabbade område och ibland skulle inte sådana som Warden inte synas till där. Visst han hade ett uppdrag och det var att avliva zombier, han var även en oförstående ensamvarg och hade inte lust att hålla sig till sanningar, det stred emot själva principen, ”betraktande” soldat. GOS stod i fönster och låg på tak och prickade odöda en efter en för att försöka knäcka deras beteende, det lyckades inte och Warden skickade efter förstärkningar och special trupper, det var ett ovisst uppdrag som gick ut på att vinna mark. Det hade gått flera timmar efter att GOS spärrat av gatan och de odöda fortsatte välla ut igenom byggnader och ifrån olika svårare gator. Warden litade på att Jake ensam skulle bryta deras beteende och han fick inte lugn och ro förräns en tid senare. Jake lekte med tanken ”Warden”, det var i själva verket en uppblåst typ som styrt deras grupp tidigare och led inte särskilt mycket av förlusterna. Warden vankade av och an i lägenheten och de överdragna möblerna var fulla av radio personal och militärer. En kristall krona hängde i köket och där Jake satt i det rummet, fanns ett bord och han delade det med en videokamera. Journalisten hade gång på gång ställt frågor och rent av börjat diskutera med honom och andra medans han intervjuade känsliga personer om deras ställningar. Det rörde inte Jake och hans svarta uniform var ett tecken på att han ignorerade till och med Wardens syften eller till synes gjorde det. Warden lutade till att ignorera Jake och den stämning han blåste upp. Ignorant vankade han fram och tillbaka och tänkte på endast sin framtoning i media och hur han fåfängt sörjde för allt som rörde objektet. Man kunde säga att projektet var hans sätt att nåla samman alla misstankar mot honom och Jake tyckte att det syntes på lång väg men sade inget. Minuterna blev allt längre i det växlande vädret och solen sken igenom ett fönster och målade djupa skuggor på golvet. Det hördes stön utifrån och halvkvävda strupar med antingen för stela muskler eller alldeles för mjuka muskler gav ifrån sig ett kvävande tal och som om någon tagit ur dem all livsglädje och ersatt den med konstigt kluckande. Ibland hörde man ett ihåligt tjut som avbröts av höga stön och ytterligare tjut utifrån en vinkel som avslöjade alla stela ben och armar som kämpade mot varandra i en märklig anstormning. Några skottsalvor hördes och någonting tystnade och de trampade nästan över varandra med ihåliga skrik. Jake tog upp sitt vapen och gick ut på balkongen och sköt iväg några salvor samtidigt som han stod lutad över räcket på en stol. Det flög odöda och man trampade, vände sig över varandra och någon lät men tystades av ett skott ifrån Jakes mynning. Snart började det smälla lite var stans och de plockades ner systematiskt och ljudliga smällar ifrån ett gevär sänkte ner kropparna i en sörja av blod och lemmar. Jake siktade igen och sköt av några salvor mot ena sidan av massan och en granat for iväg ifrån ett av fönsterna och gick av nästan direkt. Det slungades småsten och lemmar, litervis med kallt blod föll i marken, samtidigt som kroppar flög åt sidorna. Det avbröts av ljudliga smällar ifrån taken och man kämpade med att pricka huvuden och ibland andra kroppsdelar. Det revs och slets i dörrarna och antalet odöda minskade sakta till endast några stycken som togs ut av gevären. Warden stannade upp vid granat smällen och vände sig om ut mot fönstret och balkongen. Journalisterna stod med sina kameror och hade kastat sig ut med sina tillbehör och mikrofoner. Tunga salvor ifrån ett gevär tystnade ner massan och snart spred sig grupper ut på gården och började skjuta mot enstaka livlösa odöda som kom emot dem. Snart hade journalisterna sprungit efter med sina videokameror och stod ute på gården och filmade alltsammans. Jake steg åt sidan och sneglade på Warden. – Vi tar nästa område! Sade Jake och Warden stannade upp och höjde på armarna < Ok, se till att lämna in minst fyra av dem för forskning. Sade han och sänkte ner armarna. – Fånga in dem? Frågade Jake och hängde upp kulsprutan på axeln. < Ja lämna dem till forsknings teamet bara, de fångar in dem! Sade Warden och bussade iväg Jake med piruetter i luften. Jake gick ner för trapporna och där sprang en trupp av GOS med vapnena före ner för trapporna. Jake tystnade men lät dem gå förbi, de sprang neråt och snart var de nere på gården där utanför de höga gråa husen. Jake började långsamt gå ner för trapporna och möttes av journalister som var på väg att hämta sin utrustning. Snart smet de förbi in i sina lägenheter och började samla in sina tillhörigheter. Jake tog sig ut och klappret av kängor hördes ifrån andra hus i trapporna, en kall bris svepte in över utegården och det började mulna till. Han viftade till sig en grupp GOS och de sällade sig till honom.
*
Iris bröt upp käkarna på en gestalt hon hade mellan sina ben och lät de knotiga fingrarna tränga in allt djupare ner i halsen och slet tag tungan samtidigt som hon grävde sig allt djupare med vänsterhanden. Det knakade till i nacken och hon pressade benen ihop allt närmare. En pirrande känsla smög sig över hennes kropp och fingrarna blev allt blodigare och blodigare, samtidigt som hon tog en tugga av ett organ mellan sina iskallt gråaktiga tänder. Känslor överlöpte varandra och hon betraktade sin fångst som närmast en märklig lek kamrat. Iris reste sig upp och satte klorna i ytterligare en vankande rygg och den han nästan reagera men föll död ner i asfalten. Hennes fingrar badade i blod och i handen hade hon ett organ utan någon som helst puls. Hon tuggade på organet och släppte det sedan ner i marken, Iris började springa och smidig som en katt klättrade hon snart upp för en byggnad fönsterna under henne, var strimmiga av blod och så snart hon kommit fram till sitt mål slog hon in fönstret och kastade sig ner på golvet, det gick som ett surr på våningen och snart kämpade hon ner ytterligare en gestalt. Hennes lockiga hår låg över ansiktet och Iris tittade med röda självlysande ögon ut mellan dem. Gestalten slet envist men i regelbundna ryck som om den ville ut igenom impulser som en fisk. Iris körde in klorna under hakan på gestalten och tömde ut några organ ur ett hål i halsen. Hon lät den ligga så och reste sig sakta. Hennes ansikte var ärrat och blodådrorna var svarta och självlysande mot likblek hud. Hon saknade kläder och man kunde se en muskulös perfektion bakom ihop sydda ärr och skavanker. Men hon var trots allt likblek och en tung blick växlade över till en mera mänsklig ljusblå men verkligen odöd blek ton. Iris smet in i ett rum som en skugga och kastade sig över ytterligare en gestalt och fällde ner den med sina ben över dennes rygg. Hon trampade åt sidan och det knakade till under henne. Snart befanns sig en odöd tystnad över hela lägenheten och Iris hoppade ut igenom fönstret ifrån tredje våningen och landade på benen. Hon började sakta vanka av och an men satte sig sedan på huk vid en buske. Iris blick avtog igen ifrån den röda tonen och hennes hud började nästan krypa av självlysande ådror. Hennes färg blev en svagare blåaktig nyans och hon kunde luta huvudet neråt och börja sin dvala.
*Anna vakade av och an framför en samling personer i sittande ställning, de tittade sömnigt upp mot henne i den kvava förmiddags solen. Det doftade gräs blandat med en svag förmultnad doft närmare mögel än mossa och barrträd. De hade bänkat sig tyst efter natten långa strid och medans trädgårds mästarna höll på att laga hönsnäten och staketen var den anstormade massan av odöda långt borta. Man visste inte vad som hade lockat dem ifrån början men Bengt hade skyllt allting på Terroristerna och man var överens om en sak, det här var bara början på någonting långt och uttjatat. Jane befann sig vid grinden och släppte fram en lastbil in till huset. Media hade kommit tidigare och man riggade upp olika kameror och höll på att skriva avtal med Bengt. Anna slutade tänka där någonstans där hon började räkna ammunition och vakter. Det hände att hon lutade sig fram för att förhöra en vakt om vad den sett, men fick endast sömniga svar, det var dags att växla av vakterna och hon påbörjade ett lunkande som fick de andra att undra om inte det var ett skäl för dem att spana in hennes kurvor. Från första början hade hon undvikit att bry sig för hur många gånger hade de inte visat sig nakna för varandra men inte lyckats ens diskutera med varandra. Var det en blyghet eller handlade det hela inte om att bara vänja sig vid det. Anna visste varken det eller blyghet på så sätt, hon hade haft en otur med det andra könet och hon lyckades aldrig komma fram till ens smickrande kommentarer än en lite fräck kommentar ibland. Jane däremot pratade med all och alla men avvisade gång på gång det som spelade roll för henne. Anna kände sig stressad av situationen och kunde inte spela in en endaste roll bland tysta och förväntansfulla människorna. Natten hade varit full av förluster och de gjorde ett sista lyckat försök i gryningen att jaga ner alla odöda, men förlorade på så vis mint elva stycken ur de fyra grupperna. De hade dykt upp igen när faran varit över och kastat sig över deras grupper där endast en skadad överlevde till sjukstugan för att få antivirus och vård. Det började bli ont om tid och nu var de nästa grupperna nästan startklara för patrullering, Anna vinkade till Bengt och man släppte ut de frivilliga att söka reda på odöda. Den stora gården var fylld av sandsäckar och taggtråd, någon satt alltid bakom kulsprutan och flera vakt torn hade börjat konstrueras. Gång på gång hördes knallar ifrån baksidan och beväpnade personer hade belägrat rummen och börjat pricka odöda. Men nu var det dödligt stilla och en varm bris sköljde bort den ruttna lukten i skogarna. Det var många som sörjde de döda och på något sätt hade man befriat hela staketet ifrån odöda som stelt och ganska ivrigt stuckit in armar och nästan klättrat igenom de borrade hålen. De var förvånade över hur otroligt starka de odöda tidvis var och hade man passerat en gräns där de nästan varit inne, kunde man avsluta dem på närmare håll. Jane hade hållit i ett lyckat anfall just då men jagats tillbaka med sin grupp efter ett tag. Det var där det brast för Bengt Stråle och han beordrade anfallet. Annars hade man kunnat sitta och pricka dem med hjälp av strålkastare. Anna hukade sig ner och sade någonting om att de kunde gå iväg och äta och sova en stund. Gruppen reste sig upp och försvann, Anna förblev kvar mellan sandsäckarna vid ingången, medans stora pallar av nöd proviant och ammunition lastades ur lastbilen. Några pallar med konfektyr lastades ur och drickes pallarna var ett tecken på att man inte tog det allt för allvarligt. Anna gick fram till de märkta pallarna och slet av plasten. Det var färskvaror och någonting hon inte väntat sig, hon nickade till åt en klunga personer som var på väg att lasta av sakerna att istället bära upp dem till kylrummen i köket. Jane gick fram till Anna och tittade snett mot dammen på höger sida av staketet. < Eftersom vi har sådan tur idag så måste vi laga i ordning flera rätter idag, vi har vunnit en ganska stor strid! Sade Jane och rättade till sin hästsvans och det allt mer lockiga håret. – Otroligt hur gör du Jane? Frågade Anna och hukade sig ner för att riva ner resten av plasten < Ja, vi måste helt enkelt, folk är riktigt rädda! Sade Jane och tog upp några vin-druvs paket. – Nej jag menar, håret hur gör du den där lockig? Anna gick bakom Jane och nuddade flätan med fingrarna < åh! Jag har bara kammat det rakt med hjälp av spray och gelé! Svarade Jane och stallde ner vindruvorna igen. Några män lyfte upp kartongen med frukt och gick in igen efter de andra. – Det är bra, men ibland måste man låta dem synas för att det är snyggt! Sade Anna och fortsatte tillbaka till lastbilen där hon tog emot en rulle tunna madrasser. < Det är snart dags att låta folk få vad dom vill, men eftersom jag själv aldrig haft tur med håret så får man inte göra som folk tycker! Sade Jane och hjälpte till med madrasserna och tittade Jane i ögonen. – Och sedan släpper man ut det och kammar det rakt! Sade Anna och slet tag i madrasserna. Bengt Stråle dök upp ifrån ingenstans och ställde sig bredvid dem och körde armarna i sidorna < Låt madrasserna gå in till aspirant barackerna. Sade han och släppte tag om midjan. < Vi kanske blir tvungna att täta med dem. Jag har nu beställt en sanerings grupp och två lastbilar till med ammunition och vapen, de kommer i kväll, så vi måste ha dubbel vakt styrka! Sade Bengt Stråle och tittade på Anna och sedan på Jane och lade inte märke till någonting. Anna skruvade på sig och rullade fram madrasserna till två aspiranter som kom efter Bengt. – Det här får duga! Sade Anna och välte över madrasserna till männen som med sina kepsar stod och bet ihop. < Det är snart klart för avfärd Jane, sätt en vaktstyrka på lastbilarna och om det inte kommer fram får vi använda reserven till att försvara området. Sade Bengt Stråle och plockade fram en tunn cigarett och tände den. – Tobak och sådant? Frågade Anna och tittade på Bengt Stråle och reste sig raklång. < Det är här redan, titta bakom dig! Sade Jane och pekade på en pall med cigarett limpor. Anna grävde upp en limpa och tog upp ett paket och skakade nästan med fingrarna innan hon tände en cigarett – Jag betalar för hela limpan. Sade Anna och satte sig på ett mitten räcke som gick mellan ingången och vägen. < Du ser Jane vi måste köpa in tobak och vi måste köpa in alkohol. Sade Bengt Stråle och kliade sig i tinningen. < Anna och Jane kan ta ledigt nu, jag ska sova jag med. Vi har förlorat folk, det är tack vare sömnproblem! Sade Bengt Stråle och kastade iväg den tunna cigaretten. Anna tog sin limpa och gick in med Jane efter sig. Bengt Stråle tittade med en hök-lik blick på lastbilen när den väl körde iväg igenom bommarna och grinden. Han tog sig om hakan och vinkade till sig några aspiranter. De började lyfta tag i innehållet i pallarna och gick efter flickorna, Bengt Stråle vände sig mot den sol-indränkta skogen och suckade djupt. Det sprang runt vakter efter grindarna och stängde dem efter att man växlat av just efter lastbilen. Han skakade på huvudet och gick efter räcket upp in i huset. Snart samlade sig nya grupper vid grinden och bommarna fälldes ned, en grupp aspiranter i kamouflage kläder gick längs barackerna mot grindarna och följdes tätt av journalister beredda att filma minsta steg. Man riggade på nytt upp en video kamera och ett filmteam påbörjade där de slutat och man fick bara flytta runt sin utrustning men fångade det mesta på bild inklusive Janes fläta.
*
Warden tittade ner på gatan utanför i den nya byggnaden han och hans män intagit, en roande tystnad spred sig över matborden i den stora salen och det samtalades om än ganska lågmält och irriterat. En bekant till Warden viftade utanför och en grupp GOS män följde efter honom in i byggnaden, det var den första förstärkningen utifrån och snart skulle det myllra av soldater. Warden knöt sina fingrar och kände en rysning leda igenom kroppen, han tittade snett bakåt mot sina soldater och vred sig baklänges samtidigt som han vände tillbaka blicken neråt. Taken fylldes av skyttar och det började bli ont om tid han hade till och med räknat ut att Iris tagit ut flera kvarter och nu befann sig i sin dvala. Han visste dock inte hur länge hon skulle lyda honom och hennes medvetande blev allt tunnare och tunnare inuti hans huvud. Iris sökte gång på gång efter signalen ifrån honom och han nekade henne ett återbud. Hon skulle vila men när hon slutligen gjort det skulle hon få gå sin egen väg bland de odöda. Detta var inget Warden med avsikt skapat men det var steg ett i domedagsvapnets dans, han riktade sina sinnen mot de odöda som lät bakom avspärrningarna och de trampade på allt hårdare mot staketen och han såg läderartade gulnade armar nästan klättra ner avspärrningen i marken och det brast. En hord av odöda rusade nerför gatorna mot eld ifrån taken och prickskyttarna gjorde sitt för att kväva hjärnorna. Om några sådana överhuvudtaget existerade så föll de ner så fort de avvek ifrån resten av gruppen. Warden började skratta roat när matborden tömdes bakom honom och folk rusade ut till andra sidan av det stora hotellet. Han tittade överlägset på en journalist och kände sig runt sin orakade haka och skrattade till igen – Vänta jag ska bara raka mig! Sade han med skrattet i halsen medans journalisten tittade oförstående på honom. Warden gick in i general svitens toalett och tog fram en rakhyvel ur sin ficka och började peta sig med rak hyveln, han skummade in hakan och drog skarpa drag under hakan och uppåt. Han skrattade samtidigt som journalisten nästan hängde över balkong räcket med filmkameran. Warden rakade sig omsorgsfullt på alla sidor och dränkte in ansiktet med vatten. Han tog klumpigt fram en handduk och torkade sig medans han kände efter med den andra handen. – Jag ska berätta för er att om man tror att de kommer att överleva, misstar man GOS och centret! Sade han och kastade handduken på en stol. Warden tog upp en granat och visade den för journalisten samtidigt som han tryckte in den elektroniska sprinten. – Men om man ska följa oss får man lita på mig! Sade Warden och kastade ut granaten i en båge ner mot skaran odöda. Det exploderade till och samtidigt slog rök ned över kroppsdelarna och det som var kvar av nästan ingenting. Warden hojtade till mot taket att de skulle fortsätta. Han vände sig in mot den stora lyxsviten med förgyllda spegel ramar och första klass inredning med framdukade rätter ur hotellets restaurang, – Jag ska berätta om den nya tiden då vi gör våra uppdrag till staten. Sade Warden och föll ut med armarna. Det smällde bakom honom och huset som hade liknande våningar i hörnet kunde väl ha varit hans eget. På höger sida om balkongen sträckte sig byggnaden grå och barock mot annalkande fönster alla öppnade med vapen ur olika vinklar. Journalisten som hette Victor vände sig mot den läderartade mannen med sin trumpet tunna ungdomliga uppsyn och slätrakade ansikte med ett blekt leende. < Fick med det också herr Warden. Sade Victor och lät sina grönblåa ögon titta in i Wardens iskalla men leende ögon. Warden klappade journalisten på axeln och stängde igen balkong dörren – Nu till intervjun. Herr Victor Larsson. Sade Warden med en knackig men behärskad svenska. < Ja vi kan börja i matsalen. Sade Victor och pekade med tre fingrar mot salen.
*
En doft av blod spred sig i näsborrarna och i alla sinnen, en hunger närmast osinnlig och kvävande stark, pressade fram instinkterna och den kalla tystnaden, i hungriga, till viljes odöda och länge sedan stela kropparna. Massan kröp sig vidare längs gator i olika skepnader och mönster, alla hungriga och saknade själ och lustar. Tänder borrade sig in i kadaver och var stans fanns det kroppar att slita i och tömma på innehåll, massan gick endast till angrepp mot det som den betraktade som mat och i staden Göteborg fanns det sällan många individer kvar men dessa hade hittat några och när de pressat ur dem det sista flydde de i panik rakt i armarna på massan. En gestalt befann sig nära med sitt trasiga och nästan krossade ansikte, ögonen stirrade ljusa och bleka med svart tandkött ihop bitet som i sista levnads ögonblicket stelnat i en avskyvärd grimasch. En unken varm doft spred sig över kvarteren och överallt vankade besynnerliga odöda fram från sida till sida, någon krälade sig framåt med benen efter sig och man såg det gulnande ansiktet nästan le med sin stirrande blick. Svarta ringar lackade runt ögonen och en stel kvinna i klänning haltade fram likblek och stönande. På taken satt fåglar och några hade flugit ner vid en död kropp och festade på köttet medans de dansade och olika odöda vankade sig fram till dessa. Människor i slitna och hela kläder i alla olika sorter gick stelt och planlöst i den skrämmande lugna eftermiddags solen. Öron och kinder hängde i olika bleka trasor och en kall blick stirrade tomt ut mot intet, man kunde inte urskilja ett tecken och han stannade upp med sin runda kropp och bleka hud. Ett skott hördes på långt håll och hans huvud krasade till och han föll död och stelt ner i den kalla asfalten. Det började smälla ifrån alla håll och flera odöda rasade ihop i sina högar och snart kom en kort paus. De intet ont anande varelserna vankade fram ifrån sina skrymslen och föll på högar igen efter snabba skottsalvor. Någon började springa mot skottsalvorna och snart tändes alla instinkter man sprang haltandes och sprang så snabbt de stela kropparna förmådde häva sig fram mot villebråden. Snart hördes skottsalvor ifrån olika håll, ibland intensivare och snabbare men för det mesta slogs nya odöda ner i marken en efter en. Höga tjut och stönanden kämpade intensivt mot de mötande byggnaderna och gatan som svängde runt huset i en rondell liknande avsats, var snart fylld med hungriga stela vandrande lik. Långsammare vankande kroppar stirrade likblekt mot den annalkande döden. Tunga och häftiga skrik kom ifrån massan och snart kom det nya skottsalvor ifrån alla håll mot dem. Tystnaden förbyttes snart till en massiv offensiv och de odöda föll i högar stelt och ibland mjukt men när det hela var över blev det helt tyst.
*
Klas lutade sig framåt på knä och avlossade efter ett tag det sista dödande skottet, man hade lyckats vandra uppåt minst i halva staden igenom snabba attacker. Han stallde geväret mot glasväggen på balkongen. Hans blonda hår hade blivit svettigt och en tunn strimma rök steg ur cigaretten i hans mungipa. Man började springa ut ur husen och ut på gatan där man hällde på brännbar vätska på de döda. Klas kliade sig om hakan och bet ihop han reste sig sakta och tittade ner – se till att elda på rejält, nu! Skrek han och när de samlat ihop de odöda på hög satte man eld på några tändstickor och släppte dem på högarna. Han tog tag i geväret och gick in i byggnaden, det hade varit besvärligt att ta sig in i huset men med en yxa kunde man hugga sig in och låsa upp. Klas gick ner de tre trapporna ut på gatan och när han väl var där dök en grupp på fjorton personer upp, mot honom, ifrån en mötande byggnad, ända fram till honom. De hälsade och skrattade, snart var det helt öde i staden och som tur var gick de odöda i klungor och ibland ensamma men de lockades, alltid åt samma håll. Klas gick fram till Kristofer och det klappade varandra på axlarna och skrattade, runt husen gick en gata som snabbt tömts på odöda, fram till den rondell huset var på, i en upphöjning. < Klarar vi tre kvarter till så är vi snart inne vid kusten. Sade Kristofer och tände en cigarett. Klas kastade iväg sin cigarett och klappade Kristofer på högra axeln igen. Han såg besvärad ut men med ett lätt tunt bockskägg. Det fyrkantiga ansiktet hade smalnat av och det rödblonda håret låg som en kalufs över huvudet när han lyfte på kepsen och kliade sig. – Vi tar bussen. Sade Klas medans han kliade sig i sitt hår precis som Kristofer. Kristofer nickade och en eld med en hemsk svart rökpelare reste sig över gatan. Doften var tung och man slängde stolar och bord på de odöda för att det skulle ta eld. Klas gick fram till ytterligare tre personer och klappade dem på axlarna, det hade blivit dags att samla ihop sig och sammanlagt var de bara tjugo stycken i Geparderna. Man kallade det så för att alla skulle veta vad som gällde och när det slutligen var dags för geparderna att gå in i militärbussen var det att bara att sätta sig till ro. Chauffören startade bussen och man tystnade, de hade förlorat så många de senaste timmarna, men äntligen hade de en bättre taktik och medans många platser stod tomma var det bara att vidta försiktigare åtgärder. Klas och Kristofer hade en gemensam trupp efter att ha stridit en hel natt och slutligen hade de bestämt sig för att låta Erik ta över Klas områden, medans de gjorde en och flera fria gator till förstärkningarna som verkligen var på väg. Kristofer satt bredvid chauffören i bussen och det var egentligen en vanlig buss, men då när det var dags för transport, kunde man gå och sätta sig där det var ledigt. – Du Kristofer. Sade Klas som satt sig bakom honom. < Ja. Sade Kristofer och sneglade åt sidan mot Klas med sina ljusblå ögon. – Jag hinner komma fram till vad det är för någonting som lockar dem neråt hamnen. Sade Klas.   < Jag tror att det är Warden och GOS! sade Kristofer och tände en cigarett. Klas nickade förstående och lutade sig bakåt. – Det är det sista vi borde göra! Sade Klas och tände en egen cigarett. < Ja och då borde vi gå man ur huse! Sade Kristofer och sade till Chauffören och vända bussen tillbaka till basen. – Vi måste fylla på i vilket fall som helst. Sade Klas och tog ett djupt bloss på cigaretten.
*
Jane satt tyst vid sängfoten och tittade på väggen, när skuggorna där utanför lekte i gräset. Fönstret var en äldre variant av tunna fyrkantiga rutor, med en tunn list mellan sig i sex rutor. Det hade gått kanske en halv dag och hon hade nästan inte sovit någonting och just när solen började lysa in i rummet så hade hon tillslut lagt sig till ro. Jane hade en förkärlek till att gå runt även fast hon var trött och som en person så högt uppsatt som hon var i S-L var hon tvungen att visa sig ibland, för att inte skapa anarki. Nu var det så, att Anna och Bengt Stråle gått och lagt sig och när hon just anade det, var det verkligen fullt med folk i både matsal och ute i skogarna. Man hade börjat städa upp runt omkring och samla in de döda i högar, redo att bränna dem. Det fanns inga undantag och deras familjer hade blivit underlättade och man hade börjat telefonkontakt med anhöriga till alla och det var lång väntelista. Jane somnade vid sextiden på kvällen, hon drömde om olika saker som spelade in, men den starkaste skepnaden var en mansfigur och när det gällde män var hon mycket smartare än man trodde. Hon undvek dem inte rakt ut, men hade blivit mycket starkare och inte en lätt fångst och det fanns skäl för det. Jane hade en respektabel bild uppmålad om sig själv och ville inte ingå i ett förhållande riktigt än och när det blev så skulle det inte vara någon som var född på 1800 talet. Jane skruvade sig i sängen och såg ansiktet stå och skratta mot henne samtidigt som hon såg de vita tänderna liksom sticka ut i en perfekt vit rad, men påminde om instuckna tuggummin och hon vred sig inför denna man. Hon kände igen honom som Göran Helmersson, men bakom honom stod en man i vitt, som hon genast kände igen som Warden. Denna man var lika farlig i drömmarna som i verkligheten, Warden spretade ut med fingrarna mot Jane, som befann sig i ett hörn, med håret iordning gjort och armarna skyddande i luften. Jane drömde samma dröm, om och om igen men ibland rörde sig Warden, som en ljus glimt och den vita rocken reflekterades i solljuset.  Jane vaknade slutligen och flämtande kastade hon sig upp i sängen. Det hade blivit mörkt och tyst, Jane reste sig upp mot dörren och tittade runt i korridoren. Hon var ensam och det var helt tyst i hela huset, precis som i drömmen reflekterade ljuset i matsalen och hon smög in dit. En lampa var tänd och den ljusa kristallkronan målade upp en sagolik skrämmande atmosfär och medans Jane gick igenom hördes ett knäppande ifrån en klocka och någon som rörde sig längre bak i korridoren. Jane klev upp för de smala men breda stentrapporna i början av trappan upp till kontoret. Hon möttes av en stilla mörk korridor och tände lyset. Jane tog första steget och låste upp dörren till kontoret. En ljummen sommarvärme mötte henne i rummet och hon tände lampan. Jane var fast besluten att fullfölja uppdragen nu efter mardrömmen. Hon gick fram till skrivbordet och satte igång sin dator. Efter ett tag kopplades hon upp på Octagon centers hemsida och databas, hon letade reda på filerna om domedags viruset, de hade börjat kalla dem för och kopierade dem i ett mail och skickade dem till Kaptenen, som mannen kallades för, som ägde och förvaltade Octagon center. Hon skrev ett följd brev med filerna, ” Hej! Charlie Baxter, jag har nu efter en tid kommit fram till att laboratoriet här på S-L, behöver och ska stärkas. Jag hoppas att vi kan samarbeta mer nu och att vi fullföljer alla uppdrag som berör Domedags viruset, för allas bästa. Jane Andersson ” Hon stängde av datorn och gick fram till en spritflaska vid bokhyllan till vänster utifrån bredvid skrivbordet. Hon hällde upp ett glas och svepte det efter att smuttat på den söta likören. Jane ställde ner kristallglaset på skrivbordet och gick ut och låste dörren. Kaptenen var tvungen att göra någonting, om det kom ifrån henne, det var hon säker på. Hon gick ut på den tjocka mattan, som låg i korridoren men stannade till lite och lyssnade, det var helt tyst i hela huset förutom i köket därnere. Jane gick ner för trapporna och de vita stenväggarna var tjocka och svala, hon kände längs dem med fingrarna. Snart skulle Bengt Stråle få fullt upp och de kunde smita ut till att fullfölja åtminstone ett uppdrag till. De återstående två skulle kaptenen få arbeta fram. Ironiskt hon behövde bara ha Anna med sig. Jane gick igenom korridoren och möttes av frukost ätande patruller och väl framme vid frukost buffen, stod Bengt och Anna redo med några aspiranter. Klockan visade 5.30. Det hade börjat ljusna lite. Jane gick fram till Bengt Stråle. < Hej Jane, jag såg att Warden, visat sig på de flesta nyhets kanaler i Göteborg. Han borde få en uppläxning för jag tror att han är inblandad i du vet vad! Sade Bengt Stråle och lutade sig bakåt med brickan i handen. Anna hälsade på Jane med en nyvaken blick och lastade på sin frukost. < Var och knackade på din dörr Jane. Sade Anna och tittade på Bengt – Ja och jag skrev till Kaptenen i Octagon Center, utanför viken. Han måste reda upp uppdragen. Svarade Jane och tog upp en bricka. < Vi kan inte göra två saker samtidigt. Sade Bengt Stråle och gick fram till sitt bord bredvid buffen. < Ni får komma hit och sätta er idag. Sade Bengt Stråle och tog upp kaffekoppen. Anna satte sig på sidan om det rektangel formade bordet ytterst. Jane studerade maten ett tag men valde att gå och sätta sig mitt emot Bengt Stråle som med sitt stenansikte tittade på de två dockorna, som om de väntade sig en förklaring. < Eftersom, vi alla lärt känna Centret och Warden så måste Göteborg, lösas först. Uppdragen Jane, kanske borde lösas, men då måste vi ha en grupp! Det finns förresten inga uppgifter om odöda i natt. Alls, så jag tror att vi har klarat den första biten. Forskarna behöver däremot stöd ifrån Octagon Center och Baxter. Sade Bengt Stråle och tog en bit av en kaka med kaffet. – Jag har skickat alla uppgifter till Baxter och vi måste vänta oss stöd, han känner ju mig litegrann. Sade Jane och tog och öppnade en läsk. < Varför inte helt enkelt göra oss av med de där företagen först! Sade Anna och tittade ut genom fönstret med en glasartad blick, hon var inte trött längre men just nu hade hon lite mer att göra. < Som ni vill vi sätter ihop en grupp. Sade Bengt Stråle och tog en tugga av en räkmacka. – Jag trodde väl det! Sade Jane och tog en tugga av sin sallads macka. < Jag ställer upp och Jane ställer upp. Vi har en grupp på 13 S-L män som kan rycka in när som helst. Sade Anna och rörde om muslin. < Eller vet ni vad, jag skriver ett brev till Baxter och låter honom sätta ihop en grupp, vi har sanering att göra i skogarna, men jag ska tänka på det.  Svarade Bengt Stråle och tog upp en telefon och slog ett nummer. De satt där ett tag och efter en stund började inse att nästa uppdrag skulle bli Göteborg, för henne och Anna och när Bengt Stråle kom fram till det var det klart. Jane och Anna skulle åka ner till Göteborg och lämna kvar Bengt Stråle med aspiranterna. Det var nu det började bli riktigt intressant. Anna höll med och de började båda två packa ner sina saker och gick fram till helikoptern som väntade startklar utanför grindarna, på fältet höger om grinden. Anna gick in först och satte sig och efter kom Jane, det var givetvis inget straff och de skulle leda en special grupp ifrån Stockholm med ett filmteam. Slaget om Göteborg hade börjat.

10
Förening och farväl
Jake stod vid utkanten av en gata, mot vad som hade varit odöda, ett filmteam stod och filmade en pyrande kolhög med skelett och förkolnade kroppar. Man röde sig runt honom och gick fram till utgångar och någon sade ”S-L” och Jake förstod att gatan framåt var lika rensad som området kring hamnen, som de först hade gjort rent. Warden stod en bit bort och han gick fram till Jake. < Jag avbryter här! Sade Warden och pekade på högen med kroppar. < Eftersom de kanske vill ha egna gator får ni fortsätta åt andra hållet, längre bort, vi kan börja vid Gregorys hotell! Sade Warden och gestikulerade mot forskningsteamet som stod redo vid sina vita bussar med den beige fyrkanten på. Jake nickade och viftade till mannarna, att de skulle göra sig i ordning och ställa sig där utanför. Warden hoppade in i en limousine och vakterna steg fram till Jake. – Jag vill att vi kör vägen runt S-L och resten av militären. Sade Jake och kliade sig under hakan och genast började man hoppa in i jeeparna. Journalisterna filmade alltsammans och snart hoppade de in i sina bilar och började köra efter jeeparna mot sitt mål. Jake satte sig i en svart bil, med en chaufför och två personer i baksätet. Det var livvakterna, som skulle stanna kvar och hjälpa Jake. På något sätt kunde Warden, ha ansvarat för sina saker, men för Jake var han bara i vägen och nu började den nya striden. Bilarna körde iväg och mellan de olika gatorna, var det folktomt och endast vid avspärrningarna, stod det vakter. Jake körde iväg till S-L vakterna och hälsade och berättade att hamnen, var helt folktom och han och sitt team skulle fortsätta till andra sidan. Vakterna tog emot papper och läste dem och nickade samtidigt som de inte kunde göra annat än att låta dem passera. Jake såg gator glida förbi och snart var de vid den obevakade utkanten. Det syntes på de odöda och hur som helst fanns det ingen vakt styrka där. De svängde in vid en strategisk byggnad och sprang ut skjutandes in i byggnaden. Det fanns tecken på att de odöda hade stannat till och fortsatte in mot centrum, Jake sprang upp för en spiraltrappa in i en lägenhet som stod öppen och GOS försäkrade sig om att ingenting kunde skada dem. Efter ett tag hade man städat upp både gata och hus, det fanns ett visst antal odöda i byggnaden och den skiljde sig lite grann ifrån resten av husen. Det var det hotell, där allting började. Jake smög in i rummet som varit Gregorys, han möttes av en stank i den röda korridoren och lite var stans låg det kroppar som inte ens ett virus kunde väcka liv i. Jake letade efter en portfölj och mitt på bordet låg den uppackad med olika behållare med varningstext och innehöll allt utom just det som intresserade Jake, nämligen pengar. Han stängde igen väskan och gav den till en forskare och sanerings personal bakom sig. – Se till att Warden får den här, innan han flyger iväg, jag skickar ett sms, han är vid flygplatsen. Sade Jake och mannen i vita kläder nickade och gick ut. Jake tog upp sin telefon och skrev och skickade ett meddelande till Warden. Jake satte tillbaka telefonen i skärpet och fortsatte gå igenom lägenheten. Det såg ut som på bilden han hade fått ifrån centret om viktiga platser. Jake satte en cigarett i mungipan och tände den. En rynka utvecklades i pannan på honom och efter en stund befann han sig i en tung vaken sömn. Tankarna exploderade igenom honom och han fortsatte in igenom hotell korridoren. Visst han kunde identifiera sig med både Gregory och Warden men mest med GOS, han blev genast tankspridd av någon anledning och till sist satt han tyst på en stol, medans vakterna patrullerade och oskadliggjorde element ute på gatorna. Jake satte sig tillslut ner vid en soffa och lät gruppen styra operationen utifrån sitt eget bästa.
*

Anna satt i den lilla helikopterns framsäte, medans Jane befann sig där bakom och arbetade med en laptop dator. Anna, hade diskuterat med piloten, om hur snabbt de skulle hinna fram, nu var det några timmar till nästa anhalt och där skulle de byta av, till ett terräng fordon och ta sig fram till Göteborg, det var givetvis inget hinder. Det åkte bilar under dem och när det slutligen handlade om att verka intresserad, av vad som hände så var det, enda som verkligen spelade roll, att se människor. Anna befann sig i ett stadium, där tankarna for som stora klot igenom ett färdigt rum, där endast tankar fanns. Det betydde att hon fick välja samtal, som passade henne, för hon var snabb att svara på alla frågor som följde. En viss distans hade byggts upp, mellan henne och det hon hade varit, men eftersom Jane, hela tiden hjälpte henne på plats, så fanns det möjlighet att hålla humöret uppe. Jane satt lutad med hjälmen åt sidan, så att hästsvansen och det blonda håret låg längs sidan av hennes högra axel. Anna, brydde sig inte om att sätta upp någon hästsvans och det de hade talat om dagen innan var långt borta ifrån vardagen, nu.  < Jag tror att vi får hjälp, när vi kommer fram. Sade Jane och tittade upp ur sin dator. – Ja säkert, men det kommer inte att bli, ett enkelt uppdrag, med tanke på alla förluster som de har visat på tv. Sade Anna och sjönk in i tankarna. Jane, fortsatte knäppa på datorn och efter ett tag kom hon i på Centrets huvudbas. < Här, är centrets alla uppdrag, de, fortsätter sitt uppdrag men Warden har lämnat staden. Sade Jane och gick in på en kortfilm, ifrån Göteborg. Man visade strids scener och man såg tydliga intervjuer, med Warden och en man alla kallade för ledaren, för Wolfs of London, alltså, ”ledarvargen”. Jane tittade lite surt på olika filmer och när de väl var framme för landning, hade hon bytt batteri. Anna satt och nästan sov när de närmade sig en plattform, nere vid en flygplats, för just deras helikoptrar och plan. Jane, vaknade till bakom datorn och stängde igen den. < Vi kommer att behöva ett riktigt samarbete och en bra taktik, om vi ska hinna med staden. Sade Jane och stoppade ner datorn i väskan. – Du har säkert rätt Jane, men när vi kommer fram så ska jag äta! Sade Anna och tittade ut över kvällsluften. < Vi äter på vägen. Sade Jane och tittade ut med sitt docklika ansikte, ut över landningsplattformen. – Ok vi äter på vägen. Suckade Anna med sin trötta bestämda röst och höll i sig medans helikoptern gick ner med en studs. Jane var först ut och höll sig över håret, hjälmen lämnade hon i helikoptern. Anna, kom efter och de sprang fram till jeepen som väntade på dem. Den var vit och hade svarta lister, inuti satt en person med en svart keps och öppnade dörren. Han steg ut och presenterade sig som Kalle och klappade Anna vänligt på axeln. Anna nickade vänligt, nu var hon verkligen redo, för det här och det fick vara mer därtill, innan de återigen skulle ge sig av. Jane, satte sig längst fram i jeepen och Anna, valde att sätta sig där bak, medans hon tittade nyfiket på Kalle, som var en ung man med nötbrunt hår, som hon själv och hade en tunn skjorta på sig där musklerna väl syntes under. < Jaha, så vi ska in till Göteborg? Jag har ingen uniform på mig idag men, eftersom det inte var väntat så hann jag varken byta om eller ta med mig någonting. Sade Kalle på en liten sydligare dialekt och startade bilen. – Ok, det är verkligen ett bra tillfälle att äta, så kör in till någon restaurang, innan storstan. Sade Anna och knäppte bältet. < Ja, det är kanske tio mil innan Göteborg. Sade Kalle och svängde in bilen, mot en rondell och de fortsatte i tystnad medan lagom hög musik ökade på rytmen i huvudet på Anna. De svängde in på en restaurang, straxt efter en bit på vägen och när de verkligen var framme där var de riktigt hungriga. Jane, steg ur först och letade reda på en toalett, medans Anna, gick fram till restaurangen, för att beställa sin mat. Kalle, följde med och beställde någonting enkelt och en kaffe. Det var ett litet ställe och det satt pensionärer och lastbilschaufförer, vid borden och några poliser och en militär satt vid varsina bord. Jane, kom ut efter ett tag och beställde en vegetarisk rätt och gick och satte sig med en dricka och snart kunde de stora fönsterna reflekteras in av mörkret ifrån kvällshimlen. Anna tog emot maten och skruvade sig på sin plats i skinnsofforna, Jane, tog emot sin rätt och Kalle, hade redan fått sin. De satt och talade en stund medans de åt och lärde känna varandra samtidigt som Anna, nästan förhörde Kalle, nyfiket. Det hade gått en hel dag, utan att de hade släppt någonting, men nu hade gått en hel dag och allt hade inte gått som planerat. Man hade först varit tvungna att vänta in helikoptern och skriva klart rapporter och då var klockan 13.00. Bengt Stråle hade ytterligare jobb åt dem när de skulle komma fram och skickade med dem varsina dokument, men han var tvungen att skriva klart dem, då var klockan 15.30 och de var tvungna att vänta på piloten i 30 minuter. Anna var slutkörd efter det, men de hade i alla fall lastat på sina saker. Anna, spanade in den sista biten av vägen när de åkte in mot staden längs kusten. Det var dags för stordåd och Anna skulle vara en del av det, det var en del av stämningen lättad och de kunde ge sig av efter en stund, Anna satte sig bredvid Kalle och Jane, tog sin väska och satte sig i baksätet. Det.
*
Istället för dunsar hördes ibland ihåliga smällar av något som levrat in i förruttnelse för länge sedan och ville visa sin avsky mot sina skapare drivna av ogudomlig hunger… Hennes leder klättrade effektivt uppför byggnaden hon stirrade med sina rödaktiga känsliga ögon, de väggar som fanns ovanför henne slutade i mitten och fönster gömde offer bakom sig.
Warden satt tyst i sitt plan, när beskedet om att de hittat en väska kom, ifrån trappan upp till planet. Han väntade och tog emot beskedet och väskan och öppnade den försiktigt och ställde den på bordet i sitt stora privat plan. Warden, lyfte upp behållarna ur väskan och vinkade till sig, leende en personal ur Centret som motvilligt följt med ifrån London. – Se till att media, får den här väskan, med innehållet! Sade Warden, till den knubbiga unge mannen som nickade bakom sina glasögon. < Nu, eller när vi kommer fram? Frågade han Warden och kliade sig under bågarna på glasögonen. – Ja, se till att de får det nu! Sade Warden och tittade på klockan. – Skicka, den med bud till Stockholm. Myndigheter, kan vara ett problem. Sade Warden till den unge mannen som hette John. < Ok, som du vill chefen! Svarade John och tog emot väskan och gick ut ur planet, mot några andra GOS vakter. Warden, tittade med sina pillersvarta ögon, mot en fast punkt samtidigt, som han kände Iris närvaro någonstans ute på gatorna. Han petade sig motvilligt i munnen, med ena fingret, snart skulle media läcka ut och då skulle den Svenska staten få stå till svars, för Göteborgs syndromet. Och då hade Warden, sedan länge lämnat landet och han kunde fortsätta planera sitt övertagande av marknaden. Warden tog upp sin telefon och ringde till sitt kontor. – Se till att projekt 4, blir iscensatt, bara förstör deras kapslar med en knapptryckning. Sade Warden till den som svarade och man kunde höra ett ”Ska ske chefen”. Warden lutade sig bakåt och slog på sin dator, där syntes S-L högkvarteret och striderna där. Det var resultatet av hans smidda plan och nu skulle världen få se att Centret, var det enda man kunde lita på. Samtidigt rullade nya scener upp ifrån olika delar av världen, där odöda påträffats den senaste tiden. Warden var nu mer medveten om att det ultimata straffet, var att trotsa Centret och GOS. Warden tog en klunk av whiskeyn och rörde runt bland isbitarna med en drink pinne. Det var dags för det ultimata projektet total dominans…Han rullade medvetslös ut på Themsen bron och förblev liggande i regnet. Charles Jameson var ingen förlorare utan snarare tvärt om. Iris hade jagat ner sina mål och spred skräck i bland Amsterdam bor och spred sitt virus vidare… Warden mindes sin första anhalt i Centret, det var en tung kväll, det var då han kastade ut Jameson, ur bilen och lät Jake ta över. Warden, skrattade lite förnöjt åt saken och befann sig i ett stadium av oförstånd. Skrattet, lekte med hans tankar och en liten stund sjönk han ned i en lugn dvala där Iris känslor spelade en huvudroll, han skulle styra in henne mitt bland människor och låta henne slå ut S-L. Warden, kliade sig över hakan och lät värdinnan fånga in drinken, medans John kom in igen efter att lämnat väskan. – Bra, sätt dig vi reser nu! sade Warden och lät Iris aktiveras, hon hungrade och var så törstig att han genast kände hennes sinnen bara jaga efter mer villebråd. Warden lutade sig framåt och spände fast sig. Utanför hade det blivit natt och regnet hade börjat falla i korta skurar och Warden som var en förskräckligt otålig person, lutade åt att inte bry sig om att ens fråga John hur det hade gått. John, som satt sig tittade på Warden och fick nästan ur sig en mening, men fortsatte tiga. – Jag, antar att väskan är på väg mot sitt mål? Frågade Warden och lade fingrarna i kors. < Ja den är på väg! Svarade John och tittade rakt fram igen – Bra. Sade Warden och lät lite frånvarande men satte fingrarna på det lilla bordet. Warden nickade till igen och Iris skakade av otålighet ute på gatorna och nådde fram till gatan vid avspärrningarna, hon hoppade fram mot vakterna och satte igång alarmet. Warden tittade upp igen mot värdinnan och nickade – Vi kan lyfta nu. Hälsa piloten det… se så, vad gör vi på marken?? Sade Warden otåligt samtidigt som han flackade nervöst runt med blicken. En tydlig känsla av brittisk humor flöt runt i planet och bland journalisterna längre bak, de var på väg med sitt material till tidningarna och på så vis säkrade Warden sin ställning. Det nya domedags vapnet var en hormonell förstärkning av original viruset och enligt Warden skulle det ta åtskilliga trettio år att forska runt det och då skulle han ha hunnit köpa tillbaka det av den Svenska staten. En dämpad tystnad dök upp när det började rulla framåt, Warden rev sig under sina pillersvarta trötta ögon. Hans andning ökade stegvis och Iris känslor spred sig under hans hud i tunna strimmor i blodet, Warden lockades av blotta tanken att låta henne bero och fördjupa sig i sitt arbete. Hon var stark och lika snabb som en människa, nu med förstärkta gener in under sitt kött. Dess sprängkraft retade honom inte det minsta, utan skapade på sikt en huvudvärk som försvagade honom samtidigt, som hon sög ur all styrka ur hans intellekt, Warden krälade i sin galenskap och njöt av den. Han fångade människors oro, i sin mentala tankekraft och personligheten gav honom ett svagt intryck av självkänsla och förvirring. Han sög ut kraften ur allas uppmärksamma kommentarer och när han väl insett sig starkare krossade han dem som en kall diktator. Warden vägde meningar och ord som om de spelat honom en viktig roll i sitt skapande av dem. Wardens temporära sinnes sjukdom lös igenom de pillersvarta ögonen och en svettpärla rann ner ifrån hårfästet över det läderartade ansiktet. Han var i ett stadium där han vägde sig tvivelaktigt i sin mentala hälsa och Warden ensamt vägde tankarna som om de vore små bollar och arbetade mot sitt mål där han totalt avsaknade sinnesro. Efter en stund föll han i ett stadium där han sjönk in i sin frånvaro och som sitt slutliga mål ville han inget hellre än att segra.
*
Klas och Erik satt tysta i det stora militär tältet och mitt emot stod Daniel med ett papper som han läste och noggrant vägde. De gröna väggarna rörde sig lite även fast de var hårt nerborrade i asfalten. Daniel tittade upp ifrån pappret och lade det på det stora bordet som innehöll två radios en spritflaska och en hög papper samt Daniels tjänste vapen. < Erik och Daniel kan andas ut, vi får förstärkningar på en gång! Sade Daniel med sin vakna tunga röst. < Anna och Jane kommer lite senare idag, men förstärkningarna kom i morse. Vi får vänta in en jätte offensiv och ta gatorna samtidigt. Sade Daniel och hällde upp sprit i ett glas. < Jag kan ta ut några gator till att börja med. Sade Erik och skruvade på sig irriterat och det syntes väl i hans ögon. < Gör du det! sade Daniel och smakade på spriten. – Jag behöver endast förstärkning och ladda upp förråden. Sade Klas och tittade på Daniel som stod som en staty i mitten av tält rummet. < Ja vi behöver inte göra det samtidigt, men det är viktigt att vi löser ut staden så fort som möjligt! Sade Daniel och tog ytterligare en klunk. < Erik får fortsätta men Klas måste vänta in Anna och Jane. Sade Daniel och svängde ut med armarna och satte sig på sin pinnstol. De tre tittade sömnigt på varandra och Erik skruvade fortfarande på sig irriterat. < Erik du får fortsätta även i natt men vi måste gå samtidigt, vi andra. Sade Daniel och fyllde ytterligare två glas och räckte dem över bordet till dem. < Slå läger och akta GOS som har tagit sig förbi avspärrningarna, vi får inte beblanda oss för tidigt. Det skulle skapa förvirring. Sade Daniel och tog en sista sup av glaset. De tog och hällde i sig spriten och ställde glasen på borden så att de slutligen kunde gå ut ur tältet. Erik försvann in i sin grupp medans Klas tog sin grupp till ett av förråden och tälten där man skrev in förstärkningarna. Plötsligt gick ett larm av och man kastade sig över sina vapen, avspärrningarna var nära bristningsgränsen och staketbommarna vällde över av odöda och så hårt att de kastade sig över vakterna vid bommarna. Klas kastade sig över en av kulsprute tornen som stod tomma på marken, han och hans trupp ställde sig mot sandsäckarna och började tömma magasinen, mot de anstormande horderna. Erik och hans grupp på 20 personer började långsamt ta skydd och öppnade eld. Det virvlade av människor som sprang ut med sina vapen och medans solen försvann bakom husen slogs strålkastarna på. Det kämpades ut mot avspärrningarna och några föll offer för horden, bland annat vakterna och några ur Eriks trupp. De odöda sprang med trasade kroppar och haltandes kastade de sig mot försvararna som genast öppnade eld. Klas befann sig bakom kulsprutan och rädade bland de som kom ifrån den vänstra väster porten. Klas insåg sig snabbare och snabbare men tillslut sprang ensamma odöda mot den högra porten och han kunde inte rikta kulsprutan åt det hållet. Snart slogs de odöda ner och endast ensamma odöda letade sig fram. En av dem var den kvinna som var snabbare än de andra och hon kastade ner några av Eriks trupp innan hon tog till flykten upp för en vägg in i en byggnad. Man trodde inte sina ögon och medans de sista kulorna regnade ner mot de odöda försvann också den sista lusten att strida. Man sprang fram och stängde igen avspärrningarna, denna gång förstärkte man ingången med säckar och taggtråd. Någon sköt de döda vakterna med skott i huvudet och Erik gjorde samma sak. Nu satte man ut vakter igen och en strålkastare monterades upp längst huset. Klas väntade vid ingången och snart dök en bil upp och den vita Jeepen släpptes in med Anna och Jane. Erik gjorde sig redo och han försvann ungefär i samma ögonblick med sin buss och två bilar. Jane hittade Klas och de hälsade på varandra med en kram, han kramade även om Anna som stod bredvid Kalle och de talades vid och Jane frågade vad som hänt. – Jag tror att de odöda tog sig igenom staketet med någon sorts hjälp. Svarade Klas och släppte Anna som med sitt docklika ansikte föll tillbaka till sin position. Jane nickade. < Ta mig till Daniel. Sade hon och tittade med sina lysande gröna ögon på Klas samtidigt som hennes välskapta ansikte och kropp stod ledigt i svart uniform och keps. – Jag tar er in dit på en gång. Sade Klas och gestikulerade med sina armar bakom bockskägget och det rödaktiga blonda håret.
*
Jane satt lutad inne i tältet och pratade med Anna samtidigt som Daniel gjorde sig beredd på att lösa situationen. Han gav orders till helikoptrar att börja cirkulera runt omkring staden och att försäkra sig om att den blev tömd på odöda. Samtidig stod en kameraman och dokumenterade hela händelse förloppet och även filmade Jane som numera vant sig vid uppmärksamheten. Hon väntade in Daniel som ställde sig bredvid henne och lade armarna om hennes axlar. < Vilken tur att du är välbehållen, efter det som hänt. Sade Daniel och gick vidare till Anna som tystnat och tittade på dem. Han lade händerna på hennes axlar och tittade henne i de ljus gråa ögonen. < Vilken tur att vi har med dig Anna. Sade Daniel och gick vidare till Kalle och klappade honom på ena axeln. < Vi har de bästa chaufförerna i S-L. sade Daniel och gick tillbaka till sin plats. Anna ställde sig bredvid Daniel och lämnade över några papper till honom och samtidigt satte hon ner en allvarlig känsla bakom uppdraget. Jane tittade på Daniel som befann sig i en tveksam situation, han vände upp sin blick och tittade på Jane efter att läst några papper. < Det är upp till Bengt stråle att förse oss med vad som är tänkbart nödvändigt, ett tag. Sade Daniel och verkade lite retsamt samtidigt som han kliade sig i håret. – Det är upp till oss att lämna staden i ett bra skick till saneringstrupperna. Sade Jane och gjorde honnör. < Bra! Sade Daniel och gav tillbaka papperna. < Imorgon påbörjar vi jakten efter resterna av de odöda horderna, GOS har slagit läger i vad vi tror är en central del, militären håller på att sanera de annars så tomma förorterna. Sade Daniel och tog fram en cigarett och tände den. < I natt hur gör vi då? Frågade Anna och lade en lite irriterad efter ton på frågan. < Ni får gå och vila er i det lediga tältet bakom staketen och parkeringen. Sade Daniel och pekade bakom sig mot parkeringen. – Det står hur många tält som helst! Sade Jane och släppte armarna ifrån sidorna och satte dem i kors. < Det stora tältet Jane, där får ni sova i fred! Sade Daniel och tittade upp. < Det var nyligen ett massivt anfall ifrån de odöda. Sade Daniel och laddade sitt vapen. < Vi sätter ut vakter. Sade Daniel och gjorde honnör. Jane gick ut och följdes av Kalle och Anna som gick i sin egen takt utan att trötta säga någonting. Jane gick in i det medelstora militär tältet och tog fram sovsäckarna ur en box i sidan av tältet. Anna lade sig ner nästan direkt och följdes av Jane, medans Kalle gick ut för att hämta proviant och drickor. De somnade nästan direkt efter varandra och Jane föll in i samma mardröm där Warden stod och spökade ut sig med Göran Helmersson. Fast den här gången var de omringade av odöda som med sina halvt uppätna ansikten grinade ilsket och blodigt samtidigt som Warden injicerade en rödaktig vätska i människor och skrattade samtidigt som de började svettas och slita sig ur sina stolar. Jane befann sig på ett fält och runt omkring henne började de odöda resa sig upp och samtidigt kom flera olika vakter springandes i folkmassorna och de odöda kastade sig mot Jane, drömmen varade hela natten och vinklade sig ur olika vinklar samtidigt som den åt alla innersta känslor och ersatte dem med hemska visioner och smärtor. Jane sprang över fälten mot ett hus som stod beläget i mitten av det och sprang upp för trapporna där hon stötte på Helmersson som med sina gula tuggummi liknande ögon flinade och skrattade tomt och höjde sina armar ifrån sidorna så att den vita rocken sjönk åt sidorna vid ärmarna och blottade handlederna. Jane fann sig i en röd klänning och stod bredvid Warden som satt vid ena kanten av långbordet och plötsligt uppenbarade sig en kropp på bordet, det var en reslig man med stora grova armar och muskler, någon som hon identifierade som Bengt Stråle. Jane svettades under klänningen och Wardens sinnes sjuka media skratt ekade mellan de olika väggarna och blev allt intensivare och intensivare, samtidigt som han knäppte händerna och försvann. Jane sov dåligt resten av den långa natten och när det verkligen var dags att vakna befann hon sig i en diffus suddig värld. Jane vaknade med ett ryck och tittade runt i tältet, det var en tidig morgon och hon skulle förbereda sig när alltsammans kom till ända.
*

11
De odöda
Snart befann sig en skara fåglar över hustaken och de lekte kraxande på taken. En söt-rutten doft spred sig över gatan in under och tunga skrapande, hasande steg kom fram längs trottoaren. Illa grinande gulaktiga ansikten sken upp mot kraxandet. Trasiga kroppar lockades mot den nedre gatan där alla husen stod belägna på, en övergiven spårvagn stod i mitten av gatan och inuti kravlade, pressade sig några odöda mot fönsterna. Man såg de läder-aktiga ansiktena och kropparna slicka sig mot rutorna och dansa helt impulsivt mot fåglarna. Rivna armar smetade blod på fönsterna och grinande odöda ansikten med smala och tjocka armar vilka dansade hysteriskt och upprört som endast odöda kunde, ett svagt upprört tjutande hördes som om de letat efter luft i de döda och smetat ut blodet för att dölja det. Hungriga vandrande lik kastade sig mot fåglar och lyckades inte ens fånga dem. De rörde sig stelt och onaturligt in i sömmarna. En skara odöda drog sig impulsivt mot byggnaderna och ramlade efter ljudliga smällar, en skräckblandad förtjusning spred sig mot byggnaden och de odöda rusade och vankade ostört runt i riktning mot dörrarna. Ytterligare skottsalvor hördes och några odöda föll i högar, stelt och livlöst, samt skulle det hända att de upptäckte någonting kastade de sig mot ingångarna. Skottsalvor föll ifrån olika öppna fönster i byggnaderna runt om och massorna skingrade sig inte utan föll livlöst ned i sitt blod med krossade skallar. Ett enformigt ”ööööö” hördes ifrån dem och medans slem rann ifrån några käftar, flackade ögonen vilt och livlöst mot olika håll. En explosion kastade dem åt sidorna och olika skottsalvor kom ifrån balkongerna på den breda gatan med spåren. En hop odöda samlade sig bakom spårvagnen, någonting i fönstret lockade dit dem och revolver skott föll över dem och de föll döda ner i asfalten. Tunga stön hördes lite varstans och grupper med tiotals eller tjugotals odöda samlade sig och började långsamt gå emot vagnen. Ytterligare skottsalvor hördes längre ned på gatan och massorna föll ner turvis in i mörkret som plågade deras hjärtan. Solen stod full och sken utan ett moln på himlen men ändåså vilade en förruttnelse över staden och lite var stans vandrade olika odöda runt i sina svala ruttna kroppar till fåglarnas förtjusning. Det började regna skott ur fönsterna mot dem och slutligen låg gatan helt öde och livlös. En stunds tystnad kom och tillslut hördes marsch kängor ifrån trappuppgångarna och en hop soldater med beige fyrkanter på ryggarna hastade ut det var GOS. Därefter kom ytterligare en stunds tystnad och snart pyrde det bland kropparna efter de odöda.
*
Anna befann sig i den lugnaste av lägrets områden och samlade in frukosten, samtidigt som hon hämtade fler förnödenheter såsom vatten och schampo, Kalle var med som bärhjälp och han hade lyckats kamma till en frisyr av det nötbruna håret. Anna hade suttit uppe ett tag och diskuterat med Kalle och när de slutligen kom fram till vad de skulle göra hade hon nästan vaggat sig till sömns i sin sovsäck. De delade samma sida i det möblerade tältet och när man insett att Jane somnat, somnade de själva. Anna hade inte velat väcka Jane för hon var verkligen trött av sig ibland och Anna såg att hon behövde sova ut. Det vimlade av folk ute tidigt på morgonen och några bilar gav sig av efter Erik och hans grupp som hade bett om förstärkning. Anna gick bland svartklädda S-L vakter och militärer som hittat dit, en kameraman stod och filmade allting, troligtvis till en dokumentär och till media. Hon smet in mot parkeringen och stötte på Jane likblek och svettig – Hur är det Jane? Frågade Anna samtidigt som hon tittade henne i ögonen. Jane torkade sig i pannan och hukade sig ner så att kläderna följde hennes former. < Mardröm inget annat! Svarade Jane och tittade upp mot Anna som ställde ner sakerna efter att Kalle rusat in med vattendunken och en kasse med lyxvaror. – Vill du ha kaffe så sätter vi igång generatorn? Frågade Anna och gav Jane en kasse <Ok! Låter bra Anna. Svarade Jane och reste sig upp med ett litet leende på läpparna. Eftersom Jane var visare än hon utmålade sig som hängde hon sig inte upp på osaligheter som odöda och historier kring dem. Anna däremot verkade en stund inse att det inte var endast Jane som uppsöktes av drömmarna, hon själv hade drömt märkligt efter det som hände på bakgården där den odöda klamrat sig fast. Det var som om någonting inte ville släppa eller ge med sig, någonting främmande hade klamrat sig fast i hennes drömmar. Jane var visserligen en vanligt smart tjej och någonting hon inte uppenbarligen motsatte på så vis att hon sjönk på något sätt i betydelse, snarare tvärt om. Anna ställde ner kasse nr 2 på bordet inne i tältet och snart gick motorn igång utanför tältet efter att Kalle gått ut. Jane satt endast kvar vid sin stol och tärnade grönsaker och hackade lite sallad. Anna tvekade inte när Jane hade i kycklingen, men bara de inte åkte på salmonella eller någonting i den stilen. Kalle kom in och hade en märklig blick som om de klarat av uppdrag ett, att ordna frukosten. Anna bad honom sätta sig ner och just när hon var klar med att skära några brödbitar, kom Daniel in och hälsade på. Efter honom gick två vakter som skulle hjälpa dem att få igång grupperna. Jane hälsade dem välkomna och snart fick de en inbjudan av henne och de accepterade den.- Nästa uppdrag, blir när då? Frågade Anna Daniel och han tittade upplyftande med sin sten aktiga blick. < Vi kommer igång så snabbt vi kommer härifrån! Sade Daniel och tittade på flickorna som om de var utlurade ifrån förskolan. < Det sker efter frukost! Sade Daniel och tittade på klockan. < Jag ska se till att ni får träffa era färskingar, först, alltså inte allt för bråttom, kanske framåt eller efter lunch! Sade Daniel och lät vakterna smita ut och han tog en stol och satte sig. < Det låter bra Major! Sade Jane och satte ihop en brödbit och räckte över den till Daniel. Anna fyllde några muggar med kaffe och räcket en var sin till Jane och Daniel. Kalle var snabb att ta sin kopp ifrån bordet så att Anna fick fylla en ny. Så snart bordet var rensat ifrån kassar och onödiga saker satte man sig ner med en varsin kopp soppa och kaffe, sallads mackorna var det bästa för Anna och Jane hade till och med lyckats blanda en sallad till. Kalle satte sig ner vid vänstra änden utifrån, bredvid Daniel. Anna satte sig i ena änden med ryggen emot generatorn på utsidan. Tältväggarna var tunna och ville man ha generatorn på så var man tvungen att ha det på dagen och inte på kvällen, men det var en nödlösning för dem och Anna ville den inte annat än riktigt väl, trots oljudet. Jane tuggade sakta och osäkert men tittade hela tiden på Kalle som blivit mer och mer nervös i deras sällskap. Anna förstod detta men ville inte plåga honom för om de stötte på fler odöda så skulle man vara lite skräckslagen. Annat var det för att de var just kvinnor och han blev naturligt rädd, Jane tittade på Daniel som var i 50 års åldern och en riktig sten, stolt som han var kunde han inte avbryta den pinsamma tystnaden. Anna såg detta med och drack lite kaffe, tänk om de skulle stöta på fler utav samma kaliber som i S-L skogen. Jane tittade plötsligt på henne och utbrast i ett klent skratt < Vad du är tystlåten Anna! Sade Jane och tittade med sin oskyldiga lite flickaktiga blick mot dem. – Ja, jag tycker att ni ska få äta frukost ifred i alla fall ett tag! Sade Anna och lutade sig bakåt i stolen. < Ja inte ska ni känna er nervösa här! Sade Daniel och tog med sitt stenansikte en smutt av det varma kaffet. < Förresten de är riktigt råa här och ta det som en varning, efter varje uppdrag måste ni skriva ner alla detaljer ni minns, det kanske går snabbt och har ni tur får ni ett kamera team med er men jag vill att ni samarbetar, som nu till exempel. Sade Daniel och tog upp en brödbit och doppade i soppan. – Ja naturligtvis gör vi det, vad var det för anfall och hur kom det sig att ni sätter upp taggtråd längs husväggarna? Frågade Anna och drack av soppan. < Ja för då ser vi hur vi kan skydda oss bättre! Svarade Daniel och reste sig sakta upp < Ni är välkomna och vi lämnar lägret i grupper, så att vi sanerar området! Sade Daniel och sträckte på sig. Jane satte sig upp och när hon rest sig gick hon fram till sovsäcken och vek ihop den. Golvet var av dubbelbottnade liggunderlag och så såg lagret ut ända fram till bordet som stod på en träskiva. Man hade gjort så för att det inte skulle bli smutsigt någonstans. Anna gick fram till Jane när Daniel gått ut. < Jag hade en fruktansvärd mardröm! Sade Jane och tittade lite snabbt på Anna som stod alldeles bredvid henne. Jane tittade upp med sitt trötta och svettiga, nyvakna ansikte som var en förening av värmen och skönhet. Anna förstod att Jane inte var bra på att tolka drömmarna och precis som vissa hon känt, kunde känna en avsky av dessa verklighets nära sömnproblemen. – Var den verklighets nära? Frågade Anna och tog emot ett underlag. < Skräckblandad och när jag minst anade det så var det nästan exakt samma skrämmande dröm jag hade för några dagar sedan. sade Jane.  – Jag känner en drömtydare! Sade Anna och hukade sig ner och trädde in en sovsäck i sitt fodral, lite för obesvärat. Jane tittade mot Kalle och insåg snart att hon kanske inte var helt ensam när det gällde sådana saker. < Ta mig till den drömtydaren någon gång! Sade Jane och gick fram till bryggaren och hällde upp en kopp till åt sig. Anna gick efter och gjorde samma sak, efter ett tag satt de vid bordet igen och tittade på varandra. Plötsligt hördes skott ifrån västra ingången eller mellan gatorna längre bort. Jane kastade sig ut med de andra två inklusive Anna efter sig ut på parkeringen, där folk började springa med vapen i hand mot kulsprute tornen. Det var marknära läger där kulsprutorna stod mellan sandsäckar och var och gick att rikta i 360˚. Anna sprang efter Jane som var något snabbare fram till de angränsade väggarna och siktade mot en hop odöda som åter igen brutit igenom avspärrningarna.
*
Warden satt tyst inne i mötessalen där de samlat sig för ett krismöte, det handlade givetvis om Centrets alla parter som satt tyst och lutade mot bordet och i den stora salen i centrets huvudbyggnad i London. Där fanns personligheter ifrån USA inklusive Jake Hull och hans medarbetare, sådana som centret skyfflat undan i diskretare positioner. Jake Hull hade hälsat på Warden och givit honom en klapp på axeln. Warden försökte lista ut vad de ville. Nu var tiden inne för att börja ta tag i världens alla problem med odöda. Warden satt och fingrade på ett papper, samtidigt som han tittade på den svartklädda skaran iförda svarta kläder och vita rockar. Han fingrade på pappret medans en svettpärla rann nerför det läderartade ansiktet med de pillersvarta ögonen. Det var alldeles tyst och de väntade sig att Warden skulle säga någonting. De hade trots allt kommit med förslag om olika lösningar, japanerna hade hotat honom och krävde en ursäkt för händelsen i Göteborg. Han fick inte synas i media som en hårig barbar. Han hade visserligen problem med sitt allmänna uppförande i deras ögon och det kunde kosta honom arbetet. Warden hade andra planer och skämdes inte över att ha dem på positioner där de verkligen inte kunde tillföra någonting. Men Warden var säker på att det hela var en komplott ifrån Hull och en kniv i ryggen, han sade inte detta utan ville tränga Hull och Japanerna under sig själv. – Jag föreslår en hårdare ton emot, dessa odöda! Sade Warden och lutade sig bakåt så att han tittade snett uppåt mot ljuskronorna i taket. < Mr. Warden, vi är säkra på din sak men vi får inte visa oss mänskliga inför media! Sade en japansk chef, med stora befattningar mitt emot Warden där han satt. – Det är verkligen ingen ide att repetera detta igen men någonting spelar stor roll för Octagon Center och S-L, de är inte direkt samarbetsvilliga! Sade Warden och tittade på Hull. – Jake du vet hur lite det hjälpte när vi fick igenom problemet här i London? Frågade Warden och lutade sig framåt mot Jake. <Det var givetvis ingen dans på rosor och Mr. Charles Jameson blev tyvärr ett vandrande lik. Sade Hull och lutade sig framåt mot Warden. < Vi blir tvungna att samarbeta med Octagon center så långt det går! Sade Hull och knäppte fingrarna. – Givetvis Mr. Hull sade Warden och lutade sig tillbaka och tittade på Japanen Toshi som var chef för sin del av centret.- Herr Toshi, vi kan gå med på det men måste medverka utan att de fattar misstankar och riktar media mot oss som är hederliga affärsmän och forskare. Sade Warden och knäppte sina fingrar och bugade sig lite mot herr Toshi. < Gör det som krävs Mr. Warden. Sade Toshi tillslut och bugade sig mot Warden. – Mr. Hull här kan redovisa sin forskning för hela centret, men till dess måste vi agera och det enklast med media! sade Warden och reste sig inför applåder ifrån resten av åhörarna. Warden gick ut ur mötes rummet och fortsatte in mot sitt kontor långt på andra sidan Centret. Warden insåg en sorts konkurrens nu och det hade retat honom till den punkt då han endast kände sig för som en liten nerv på väg in i en central jätte hjärna. Han satte sig tillslut på sin plats och klickade lätt på sin läsplatta. En ström for igenom honom och han styrde samtidigt Iris mot evakuerings platsen, S-L fick inte fatta misstankar i detta känsliga läge, inte nu. Han hade slutligen drabbat samman olika personligheter och deras funktioner så att Centret åter igen fungerade som en enhet. De skulle samarbeta nu och om det var Wardens uppdrag att ingå samarbetet på en annan nivå så var det företagets bästa. Han tittade på en skärm där flera genombrott avlöste varandra, nu skulle han slå in nådastöten i forskningsvärlden genom att lansera ett projekt ifrån Jake Hull. Warden litade varken på Toshi eller på Hull, men eftersom det egentligen var en fälla som de hade planerat skulle han ge dem en överraskning. Hull litade inte på Toshi men Toshi litade varken på Warden eller Hull men samarbetade hellre med Warden. Hull var förresten bara en forskare och kunde ibland lösa upp situationen. Det var ingen situation som Warden hade skapat för han hade världsmedian med sig.
*
Jane siktade sitt vapen mot horden av odöda som kom springande och halvt haltandes, snett bakom henne ljöd kulsprutor och Annas vapen. Klas hade ställt sig bredvid Jane och sandsäckarna som låg likt en mur framme vi spårvagnsrälsen. Det började ljuda ifrån vapen runt om kring kanterna och rakt över muren. Horden stönade och man kunde se en upprepad hysteri när de sprang in i sandsäckarna och försökte ta sig över. Jane hade skjutit ner minst tre, fyra stycken, innan hon automatiskt sprungit efter Klas fram till den punkt där man hade brutit fram och drivit tillbaka horden genom att helt enkelt oskadlig göra den. Jane fick en odöd till höger om sig som den kom med sina livlösa stirrande ögon. Hon hoppade upp ifrån marken och sparkade den i huvudet, så att den sjönk ner i marken livlös. Samtidigt fick hon tre till mot sig och hon lyfte upp pistolerna och avlossade en rad skott emot dem och sänkte ner dem en efter en. Man arbetade snabbt och horden av odöda var i snabbaste laget det som sjönk ner i sina livlösa kroppar och dog. Man sköt de sista av dem och Jane och Klas rusade fram till avspärrningen och samtidigt kunde de lokalisera vad som brustit. De stängde igen grinden och snart hade man samlat in alla odöda i en hög och tände på dem döda som de var. Jane samlade ihop den grupp hon och Anna tilldelats och snart var de samlade, hon och Anna samt Kalle och gruppen med Klas och hans grupp. – Vi måste göra någonting! Sade Jane till Klas som stod längs staketet. < Ja det blir endast en kaotisk samling av oss om vi inte letar reda på dem först! Sade Klas och tittade på Anna och sedan Jane som båda stod bredvid varandra och släpade fram en död vakt. Jane tog fram sin pistol och siktade den döda vakten i huvudet och sköt. Anna tittade upp och mot den tomma gatan på andra sidan. < Vi måste helt enkelt ge oss ut idag. Sade Anna och ställde sig bredvid Klas som tittade på ett papper med en enklare karta över gatorna som de flesta hade ett exemplar utav. < Så här ser det ut, Erik måste ha rört sig längs den här gatan mot väster och GOS mot norr. Sade Klas och tittade mot gatorna längre upp. < Den här gatan leder snarare mot väster än öster. Sade Klas och tittade upp mot de norra gatorna och mot östra ingången som alla delade av gatan i ett litet torg. Det fanns en kulspruta vid varje hörn och nu var det snarare klart att de skulle ge sig av mot väster. Jane väntade in Majoren som kom dit efter ett tag och de nickade som en hälsning mot varandra. Jane tittade på Anna som med sina bedjande ögon tittat på den brinnande lik-högen. < Vi måste ge oss av nu. Sade Major Daniel och laddade sitt vapen. < Vi sätter oss i bilarna och rör oss mot det, där, området. Sade Daniel och tittade med en större karta i handen. < Erik är i ett område längre till norr! Sade Daniel och visade området för Klas. Klas nickade uppgivet och laddade sitt vapen. < Vi syns i Väster alla fyra grupperna. Sade Majoren och visade området för Anna och Jane som stod bredvid och pratade lågmält. – Ok. Sade Jane och laddade sitt vapen straxt efter Anna. De viftade till sig gruppen med ca 20 personer och de började gå till bilarna. Jane var först fram till bilen och efter gick Klas och Majoren med sina grupper och Anna som väntade på att komma in ibland dem med Kalle som anslutit sig till gruppen. Jane vinkade till sig Anna som stod där avvaktande och tittade. – Vi ger oss in i ett område som är helt ogästvänligt, jag är fortfarande förvånad över att så många ändåså har överlevt staden. Sade Jane och tittade på Anna som tänt en cigarett. – Ge mig en sån där, jag har slutat, men behöver en nu! Sade Jane och tog emot en cigarett ifrån Anna. Hon tände den och det började snurra lite grann men inte mer än en halv minut. Anna gick in och satte sig i bussen där man lastade in vapen och proviant. Jane kom snurrande efter och satte sig bredvid föraren som satt och himlade med ögonen. – Vad bra då kör vi ner några kvarter. Sade Jane och de fyllde den medelstora bussen med människor och vakter. Den rullade iväg förbi vakterna och snart fortsatte de mot målet som låg vid utkanten av staden. Kristofer och Klas åkte efter dem i sina bilar men lät Jane och Anna få ett försprång mot det som var bara början på det som väntade dem. Jane satt tyst när de svängde in i ett område fullt av odöda och stannade vid en större port. De hoppade ut skjutandes och de odöda som först kom springandes fick sig en kalldusch av kulor och medans de spar in i byggnaden efter vakterna med proviant och ammunition och vapen lådor fick de kalla kårar av hopen odöda som mötte dem inomhus. Jane sköt sig fram till en lägenhet och någon ur S-L plockade fram sin anordning och låste snabbt upp dörren. De sprang in i lägenheten och tömde den på odöda samtidigt som man öppnade fönsterna för morgonsolen och började försvara gatorna nedanför.
*
Jake satt ner vid en bänk inne i en salong på en biograf och väntade medans gatorna började tömmas på den odöda befolkningen. Jake nickade till och när han slutligen fått som han velat, rörde de sig ut ifrån biografen och tömde fler skrymslen och hörn på odöda och sådant som för honom spelade mindre roll. De sprang sedan in i bilarna och lät den sista gatan tömmas och de vände sig västerut mot ett område som fortfarande var kvar. Jake var säker på att det skedde en mellan akt i skälva arbetet och på så sätt skulle de tömma det sista av gatorna och med hjälp av media skulle de dokumentera arten och försvinna ut ur staden innan S-L och resten av media kom fram till dem även om det var samma gator. Jake hade fullgjort sitt uppdrag och samlat in det Warden bett om, nu skulle de bara sola sig i glansen. Det var hans uppdrag och han hade fått en ny majors grad inom GOS och nu var det även en svaghet mindre att lägga sin förmåga på. Jake tittade på klockan när de svängde in väster och möttes av militären som kört runt staden och satt vid olika avspärrningar de stannade till och klev ut ur bilarna och de svarta bussarna med sina beige fyrkanter.  < S-L, meddelade att de arbetar på det här området längre ned. Sade Kaptenen som stod vid sina mannar med full hjälm och kamouflage. – Vad bra kapten. Vi måste återvända, vi har haft för många förluster igår och idag! Sade Jake och gav militären ett papper medans media filmade dem. < Ok, Major. Sade militären och vinkade till sig en korpral och pekade längst gatan nedanför. < Påbörja saneringen av området korpral. Sade Kaptenen och flera grupper lämnade sina poster vid tälten och samlade sig i sina grupper och sprang nedför gatorna. Jake gick in i bilen igen och tittade på chauffören. – Uppdrag avklarat vi åker till flygplatsen. Sade Jake och snart försvann bilen med sitt följe iväg mot det område som flygplanet var på. Jake somnade nästan bredvid sin chaufför men när de senare stannade till utanför staden klev han ut utmattad mot militär flyget. De var numera en grupp på endast femton personer och förlusterna hade varit svåra under de senare dagarna. Warden hörde av sig och Jake förklarade för honom att deras uppdrag var klart och att de sista gatorna var S-L och militärens jobb, Jake ville inte störa och Wardens ton gav honom rätt i det han gjorde. Nu gällde det att ta sig hem helskinnad, Jake vinkade ombord folket och de följde efter. Han försvann tyst in i det gråa flygplanet och efter honom kom två piloter. Bilarna kördes ombord av personal på flygplatsen och flera lådor lastades ombord. Jake somnade vid sin plats och man satt tysta och gjorde samma sak runt omkring honom. Snart rådde en otrolig tystnad bland människor och odöda i lådorna, däribland Iris. Jake tänkte inte längre en tanke på den strid som tvingat dem ut idag.
*12
Segern
Det började mulna och överallt kunde man höra muller ifrån molnen och någonstans föll det ner regn och en ensam mås krängde fritt över den sol blandade röran i himlen ovanför. Haltande steg tog sig fram över kvällsluften. En kvav ruttnande doft spred sig utöver gatorna och ett livlöst stönande hördes i vinden och lät som ett ”öööööööö”. Tunga steg skrapade i asfalten och samtidigt som det började falla regn började skjutas vilt ifrån balkonger och fönster. Gestalterna där nedanför föll ihop i högar och förblev liggandes i sina platser som om de förlorat allt, till och med lusten att leva. Det syntes på långt håll att det inte var någonting vanligt utöver dessa vandrande lik. Nej, det var en otroligt låg känsla, som gav dem ett hungrigt läte, som inte heller tycktes vilja ge med sig något vanligt liv. Efter en stund hade det slutat vankats lös och den sista troligen den slutliga striden gjorde sig ett nytt ansikte.
*
Anna tömde ur det sista i kulsprutan mot en anstormande hop på gatan nedanför. Det hade blivit kväll och man satt i köket medans några envist satt vid fönsterna och sköt det sista som fanns. De hade hunnit med två kvarter på hela dagen och nu visade det sig att militären hade hunnit längre och var runt omkring i kvarteren bredvid. Jane hade riktat uppmärksamheten i gruppen och gett några den rang de förtjänade. Efter ett tag var man igång med att laga mat och diskutera det nya området som tydligen var det här. Det fanns inget längre att sanera och hon och Majoren hade upprätthållit en kontakt med Bengt om hemfärden och saneringen. Det hade visat sig att de odöda kunde gömma sig undan i olika hus, men själva omfattningen hade inte varit stor och resten förblev militärens jobb. Bengt Stråle hade berättat för Jane att ett domedags virus hade läckt ut och att forskningen runt det hade stoppats. Bengt hade dock sökt om tillstånd för att tillverka ett antivirus som beviljats genom ett samtal. Slutligen var de nu här och det hade börjat kvällna, de hade inte haft några förluster eller på något sätt misslyckats att sköta saneringen. Det skulle snart krylla av militärer och Majoren förklarade för dem att de skulle ge sig av hemåt direkt i gryningen. Man fick tydligen inte rigga upp vapen om inte ett hot fanns. Anna gick fram till Jane och satte sig på en stol bredvid henne. – Vi får åka tillbaka lika fort som vi kom hit! Sade Anna och tog en kopp varm te. < Ja antagligen! Svarade Jane och tittade upp mot Anna som med sin svarta uniform stod och rörde om i te koppen. – Då så vad ska vi göra nu? Frågade Anna och smuttade på teet < Jag ska hem, sedan ska jag ha ledigt och kanske hitta mig en lägenhet. Svarade Jane och tog en skiva bröd och tuggade på den. – Det är väl bra det! Jag tror att det här var det sista uppdraget för ett tag! Sade Anna och tog en brödbulle och satte tänderna i frallan på sin plats där hon återigen satt sig ner. < Ja men var inte allt för säker på det. Sade Jane och tog en ostskiva på sin brödbit < Anna vi måste få lite sömn och kanske vila ur oss uppdragen eftersom de spelat en allt för central roll! Sade Jane och gav Kalle som kommit in dit en fralla. Tjejerna tittade på varandra och snart skulle de gå och lägga sig, en efter en. Anna var först med att lägga sig på sin plats invid en soffa. Jane lade sig mitt emot och kalle slängde sig i soffan. Majoren sov i ett annat rum och i den andra lägenheten bredvid sov manskapet med sina vapen och Octagon centers sovsäckar. Snart hade det tystnat överallt och en väldoft av kaffe låg ifrån kaffebryggaren som hölls i liv av en nattvakt. Slutligen hade det blivit helt tyst och man kunde räkna efter tickandet ifrån klockan i vardagsrummet. Anna sov i det yttersta och drömmarna som hade haft odöda i sig, lugnade ner sig och var helt bortblåsta. Till och med Jane verkade lugn och sansad i sömnen och framåt morgonen hördes endast Majorens snarkande och när det slutligen var morgon, hade Anna smitit in i köket och gjorde i ordning frukosten, de kommit över någonstans utanför Göteborg med hjälp av en lastbil. Det var innan de fortsatt in bland gatorna och här fanns inga färskvaror längre. Det hade funnits stora läger utanför andra städer där människor som inte fick plats någon annanstans kunde få bo. De hade inte hunnit med att besöka dem ännu, men eftersom det antagligen var den sista dagen, kunde man gå obehindrat ute. Anna kokade ägg och gjorde i ordning några stekta ägg, även där och lade några bacon-skivor i stekpannan. Majoren vaknade till doften och kom in och satte sig på en plats vid kaffebryggaren. Efter det kom Kalle in och sist Jane som verkligen såg utvilad ut och tittade fram fullt påklädd bakom en dörr, lika nyfiken som de andra över frukosten. Hon åt visserligen inte så mycket kött men eftersom det var dags att lämna in sina önskemål, så hade även Anna hunnit med grönsaker och skiva ost. Jane satte sig på sin plats och man njöt av morgonens tystnad och ett ”god morgon” kom ifrån allihop tills man slutligen började dricka kaffe och te. Anna satte sig med en kopp kaffe och när det slutligen var dags att vakna försvann smattrande oljud ifrån gatorna runt omkring. Jane kom slutligen över fralla efter fralla och de tittade nyfiket på Anna som gick ut till bussen för att hämta fler, när hon slutligen var där ute möttes hon av den tomma gata, som hon lämnat den, bortsett ifrån resterna av de odöda. En arme bil stannade bredvid henne när hon lastade ur bussen. < Gatorna är fria igen! Utbrast chauffören och körde vidare mot lägret. Anna tog med sig de nödvändiga kassarna och lite ammunition, för man visste aldrig om när det skulle behövas. Anna skyndade sig upp för trapporna in i köket där man satt och diskuterade som mest och Anna ställde ner påsarna på diskbänken. – Vi får skynda oss nu för Gatorna är fria igen! Sade i alla fall en militär! Sade Anna till Majoren som satt tyst och lyssnade på henne. < Ok låter bra! sade Majoren och tittade på klockan. < Hon är 07.15! Vi är härifrån staden senast 09.30 sade Majoren och tog emot en fralla och en kaviar tub. Jane tog emot en filmjölk och mjukost och fyllde upp en tallrik och skickade vidare den smaksatta filen. < Vi hinner packa ner kulsprutorna och sandsäckarna. Anna är du snäll och ställer in en kasse hos manskapet och väcker dem! Sade Jane och var på väg att resa sig men Anna reagerade på en gång och tog upp kassen och gick in i lägenheten bredvid. Så snart hon kom tillbaka satte hon sig vid bordet igen och högg in i frukosten. De satt och diskuterade en tid efter det men så snart de ätit färdigt gick de in för att hjälpa resten av manskapet att äta frukost och delade ut den sista ammunitionen. Majoren kontaktade Erik som berättade att han tagit sig lägret och att militären hjälpte dem att packa ihop. Majoren förstod det begreppet och när de slutligen var färdiga för avfärd till lägret hade man säkert hunnit lång väg. Klas och Kristofer sov bland manskapet och så snart de väntat ut de sista, sprang de ut ur lägenheterna med svarta sopsäckar, fyllda av skräp och stängde igen och låste dörrarna. Jane satte sig i bussen med Anna bakom sig och chauffören satte igång bilen som sken i sommarvärmen. De startade bussen och körde iväg.
*Warden satt tyst i sitt kontor och tittade på nyheterna som visade bilder ifrån striden och runt den ödeläggelsen som inte tordes komma trots allt. Timmarna cirkulerade törstigt och han fick tankarna att rulla in i ett cirkulärt stadium. Warden lade fingrarna i kors och slutligen föll stunden in i ett skede där han vilade allt tryck mot problemet. Det han inte visste var att han låg ensam bakom allt ifrån stund ett och domedagsvapnet som inte var olikt ifrån det första viruset, kunde inte komma att spela honom någon större roll. I slutändan föreföll han som en egocentrisk individ, söndrad av sitt eget fall. Warden tittade tomt in i skärmen och de pillersvarta ögonen hade mattat ut och en vädjande blick stirrade i timtal på triumfen Octagon center spelade i media och i intervjuer, inte som hans egna actionfyllda försök att knyta åt sina armar och ben runt den kontroll som överskuggade hans totala begär. Han hade visserligen skådat en stad brytas upp om än hur snabbt det än gått till så skämtade han sällan fram situationen. Warden hade blivit skoningslös och i slutet erkände han sig äntligen aningen besegrad, vad skulle han nu göra här näst? Warden släppte handslaget med sig själv och fokuserade in i det sista sin blick in i skärmen med gröna punkter. Han lade handen på musen och förde pekaren fram till en värkställnings knapp och klickade till, nu skulle de allt få se att plågan kunde utbryta var som helst. Ignorant gick han fram till nästa knapp och klickade två gånger. Warden rörde sig inte utan stirrade tomt ut i skärmen. Han ögon började långsamt tyna bort i en dimmighet och pupillerna fokuserade tommare och allt tommare. Det började plötsligt rinna blodfärgat saliv ur mungipan och han började sakta dö, bit för bit. Blicken stannade av helt och så snart Warden gjorde ett utfall kastades han bakåt i stolen. Han skrek av smärta och så snart ögonen stirrade tomt förstod han att livet runnit ur honom och kvar var de instinkter som drev de odöda framåt, även korsade hans sista levande tanke. Skriket blev all grumligare och grumligare, Warden stod plötsligt stilla likblek och med armarna rakt nedåt. En nyhets rubrik dök upp på skärmen med Warden i Times och hur han besegrat konkurrensen. Wardens öde var det att han sönderkrossad av sin egen ignorans behövde ge skäl i sitt arbete, det räckte inte med att vinna, det hade Japanerna sett till.
*
Slutord
Jane och Anna fortsatte hem till S-L huset i Jönköping, eftersom det hade slutat som det en gång börjat kallt och våldsamt så kunde de känna sig rättade efter sin egen känsla om vad som var rätt och fel. Det hade börjat svårt och hotet ifrån de odöda var långt ifrån över, nu krävdes en längre sanering av horderna och endast en person kunde med det och det var Charlie Baxter. Jane beslutade sig att förflytta sig till Viken utanför för Stockholm och Kalle och Anna som hade blivit ett par följde med. Bengt Stråle slutade månaden därpå och Majoren Daniel tog hans plats som chef över S-L. Warden hade satt igång en ny epidemi i London och saneringen av det stod endast till myndigheternas förfogande. Man kunde i stort sett hjälpa sig ur situationen efter ett tag och sanningen och Warden förblev liksom ett okänt område, han girighet hade drivit hans eget företag emot honom och anledningen var antagligen makt.