*. Prolog
Efter att handlat tog jag mig över cykeln och iväg igenom bommarna på den grusbetäckta trottoaren. Jag hade sladdat många gånger och skrapat i knäna i ett ibland tarvligt försök att trampa snabbare på just den platsen. Nog med det jag hade aldrig tänkt mig en direkt lyckosam färd och ibland gick det verkligen överstyr. Påsarna slog oftast emot däcket där vid bromsen och ströp cykeln i sin framfart och jag vinglade till. Det var sommar och jag fick en underlig känsla när jag passerade den första gården intill centrum. Där hade jag aldrig satt min fot, bortsett från när jag varit och hälsat på bekanta till min far. Jag hastade förbi och hur det verkligen såg ut där mellan de tegelröda byggnaderna var inte märkvärdigare än en parkering och en full sådan. Tog aldrig den vägen och sanningen var den att jag idag inte minns om det var första gården som ibland var dyster utan lekande barn och ungdomar? men där emellan rena dödsfällan om man ville trampa fort. Om jag nu kände min far väl kunde det hända att jag var tvungen att skynda mig ibland, men den här dagen var verkligen annorlunda och obeskrivligt vacker på något sätt.
nutid
Nog hade jag hunnit hem i tid och aldrig vaknat över en kopp kaffe eller två, men åtta koppar och en halväten treo i ett glas med vatten. Jag strök förbi spegeln och tittade mig dystert runt ögonen. <<mörka ringar!>> fingrarna trevade över vecket i pannan ”inte” sa jag för mig själv. Min puls bombarderade tinningarna som stod ut som om jag tagit en tugga av det senaste i tuggummi väg, hårt och brutalt knipit ihop käkarna så att fårorna grinade ilsket. Jag trevade över min spetsiga näsa och slutade vid mungiporna som tunt bet sig samman så att det färgades blått. ”Hade han stulit den” sade jag högt och mullrande som en spinkig man i medelåldern kunde.-stulit vad? Frågade rösten i mitt huvud – ditt liv? Jag ryggade undan och hukade mig ner framför den brun ramiga spegeln. DITT LIV! Ekade det och jag fann mig gripa tag i mitt röda hår. Det pulserade allt snabbare och snabbare. Nu var det nog av hysteri. Sakta svämmade huvudet över och jag kröp närmare och närmare ihop krampaktigare och krampaktigare. Nej jag skulle aldrig vakna mer och det slutliga ansvaret var att sammanbitet krascha inne och inte ute på väg någonstans, det var hämden efter att samlat ihop sig efter vad som hänt den dagen för längesedan. Jag mindes åtskilliga besvär jag hade att förklara för polisen att det var trappen jag bodde i och det där var min dörr på undervåningen mellan häckarna i radhuset där. ”Ingen får beträda avspärrningarna” Det var ingen vacker dag trots allt.
*
Sprutan trevade mellan den tunna skrivbords underlägget som suktade grönt i plast och gummi mellan de kalkade och slitna fickorna på det bruna stora bordet. Fingrar snurrade den tunna sprutan fram och tillbaka så att skyddet sakta föll av. Skuggorna låg tunga över det smala rummet och i ena änden av rummet en billboard tavla halvt över klottrad med matematiska formler i svart. En tunn strimma ljus kom från det vita draperiet  som delvis täckte fönstret och det enda fönstret mot väster  i stort på vänster sida av rummet från billboard till skrivbord. – Överdos?. >nej kollaps och total organ kollaps.-jag vill ha en överdos om inte de överskuggar varandra rent genetiskt.>Hör på den här hjärndöd innan..- nej överdos och inte på magnecyl eller värktabletter dubbelt så riskabelt för generna. En stunds tystnad lade sig över rummet. Den stora kontors stolen snurrade halvvägs mot ljusstrimman. > Treo och kaffe…?nej nu vet jag kokain, kaffe och treo. Dog ihopkrupen hör på den..med händerna greppande om håret. En riktig tänkare i 45 års åldern utan något som helst kriminellt förflutet. Familj som inte vill veta av honom och organ donator. Amerikanskt ursprung inte allt för storväxt..håll i luren.. psykopat!-psykopat som i egensinnig eller missbruk eftersom du sa kokain.>Nej inget missbruk, inget..förutom han är stadens offer från dag ett till dag tre. Mördade föräldrar och syskon, inget bråk, ingen fylla inget spår efter förövarna. Han sprang in i huset efter att det skedde och förlorade förståndet. Helt enkelt!. – tag fram honom jag kommer ner med en gång. Och John se till att han inte går ut utan min hjälp igen! >Ja man kan tro att jag beställt honom…eller  hur eh! Den skrovliga mannen med den rassliga rösten pen igenom rummet smidig som aldrig förr. De tunna fingrarna greppade hårt tag om dörrhandtaget och den höklika näsan pekade ner mot öster i den upplysta korridoren. Han svängde söderut längs de målade väggarna. Smaklös modern konst delade korridoren i sex olika riktningar, man såg att konsten var av mentalsjuka och brottslingar. Allt för att dölja de åtta dörrar som även de, delade av korridoren i olika kontor. Det stod verkligen kontor på varje dörr med tidig 80 tals kontors stil. Det är den 13 juni 2010,.klockan har passerat 23.00 och det var idag som allt hade kommit in till det stora privatsjukhuset. Där försäkrade och hemligstämplade patienter, levde och dog. Hemliga för de var företagets och arbetade som individer i det fria livet som statens oönskade forskningsobjekt, nya tidens placebo. För det var det multimiljon företagets enda nordliga sjukhus men även det största och hemligaste. Werner som den gamle mannen hette pilade sedan vänster i korridoren mot den kontorsfria mötande korridoren. Han visste att han var oönskad där efter åtskilliga bråk med staten om rättigheter till åtskilliga forsknings objekt och obduktioner som ensam ägare till dessa projekt. John som var en rund man med lika runt ansikte och näsa mellan de utstående öronen och den kala flinten. Det svartsilvriga håret spretade i tunna strimmor över öronen och ögonen pekade tomma och avvikande. Han nästan ville undvika konfrontation med Werner eftersom denne var chef där uppe och han chef nere i kylrummen.>Jag tog upp han, så att du kan köra han till operations salen. Sade John och gestikulerade med armarna bakom den tunna vita rocken. – Visst festklädd och allt John. Sade den skräniga Werner. Han menade att det kanske blivit lite sent på kvällen och dagsljuset som senast hade slocknat och blivit sommar ljummen natt, aldrig skulle komma tillbaka för vissa.- och han heter?> Jake Blunt.. amerikan. Sade John lågmält och stakade på rösten.-Jänkare?!Det kan medföra komplikationer om han är amerikansk medborgare jag menar oss doktorer emellan. Jag vill ha mitt forsknings objekt helt nordisk på papperna innan 00.00 förstått. Gör så att han försvinner helt. > ok jag ska bara logga in. Sade John och gick fram till datorn vid bordet i väntrummet där de befann sig. Stolarna var runda med runda ryggstöd typiskt tidigt 90 tal. De var svarta och hade tunna metall ben. På väggarna hängde tecknade illustrationer av ryggrad och hjärna samt namn på muskler och ben. På väggen mot korridoren där Werner kommit in ifrån fanns en delad hjärna med benämningar som caudal, rostal, ventral och dorsal. Nervceller Dendrit, cellkropp och axon.>Vi opererar sade John som var klar i ett svep.> Han är så gott som försvunnen. Det är söndag här men inte där. Vi har…tolv timmar på oss.-Ja jag ska bara injicera det här. Formula x28, Det är den nya, dyr som bara den. Tog mig åtskilliga leverskador att framställa. Sade Werner och Fingrade fram sprutan mot den döde som låg på en metall brits med ett lakan över sig. Det senare hade John bara svept om honom så att det hängde ner längs sidorna. Werner tryckte in sprutan och nålen under huden på Jake exakt under axeln, rakt ned i muskeln.-Det är ett projekt som kostat mig 30 år att framställa på egen hand. Den livlösa kroppen förblev stel och blåaktig medans Werner dansade över på andra sidan – Har han nerver som är fulla med proteiner ser vi det nu. Sade Werner och sköt in metall britsen under lampskenet mot de svarta skjutdörrana. Det dunsade metalliskt och ett mörkt rum lystes upp automatiskt med blinkande långrörs lampor. > hur då måste han inte ha blod cirkulation? – Nej bara immunförsvar, eh! Du förstår blodet får det här serumet. Hans organ transporterar det vidare även fast han är död.
***
1

Dagen var kall och grå, man kunde höra djurliv runt om längs skogsbrynen, den igenslammade dammen gav ifrån sig en odör ibland och nästan så att man kunde höra djurlivet stanna upp ibland då och då. Klockan hade passerat 12.00 och en djup suck från dammen sveptes in i vinden längs gräsbrynen och en och annan veteväxt stack fram in under. Bakom, ovanför dammen och backen som sluttade ned i den, bredde sig ett jättelikt fält ut med fräsch ungt vete. Staketet som delade det på mitten var av taggtråds stängsel och flätade sig rakt och spänt utöver fältet och på andra sidan växte endast svart gräs, oljig och smutsigt nästan jord likt. Himlen var molnfri och solen sken som ett blankt äpple över det sommar varma skogsbrynet. Plötsligt stannade djurlivet upp och det tystnade igen, det växlade och ett moln letade sig över solen och landskapet sjönk in i en djup suck, det är som om det ville torrläggas på mindre än en minut. Molnen hade snart letat sig över himlen och tunna strimmor lyste upp fläckar på den oklippta gräsmattan bakom staketet. Bakom reste sig en byggnad, vit och kolossal, fyrkantig med utbyggnader och fönster som blänkte i det övergående solskenet. En kall vind svepte in över fälten och gräset började dansa som om de var strängar under de gråa molnen. Där mitt i gräset stack en liten bit av en axel fram under det höga gräset. Den vände och vred sig som om den vred sig i smärtor under ett täcke. Ett långsamt radioknaster hördes och en walkie talkie stack fram. Men innan hade en explosion hörts och gräset hade svepts i vågor av vinden utan synliga tecken på någon skada skulle ha skett. Det rörde sig i gräset igen och sakta reste sig en individ upp stapplade till och lade handen över den rynkade panna. ¨Dörr åtta i korridor fyra. Igenbommad och klar…¨ Mannen med walkie talkie ´n böjde sig ner och spottade i gräset. Hans ansikte var delvis täckt av svart sot i strimmor, fingermålade fyrkanter i militär grön och brunt. Så att ansiktet inte syntes i klara drag, utan i en mera, ett trött Saint Bernards uttryck sådär rakt inpå den raka näsan och ålderdoms vecken. – Fel. Sade han med en hes röst och lät armarna falla åt sidorna. De var muskulösa och täcktes av ett svart linne t-shirt. Benen var robusta och muskulösa, täcktes delvis av militärbyxor, sådana där med fickor, i svart. Vida och rörliga runt benen satt remmar med allehanda handels vapen sådär inpå benen revolver och kniv. ¨Jag är klar att åka hem. Företaget bjuder. Sade rösten bakom walkie talkie. – Ikväll om någonting verkligen går snett får vi göra om det. Ska vi ta nästa stad imorgon? ¨stad. Imorgon vad snackar du om? Det här är det enda stället i hela norden och jag har serumet tack! – bra vi kommer runt på andra sidan. Sade mannen i gräset och höjde ena handen så att ytterligare fyra personer reste sig. Plötsligt hördes sirener från högtalarna och gänget på fem militär målade, till synes syskon samlade sig runt walkie talkie´n. – ok sätt fart.NU! Kenneth. Sade den korta av dem samtidigt som han gjorde en hantel rörelse med revolvern.- ni fyra på framsidan nu innan Securitas kommer. >Securitas? Svarade en lång svart muskig man. Du menar inte företagets egen militär, goverment of survival ”G-O-S”. De är beväpnade upp till tänderna. Han kollade på klockan 12.23. 23 juni 2015.>De har funnits i fem år nu. Utför avrättningar och vaktar centret som det numera heter.-Framsidan NU! Svarade den till synes kortare mannen med walkie talkien. De svepte med varandra inte osäkert men i takt med varandra, sprang längs fyravånings huset. ¨Jag kommer ut på undervåningen och kapten….vi har redan förlorat vår gisslan det är du medveten om? – Kenneth du kommer ut med serumet och doktors väskan. Jag skiter i hur du gör det! Sade mannen med walkie talkien. ”Center, the center. jag skiter i vilket” tänkte mannen med walkie talkien. Kaptenen som han kallades var en reslig man och inte nådig när det gällde utföra sitt jobb. Och snart smattrade det till på framsidan och flera minibussar med den beige fyrkanten stannade på behörigt avstånd.-Kenneth ta fönstret på nedervåningen närmast staketet vi måste lämna dem. Jag klipper upp staketet. Sade kaptenen och vände sig snabbt om och tog fram en liten tång medans han vände sig i en mantelrörelse. Han klippte staketet och slet loss en stor bit av staketet, kastade det åt sidan, lyckades fånga en glimt med sina blåa ögon när Kenneth flög ut genom rutan. ”taskig bevakning, det här är för bra. Enda sedan Werner dog under en operation hade bevakningen bara dalat ner. G.O.S är mina gamla kamrater och inte annat än Securitas.” – Kom igen jävla dårar vi måste sticka! Skrek kaptenen och smattrandet tystnade.-Vi måste dra Kenneth! Kaptenen väntade in resten ivrigt och viftade med *colten (revolvern).-Ni sackar oss, om de misstänker något. Sade kaptenen.-vi får inte döda fler. Han flinade lite ilsket och de gulnande tänderna blänkte av gammalt kaffe och öl. Fårorna ökade när han fick se Kenneth, Sist . >Den där John kände igen mig vid övervaknings kamerorna och injicerade mig med något gömd bakom en dörr. Jag sköt honom direkt efter, men det börjar snurra. Den vinglande ynglingen skrattade till så att det släta och rena ansiktet drog ihop sig.-bra Kenneth…eh! John är dödligare än Werner och vad jag minns så står inte allt rätt till i huvudet på honom. Det kan vi utnyttja. Nu skynda på innan jag ångrar mig…Datorerna höll på och kosta mig livet om du inte minns, Kenneth. Sade han och tog emot den gråa väskan Kenneth gav honom. Tunga steg hördes runt väggen på den jättelika byggnaden, det ekade av steg mot den svarta asfalten runt husen och de kunde inte låta bli att skrika.-John var inte sig själv efter det att Werner dog. Han vart givetvis pervers och rätt vad det var tog han kontakt med utländska köpare om något serum han sa sig besitta. De sprang ner mot dammen och runt in i skogen genom det svarta gräset på båda sidor om dammen. – fort skrek kaptenen vi kapar en bil.> vi får inte plats sade Kenneth som halkat efter kaptenen och viftade med armarna bakom sin vita rock, han tittade naivt på kaptenen som sprang i kapp den svart muskiga mannen och lade handen på hans axel, mellan träden. > det behövs inte vi har en firma buss. Sade den svart muskiga mannen som flackat till och borrade in sina ögon i den viftande ynglingen.- Jag måste bara injicera dig med en annan form av försvarsmekanism sade kaptenen och vände sig om med en gul glas spruta. Han högg in den i armen på Kenneth. Ynglingen backade inte utan tappade nästan balansen.- du kommer att känna dig bättre om en timme eller så. Bara lugn. Kaptenen viftade bak den svartmuskiga mannen. Som greppade tag runt ynglingen och kastade upp honom på axlarna.- snart Kenneth kommer viruset att släppa, var så säker. De andra var redan framme vid bussen i skogsbrynet omgärdad av granris och pinnar. – Vi hinner inte byta om så starta bussen. Skrek kaptenen och hoppades att fler kunde höra honom. De sprang den sista biten in till vägen och bak längs bussen där dörren stod öppen.- Ta in honom jag har planer för honom om han överlever. – Jag arbetade med Werner innan han dog och han hade en önskan, att John skulle likvideras efter projektet, eftersom han var opålitlig och svag som man, möjligen pervers och besatt av sina sexuella fantasier. Det räcker för mig, två flugor i en smäll. Vi har viruset nu och serumet .mixa dem inte. De arbetade med döda människor och vips så injicerades serumet i en död som redan krampade. På något sätt vaknade denna och tog ut hämden på Werner. Han blev sliten i stycken på nolltid. Viruset eller anti viruset injiceras på redan levande,-” inte som mitt bio vapen.”– Väcker dem på några minuter, han blev giftig och hasade sig ut till vakten på 4 e våningen. Som genast larmade mig och jag fick städa upp två lik och skjuta ett tredje. Ja det är jag som får göra skitjobbet. Hans ansikte var redan fördrivet och huden i ansiktet bubblade av viruset.”’– Det var vad John berättade för mig innan han bestämde sig för att förgripa ytterligare ett lik.”’ – Att det hållits hemligt för honom och att han verkligen inte visste om Werners projekt mer än att cellerna och nerverna kunde hållas vid liv en kortare stund.- Inte att den helt skulle vakna där han själv skulle ha dött, för fem år sedan. Kaptenen drog en djup suck och blickade ut över sätena på sidorna i bussen. Kenneth låg raklång med huvudet vilande på sin rock och andades med korta andetag som ett försöksdjur.>Vi måste bygga upp viruset och ta reda på exakt vad som muterats och sedan tillsätta gen efter gen för att förbättra det. Sade den svartmuskiga mannen som satt sig bakom ratten och körde snabbt in mellan skogsvägarna.>Vi kan om du vill kapten, ta oss vidare till labbet där du kan starta det. Den svartmuskiga mannen som hette Ben skruvade upp radion .¨ klockan är 13.00 och vi avbryter för extra nyheter. Rånmord mot centret utanför Stockholm i Viken. Polis och militär är inkallad efter att flera skott avlossats. Polisen är nu förtegen om mer information för tillfället, men det kan röra sig om miljonbelopp. ¨ -miljonbelopp hör ni det vi får hela centret efter oss. Vi måste vidare till labbet, Nu! Bussen krängde in på en småväg och stannade till framför en buske. > Dom kommer att leta här så fort in i bussen medans jag gör av mig med firmabussen. sade Ben och gestikulerade åt de tre andra att hugga tag i Kenneth och bära honom ut ur bussen. De tittade på varandra och gjorde som de blivit tillsagda –Ingen rör så mycket som ett ben för mycket, innan vi fått klart för oss att vi kommer att klara oss, men inte rånarna! så dress of ladys. < byta om nu. Sade den kortaste av dem < kör till. Sade han med en nick och slet av sig byxorna. – I morgon är vi som kungar men till dess, får vi bara lyda order och bygga upp detta från grunden igen! Är ni med mig?! Sade kaptenen och slet av sig linnet och tog på sig en rock.-Jag kan det här nu var så säkra på det. Jag har en tendens att klara av mindre ”baciller” och genetik, för annars hade jag inte fått anställning, från första början! Fattar ni det? de är.. arbetsnarkomaner. Men inte min typ av fjollor! G.O.S kan ta sig i röven, det här betyder krig så skynda er att klä om. Man fick inte ett ord ur sig under hela tiden utan följde noggrant varje anspråk i all hast att klä om. Vattendunken tog av all krigsmålning och stundtals hade man valt att skynda sig in i bussen, med Kenneth och att spola rent bussgolvet med vatten.  Jagad, kastade sig kaptenen bakom ratten och rättade till luggen med fingrarna, de var snart ute på vägen igen, med den gröna folkvagns bussen, den var sprillans ny och hade visst air condition. Stereon var på lagom volym och gång på gång avbröts musiken med nyhets sändningar och rapporter angående solsken. Det regnade ned över rutan och torkar bladen svepte sakta upp och ner. Vissa droppar rann åt sidan och i bakgrunden dundrade heavy metal. Kaptenen svängde över till en grusbelagd rastplats och fingrade fram en cigarett.- nu börjar livet sade han och klev ur bilen. Skogen sträckte sig mörk och sommargrå ut över vägkanterna i vinden. Gräset var lagom högt och han vände sig mot skogen och tömde sakta ur sig blåsan. I bakgrunden hördes ett friare tonläge av någon känd artist som skrattade och skröt om sina vunna segrar i och bakom scenen. – Nu jävlar. Sade han och tände cigaretten,- om ni nu ska uträtta behov gör det idag och inte i morgon. Sedan vände han sig om och öppnade bakluckan. En väska lyftes ned på det blöta gruset. Han öppnade den och tog fram ett first aid kit med Werners logga på, fingrade fram en tunn spruta och kastade in kittet i väskan, vidare in i bussen. De gick ut ur bussen så att han hukande, kunde ta sig fram med ena knät på sätet.-Kenneth? Frågade han och skakade liv i den febriga ynglingen, sprutan gick sakta fram mot hans armveck.-Detta är antivirus och kommer inte göra ont till en början. Fattar du?! Kaptenen injicerade sprutan och klev ut bakåt.<vad var det du gav honom i skogen? Frågade Erik den långa av dem, relativt korta . – serum, annars hade han dött. Du vet bakterier och virus gillar varandra och John kan inte bättre än att ge lite tid innan han leker med dem. Ingen tid för mutation där han är genomrutten. Kaptenen vände sig om och flinade lite – Vad trodde du honungsvatten? <Kul färg på sprutan, bara det. Kaptenen fimpade cigaretten mot sulan på de långa bootsen och drog fingrarna längs håret och stannade vid sitt ena öra det silvriga håret hade slimmat sig och han hade uppenbarligen ont – Vi har lite datajobb idag. Och nu kommer han att överleva som jag sa. Erik skruvade sig och lät benen tugga i gruset med tå spetsarna.<Vi har jobb menar du? – ja vi!2
Gården låg belägen under bruna husknutar och likadana trä färgade bruna väggar, fönsterna var låga och hade luckor på utsidan, de var i vilket fall som helst aldrig öppna. Det blänkte av eftermiddags sol över glasrutorna och bakom taket låg tunn rök av välbekant frän trä doft. Himlen var mörk orange och i bakgrunden, utöver den vältrimmade gräsmattan låg skog och åter skog. En havsbris kunde avslöja att det inte var på inlandet, någon form av skärgård var det dock inte. Måsarna svävade över luften och någonstans kunde man höra tärnorna med sitt besynnerliga läte. En vik låg alldeles bakom skogen och skar in med sina runda stenar. En flagga satt i topp och i bakgrunden av den stilla brisen kunde man höra skratt från tv n. Det virvlade av bingo bollar och en telefon ringde oavbrutet ¨riiiing¨. Någonstans hörde man en kvinnoröst skratta och vaka av och an i det stora envånings huset. Rabatterna var fyllda av tulpaner och gröna bladväxter. Men oavbrutet fortsatte telefonen ringa och kvinnan bytte tonläge och hastade fram till telefonen. Hon var lång och blond, kurvigt formad och lyssnade till namnet Jane. Det docklika ansiktet grimaserade lite och hon ställde ned luren på bordet. Snart skrattade hon igen och hon var inte äldre än kanske 22. Någonstans hördes en mansröst och det var farbrodern, Jane använde det tilltalsnamnet och även om det nu inte varit längre än till nästa rum, än ut i trädgården där hon nu fäste blicken och vinkade. Mannen kom fram i köket och gick fram till fönstret han stelnade inte till utan gick till dörren och fram till stentrappan som var en granit sort och välvde upp under ett mindre tak. Det var tjocka stammar som höll taket på plats och även de var färgade i brun trä färg. ”Bingo” hördes det från tv n och det var i ett glädjerop från publik, man applåderade. Jane gick ut på trappen, < In med dig. Sade farbrodern som var en glasögon prydd medelålderns man i sina bästa år. Tjock men inte allt för kraftig med en välformad näsa och utmanande blåa ögon. Jane kastade en blick med sina gröna ögon och smet in bakom farbrodern in i huset. Tydligen hade han märkt en tunt slimmad man som hasade sig fram. Ansiktet var tunt och grinade sömnigt, med svåra hudsprickor och grönblåa blodådror i ansiktet, nästan svarta och ögonen blickade tomma ut i gränslandet, där skärs elden färgat dem kalla odödligt vakande och helt orörliga. Den gulnande ögonvitan låste sin blick i farbrodern och han ryggade plötsligt bakåt.< en du vet vad Jane. Plötsligt kastade sig den odöda över farbrodern och han svängde den in i stolpen, så att huvudet slog i och han började fräsa mot farbrodern. <Jane. Skrek han och motade bort den odöda genom att sparka den i knät. Den föll inte genast utan vred sig stelt åt sidan och hukade sig nedåt, som om den tappade kontrollen över kroppen, helt. Farbrodern gav ifrån sig en hårdare spark mot knät, så att den reste sig igen och kastade sig över farbrodern med fingrarna längs axlarna och munnen öppen, så att de svarta tänderna gav ifrån sig ett långsamt läte, samtidigt som han borrade in munnen i farbroderns hals och bet till ordentligt, så att man såg huden veckla sig inåt mot halspulsådern och det knastrade till. Käkarna knäppte till och han släppte taget om farbrodern för att ta ett steg in i trappen, då en spade kom farande från hallen, inifrån och klöv den bubblande skallen i mitten och slet av ett stycke av hjärnan. Spaden föll till marken och den odöda i overall och brun kavaj jacka, kastades bakåt i ett skrik, så att den till och med föll till marken i onaturlig ställning. Allt tystnade, det hade blivit helt tyst, ljudet från tv n ekade i luften och Jane for ut genom dörröppningen, mot en liten bil i grått, som stod parkerad över grusgången. Hon startade den och satte sig gråtandes bakom ratten. Det gick i full fart genom den asfalterade vägen, genom de sol indränkta grenarna och det blonda håret spelade en viktig roll i att överleva från all sorts blodspillan och det hände plötsligt helt oredbart i vågor och snart kändes sommarkvällen helt tom och hon kände plötsligt en tung sten över bröstet. Någon kastade sig över hennes farbror och sista släkting hon hade kvar i livet. Den odöda eller vad det nu var för något gjorde det om om igen så att alla farhågor spolades bort och natten förenade sig i en olust. Bortsett från vägen, var det svårt att styra bilen eftersom hon hela tiden innefattades i en kvävande gråt, som likt skärselden omringade hennes ögon och speglade sig mot rutan, där hon såg en envis odöd kasta sin tomma blick utöver den tomhet som avspeglade sig i hennes ögon. Kylan spred sig i bilen och för första gången kände hon sig mer rädd än ledsen, tomheten suckade och var nästan på väg att vända bilen men slutade tvärt tänka. Radion var på men hon hörde den inte och förseglad som hon var svängde in vid macken och kastade sig ut mellan pumparna och in i en tom affär. Det var helt enkelt ingen där, så hon kastade sig hysteriskt över disken mot telefonen. Ingen signal. Hon väntade några sekunder och just då dök någonting upp bakom henne. Samma odöda blick, från en säker stel man som snabbt växlade vridning och kastade sig mot henne samtidigt som hon gav ifrån sig en spark mot magen, på den och den föll bakåt i ett ryck. Ljudet från den odöda växlade snabbt, över i en väsning och hon växlade in en trädgårds spade mot att snabbt springa, runt och ut genom dörren. Snabbt kastade hon sig in i bilen och körde iväg. Det upprepade sig och det hade redan börjat skymma. Jane tänkte inte mer, det fanns inget att lägga tankarna på. det bara virvlade och hon styrde in bilen mot polis stationen.

Regnet piskade ner över den gröna heden, där allting en gång startat. Det enda som inte startade var bussen och Kenneth som de var tvungna att dumpa i laboratoriet, innan han tuggade i sig sätena, av hunger för en månad sedan. Visst doktorn hade egna sätt att skapa exemplar, av både lik och människor för att sedan släppa dem igen, där de hörde hemma i skogen. Olustigt för det var kaptenens jobb att låta dem skjutsas ner på strategiska platser och låta smittan bero helt enkelt. Inte för att det hade varit lönsamt eller enkelt och inte särskilt samvetes dugligt, att släppa dem igen och ibland uppfattade Erik, Kaptenen som minst duglig och den som var sämst på att tänka klart. Han hade redan skapat dessa odugliga odöda idioter, alla efter doktorns order. Doktorn var lång och bredaxlad, samtidigt som han hade ett klotigt huvud, befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt, med en visare ton nästan lika snaggad som han. Bortsett från centret, hade man istället hämtat doktorer och läkare från centret genom att hacka deras databas och helt enkelt kidnappat dem. Men kaptenen, kallade det för att låna manskap, eftersom man släppte dem igen. Att låna någons hjärna och injicera den med trettio versioner av virus och bio vapen gör dem grymma och skoningslösa, lika dumma som djur var han tvungen att tillägga. Och sedan skulle han återvända till vad? att döda eller att äta, nej han tillverkade dem på löpande band och drömmen om att skapa en helt ny miljö och evolution med bara tomma händer, ok de, lekte gud. Precis som centret, G.O.S och staten. Erik stängde igen motorhuven och svängde in mot förar sätet, kollade sitt nötbruna hår, plötsligt slog det han om han vände sig om, kunde han köra in till staden och hämta en verktygslåda, på närmaste mack. Han tvekade inte utan kollade i backspegeln och backade runt över några leriga gräs tuvor. Snart befann han sig på grusväg igen och byn som den även kallades angränsade till området laboratoriet, som numera var hans fristad om han arbetade. Han hade blivit Djävulen och allt levande hans spegelbild. Nu återstod att bara vara sin egen och ingen annans, han tittade sig i spegeln och de mörka ringarna, var på väg att försvinna bakom hans gråa ögon. Ansiktet var strävt och han hade fyllt 18, för inte så länge sedan och nu var livet utmanande, men inte som Kenneth men nästan som han. Hans idol så klart och förebild även om han aldrig blev sig själv igen, på riktigt, sjuk i olika skeden, svår att tolka numera och alltid upptagen bakom sin vita rock. Inte som han beroende av datorer och tv apparater. Numera hade han endast sina vänner kvar och de var ett gäng och han liksom ledaren, över de två, Frans och Ferdinand som han kallade dem. Okultiverade och upptagna av olika skeden i sina liv, att hacka och skapa databaser de behövde för överlevnad. Han kanske redan hade en miljon eller två och man hade skickat Ben till Afghanistan, för att sälja sin del av projektet. Nog med det tänkte han och virade bilen in mot macken. Erik tog ett stapplande steg ut ur bilen och försökte fokusera. Macken var samlingsplatsen för entusiaster och bilintresserade, ” som i gilla bilen och köp p rullar”. Det blev solsken igen och när den var på väg att försvinna i norr drog han sig från pumparna.- Lika bra att passa på att tanka. Sade han och utdelade en massa plast kort på huven. Snart skulle han ta sig in i deras huvud dator också, om han ville mixtra lite med transporter, just innan det började krisa. Kanske han hade underskattat en del av det projekt som visat sig vara snabbare än de trodde, för just när han skulle tanka sprang en hysterisk ung kvinna förbi mot sin bil och han såg endast en glimt av henne, för innan ordet var, hörde han stön från de odöda inne i macken. Erik rykte sin revolver och sköt mot allt som rörde sig, precis som de gjorde i gamla deckare. Hon var redan borta, han stoppade ned revolvern och tog kassans tankslang. Det var över på några minuter. Han hade tankat, nu skulle han bara hämta verktygslådan. Han öste över saker i korgen och sprang över glas splitter tillbaka mot bilen. De hade spridit sig över staden, det kunde han nu känna, samtidigt som han undrade om han inte skulle följa efter kvinnan och strunta i de andra. Väl inne i bussen, fick han klart för sig att det inte var någon ide att följa efter en ensam kvinna och gjorde skäl i att starta bussen när tre G.O.S bussar körde förbi på den asfalterade vägen, ned mot havet. De svarta bussarna med tonade rutor krängde inte, utan blänkte spöklikt i kvälls solen. ”fan” tänkte Erik och vände på ratten, de hade redan lokaliserat de odöda och på radion varnades det om kraftiga regnskurar och besynnerliga smitto härdar som setts, bete sig aggressivt mot människor runt Stockholm stad. Han körde in på en småväg och mitt i vägen kom en odöd som träffades av bussen. Inte nog med det de skulle utrotas men inte nu, doktorn hade gett klara order att utrota allt som inte skämdes och det var det han tänkte på när bussen träffade den odöda, så att den skruvade sig ner i diket och dikes kanten. Han var tvungen att ta sig hem, till Frans och Ferdinand och förbereda det slutliga domedags vapnet. Erik kallade det så och eftersom han hade fyra medhjälpare, skulle det senaste projektet innebära en gulnad, av den vita duken. Det var överlevnad det visste han och då han blivit intresserad av total ondska, föreföll det sig att han injicerade nästa serum, under total försiktighet. Gener var som datorer och varje byggsten hade en matematisk formel, genom att undvika exemplaren kunde doktorn, ensam skapa en hierarki av odöda, på egen hand, då de hade Werner dokumenten. Doktorn själv hade valt Erik, som sin medhjälpare eftersom han behövde ett matematiskt snille.” Ren idioti.” tänkte Erik och menade på att Frans var den som kontaktade Kaptenen först och kunde hjälpa sig själv bäst, med sin förträffliga intelligens och fingerfärdighet. Han skulle bli tvungen att tala om för kaptenen, om att G.O.S svalt betet och var på väg att evakuera sina anställda.

Ben ställde ned väskan på bordet och skruvade sig om hakan med sina fingrar, han var orakad och inte allt för fet, utan mer grovväxt och hans svarta hår slimmade sig, längs de ärrade utstående kinderna. Näsan var potatis formad och munnen och läpparna tjocka och svullna av vätske brist. Han pissade mörk gult och det luktade som om någon injicerat testosteron, i urin blåsan. Visst han var muskulös och åt aldrig annat än grönsaker och keso. Han var vegetarian och det hade satt nya veganska idéer bakom hans tankeföreställningar, han hade blivit galen på senare år och slet oftast ute i rabatterna hemma hos folk, innan han tände på och oftast brände sina händer. Tände på då menas att han tände eld på hus och rökte hasch, samtidigt som han rent av bjöd ut folk, för att de skulle se vad han hade gjort med deras rabatter, medans han förnekade sig, inför någon som han trodde var han själv. Folk pratade med honom och trodde att han var en helt ok, medelålders man. Psykiskt sett var han lite svagare och till skillnad från pyromani, var han beroende av att se ljuset. Han avskydde att säga det men han var beroende p.g.a., sin personlighets klyvning, att alltid tala om för folk att deras hus brann, för att se hur de reagerade. Det stank illa om hans jordiga fingrar. Vid ett tillfälle hade han slitit ur en kruka och urinerat i den, för att han var rädd för att gå på toaletten. Folk hade stirrat på honom och gått förbi utan att vara medvetna om, att han var psykiskt sjuk och inte pissnödig. Ben var i Afghanistan och där flockades kvinnorna i sina svarta hucklen, runt sådana personer. Åtminstånde fnittrade flickorna och han var inte medveten om stanken, förrän det verkligen stannade upp och en vakt kom fram till dem och började småprata. Han total vände och gick med plantan i handen genom marknaden, mot hotellet. Nu var han vid bordet, i konferens rummet och hade allehanda Hawaii skjortor ovanpå sin del av serumet, speciellt framtagen, för Rysk dekadens. Man kallade det så, eftersom det var en svår bakterie, att styra upp i olika delar av hjärnan, med andra ord inte helt verkningslös på Européer. Till synes för en särskild stress, som framkallades, så var den helt enkelt lättare att upptäcka, men svårare att bota.< Ditt serum, Var det Ben du hette? Är lätt att hantera i labb säger ni? men inte utveckla. Det multiplicerar med omgivningen och påverkar folk psykiskt! Alltså en Android drog, utan motstycke? Mannen sneglade från sin del av rummet och tog upp en väska från stols benen. – Två miljoner, svenska kronor. Inte mer eller mindre, om du förstår vår policy. Ben tog upp ett papper, från väskan och hanterade över det till Mannen, bakom stolen. Mannen granskade papperna och muttrade något på holländska. < Du vet vi har en policy, vi också.. Vi har militärer, som skulle kunna döda för detta virus. Tro det eller ej! Fast vi har även ett labb, som kan göra det till någonting positivt. Vill du se serumet, utvecklat till en resistent bakterie, så behöver ni vårat laboratorium. Men dina papper, ser ut att vara rena, så du kanske hade andra planer angående forskning? Det jag läser är helt otroligt. Ni har vårt avtal!

                                          Laboratoriet.
Frans tittade ut över tabellerna och fäste röntgen bilderna, med magnet på billboard tavlan, han hade pluggat fram en gen, som han kallade ”A”, för Afrika. Den var speciellt framtagen, för att just svälta ut, de döda generna, så att proteinet, tog sig in i hjärnan och delade upp perspektivet, hos en redan smittad. Anledningen, var för att de skulle byta riktning, mot de som redan ätit av människornas kött. Eller framtagen, för ytterligare mutationer, så att de delades ut i folkmassor och användes mot den verkliga smittan. Han skulle verkligen, sälja den själv och precis som Ben, ha anledning, att skapa ett imperium. Men nu var det en kamp, om tid för om man skulle hinna lansera den, var man tvungen att bygga upp ett eget protein, av RNA och DNA som matchade varandra, så väl att den skulle kunna bota andra sjukdomar, även där. En genialisk plan och med doktorns hjälp, skulle han vända den, bort från originalet och föra in lite av just DNA, peptider. Men de var tvungna, att stämma in exakt på varandra, så att motsvarande, gen klickade och skapade en helt egen peptid, av proteinet, rena ”ryssfemman”, men en riktig härdsmälta, för zombie befolkningen. Helst ville man att kroppen läktes, men med Bens resultat skulle han kunna föra in flera gener, med doktorns hjälp. >Kapten, kom och kolla på detta. Sade Frans och flyttade över peptid, protegen, svaret, till ljusboxen och tände lampan. Kaptenen, snurrade runt och nickade, från det andra rummet. Labbet var lagom stort för fyra personer, att arbeta och borden, i mitten av rummet och på sidorna av rummet, påminde om ett kök, eller en matsal. Varje arbetsbänk, var fyllda av rör och prover på olika former av genetiska ting, såsom döda och levande virus, för det var en liten skillnad, när det gällde att avskilja hanteringen, av luftburna bakterier och orala former av antivirus. Ingen av dessa hade blivit verklighet, så det var för dem att samarbeta, med varandra för att sedan köpa produkten, av resultatet och tillföra det som de kallade för, ” Werner perspektivet”. Kaptenen steg in i det upplysta och ibland släckta rummet. Han hade haft problem med myndigheter från dag ett och de verkade inte vilja lyssna, på varken honom eller sina datorer, för den delen. Centret hade vuxit och det hade bara ökat säkerheten, efter kuppen, osäkra på vad som stals, så han och Erik gjorde en överenskommelse. En överenskommelse, om att tömma centrets Sverige konto och maskera den riktiga stölden väl. Placebo effekten, kände han till väl och den var i själva verket maskeringen, för centret, han hade själv injicerats, av John, precis som Kenneth, en gång i tiden överraskad av honom i en korridor, för att John ville hålla vissa saker hemliga och andra saker ur luften. Bio vapnet tillhörde honom och han hade mixtrat med Werners serum, från dag ett, från det att han började experimentera med döda. Hans älskade och hans vackra förlovade, offer. Nog med det Werner erkände aldrig John, för syftet var aldrig att skapa en avart, från det att han försökte, sortera bort de mindre angelägna cellerna, av döda kroppar och tillsätta nya. Visst Werner var galen, men det behövde inte världen veta för han, kaptenen, var en ännu värre syndare, med tillstånd från ett högre perspektiv, av läran, döden.- Frans vi måste agera idag, om centret ska maskeras. Werner, ville det. < maskeras på vilket sätt, vi har gjort allt vi kunnat, för att det ska falla i aktie marknaden och centraliseras i London och USA. Frans viftade till sig kaptenen ivrigt och lät sitt röda hår skymma sikten.- Ja jag ser det nu. Sade kaptenen och satte upp gen resultatet på billboard tavlan – dela dem inte.. de får inte perspektiv, av varandra, utan av vad som tillsätts sedan. Det kan doktorn, till och med arbeta fram åt dig. Men centret måste köpas upp, om vi ska kunna fortsätta, det förstår du väl? kaptenen rynkade på näsan och tände lysrören, ovanför billboard tavlan. < Jag kan åka till London och sälja min del till stamcells forskare? Frans satte upp ytterligare en bild, på en nervcell med Werners logga på. < Jag kan förfalska den. Sade frans och vinkade till Ferdinand, som stod vid dörren och viftade med några papper. >Vi kraschade, fyra delvis statliga företag, med våran upptäckt, i Afghanistan och Europa. London, följer nu börsen, vi behöver inte ens doktorns hjälp, för serumet. Jag kan få fyrahundra miljoner, på nolltid, för Frans upptäckt. Ferdinand, tog fram en kopia och genomskinligt papper, med nya gener, från Londons genforskare, som de satt ihop. – Han heter Jake Hull. Han, är den senaste forskaren, i genetik och han har. Endast, fyra sätt att urskilja musikaliska, gener hos människor.. Death metal eller hur? Det är en klon, med exakta gener, från sin far och detta, är ägget från modern…< Londonbor, kommer att sjunga, när de, är mätta och följa strömmen. Avbröt, Frans och sneglade lite på kaptenen.< Det, är ett antivirus, maskerad och klar. Sade frans och tittade på Ferdinand, med sina bruna, bedjande ögon.- bättre, vi köper proverna, efter att vi sålt det här till USA. Ferdinand, kontakta CDC och boka tid med en viss Jake Hull, i Amsterdam, Holland. Ring, Ben och be honom flyga till Holland, vi skickar Frans, gen prov och bokar ett hotell, åt Ben. Sade, kaptenen och tog ner papperna, från tavlan och gav dem åt Ferdinand. – kopiera, dessa medans Jag och Frans, åker till centret, som anställda. Du, vet jag är på semester, nu och Erik kan.. vart är han nu, han skulle bara köra ut ett projekt?Centret, var överfullt, av beväpnade vakter, som delade ut first aid kit, till förbipasserande människor inne i salen, på undervåningen. Man stelnade inte till, utan log lite, när man fick sitt lilla kit. David passerade en sal, in mot hissen, som var två meter mellan varandra, i mitten av rummet, det var en total tystnad, när han passerade med två beväpnade G.O.S vakter, med kulsprutor, i händerna. Han var nästan 190cm lång och hade ytterst svårt att hålla benen efter sig, just nu. Håret var grått och han hade en vit rock på sig, under fanns en skyddsväst och han var beväpnad, så att det syntes. Han var noga med att samla in resurserna och hade nyligen blivit tillsatt, chef och vaktchef. Han steg in i hissen och vakterna stannade där de var. Överallt, kryllade det av byggarbetare och personal med familjer. Militären, höll till på utsidan av salen och tittade mot den angränsande skogen med sina kulsprutor. ¨Personal på ingång, var goda att samla in legitimation och dela ut namnbrickor. Skrek högtalarna. Det följdes, av lugnande musik och toner av centrets egen musik, framtagen för patienterna, på andra våningen. ¨projekt på ingång. Ta på er maskerna. Sade andra högtalare, på utsidan. ¨personal gör sig redo, vid, patienter..vid, projekt och vid, lunch rummet, hos sjuksköterskorna. Besökare var snälla att ta varsin kaffe eller fika, på tredje våningens konditori. ¨patienter med blodgrupp ab, a och o ombedes att infinna sig, hos sköterskorna, på varje avdelning, inom tio minuter. Hissen stannade på fjärde våningen och David gick in till väntrummet, genom en sido korridor, i vänster flygel. Han passerade konstverk och tavlor utan att se sig om. Det, var om möblerat och det var hans jobb att göra det, eftersom John, dött. Han vinkade till sig vakten, som stod redo med sin kulspruta. Den svarta hjälmen, var soldat hjälmen, centret utvecklat mot yttre hot, hot som på senare tid visat sig färre än beräknat och han, visste det. – projektet? <på ditt kontor, chefen. Sade vakten med en skrovlig röst, nästan identisk med de personer David brukade ha att göra med. – Något nytt, att rapportera? < kaptenen, är på väg från sin semester. Sade vakten och tittade på den lilla dosan, han tilldelats av centret, med LCD display. <han checkade in, en vecka för tidigt. Sade vakten och satte dosan i bältet. – Det var..inte väntat. Sade David och klev in på kontoret, – Han är chef över militären, det vet du nu eller hur? Kaptenen, hette i själva verket, Charlie Baxter och var känd för sin råhet, mot brottslighet och yttre hot inom centret – Han får dig att le, eller hur? Frågade, David och gestikulerade, med armarna. Vakten nickade ivrigt och David tog fasta steg, in mot kontoret och öppnade dörren. Han, slank igenom rummet, som inte var märkt med någon text, i korridoren. – Sätt dig, sade en röst, från andra sidan. Vi ska tala affärer. Sade kaptenen och lade fram en väska, på det nöt färgade bordet. < Affärer, om vadå får man fråga, Baxter?  David, satte sig mitt emot kaptenen, i det smala Kontoret. – Jag vill köpa upp centret, för ett utgångs pris, på 45 miljoner. Sade kaptenen och plockade fram dokumenten, som David behövde i sådana fall. Han tog även fram en penna och ett block ur läderväskan. < Min andel också? Sade David och kliade sig i håret. < I sådana fall chefen, kan vi börja diskutera affärer. Sade David och lade fram en Id bricka, på bordet – Jag slutar och du får jobbet, men jag jobbar inte kvar, inte här. Vi har förlorat vårt anseende, redan. Jag ringer, högsta chefen och berättar.- Vänta, jag är inte klar än, det finns, fyra företag, alla i central Europa, som fallit, med det resultatet, kan vi vänta oss ett börs ras, på ytterligare fyra börser och även centret, i England, USA och Japan. Det finns ingen återvändo, om inte.< Och det vill du att jag ska tro på, allt vi har gått igenom? David torkade svett ur pannan och nickade. – Jag har berättat för dig om raset, nu vill jag att du inser att ni får pengarna, på en gång. David, nickade igen och tog fram en portfölj, ur ett kassaskåp. Han ställde det på bordet framför sig och tog fram ett dokument. Fyll i transaktions kontot och din signatur, underst på detta papper. < Det är min del och det är det som behövs, för att skriva över företaget. Centret klarar sig inte, utan inlevelse. Sade David, tog fram sin laptop.- Jag behöver även din signatur, på den här. Sade kaptenen och tog fram ytterligare ett dokument. < Vad är det? Få se. Man läste var sitt dokument och lade sedan ner papperna, ungefär samtidigt. – Det är en gen. Den kan injiceras, på väldigt kort tid, om du vill, den är resistent mot flera sorters smittor. Jag, vill att ni deltar och vaccinerar så många som möjligt, i landet. David nickade och skrev under dokumentet. Medans han torkade svett ur pannan.- Vi lanserar det direkt, efter transaktionen. Sade kaptenen och tog fram fyra behållare med serum. David sköt över sin laptop, till kaptenen och tog emot en behållare. Kaptenen, fyllde i transaktionen och identifierade sig med företagets id kort, samtidigt, som han lyfte upp tre dokument – Här är ytterligare tre dokument, av Werner, som du kan skicka, till Holland, för just nu har vi blivit ägare, till fyra andra företag. De är alla landsomfattande och stödjer er fortsatta, anställning. Du, behöver bara läsa dem, jag har skrivit under. Sade kaptenen och utförde ytterligare fyra transaktioner, till fyra banker. < Det blir, kaos. Sade David och gned sig i pannan.- inte mer än att vi byter namn. Svarade kaptenen och knäppte klart på laptoppen, med en touch. < Hur, stort behov är det att vaccinera med detta anti virus? – Werner gav mig testamentet, att förvara, det är nu upp till oss, att reda ut problemet. – Jag vill att alla anställda, jobbar med detta och inser att det Werner, försökte återskapa, var ett vaccin, mot muskel förtvining och inte någonting annat, det är bara halva kakan. Han led inte av någon ålders noja, eller muskel kramper, men var svag mot det jag beskrev, som levande döda. Han injicerade sig, hela tiden och led av en damp, som gjorde honom okontrollerbar, ibland. När han höll i saker, till exempel, vi är nu medicinen, riktigt på spåret. Kaptenen, hämtade inte andan utan talade, med hes röst och gick in på ytterligare, en databas. – sluta evakuera och börja vaccinera, berörda parter. Kaptenen, identifierade sig med plastkortet och gick vidare, in till en webbansluten kamera. Den slogs på och bakom dök en man upp, det var centret, i England. Den högsta chefen, arbetade där och det var han. Kaptenen, skrev över ett faxnummer och gav det till David. Mannen, där bakom var lika förvånad, som David och hade inte hunnit, göra någonting. Kaptenen förklarade, att han köpt företaget. i Sverige och att den internationella börsen, inte hade kollapsat för att sälja sin ide vidare. Plötsligt slog det honom att han inte brytt sig, om att kolla Ben och hans affärer, men tvekade efter stund. Det var för uppenbart, att han lämnat över serumet och den delen, som för honom kunde tänkas vara acceptabelt. Nu, hade de gjort reklam, för varandra. – David. Sa kaptenen – jag, vill att ni flyger över till England, med dokumentet. < Ska, ske chefen. Måste förhandla, min fallskärm, med centret. Här, ta behållaren och jag, säger till receptionen, hur det ligger till. Han svepte runt och svettades uppenbarligen inte längre. Kaptenen slog ihop laptoppen och gick ut ur rummet, ned för korridoren, mot hissarna, han hälsade, på vakten och fortsatte in i hissen och ner, till första våningen. Han steg ur och gick igenom folkmassan fram till receptionen. Damen, som satt där bakom bar glasögon och stirrade tom, ut mot utgången. Hennes hår, var flätat och hon hade en neutral, uppsyn, när hon fick syn på kaptenen.-Det här är numret, som du kan nå mig på. Sade han och gav henne en lapp, med en notis på. <Vi har fullt upp, nu men, om en timme kan vi, fortsätta diskutera, vad det tog åt David? – Han, överlever tro mig. Sade kaptenen och fortsatte ut, igenom utgången mot bilen, som var hans privata, och där Frans väntade.

                                                        3
Viken
Jane, stannade bilen, utanför det lilla huset, där polisen hade kontor. Det var en nybyggd station, med en våning och låga fönster med persienner neddragna, runt bruna fönster ramar, mot beige vit räfflad plåt, med modern svart stupränna och högt staket, runt huset, som annars hade trottoarer på alla sidor och ett avlångt garage, med trä färgad plåt. Det, var öppet och inga bilar syntes till därinne. Jane gick runt i cirklar, på gården och tittade efter liv därinne, hon var trots allt ensam, om att behöva deras hjälp, just nu. Ingen, syntes till där inne och hon kände, på dörren den var öppen och hon steg in i receptionen. < avtalat, tid? frågade en röst, som såg ut att kunna sjunka ner, in i sin låga uppsyn, under sitt svarta hår och rynkiga ansikte. Polis- uniformen, var en tröja, med axelklaffar och en gul polis lapp, broderad in i bröst höjd och på ena armen, satt en krona, med polis vapnet. <vi har fullt upp, just nu, du måste meddela mig, om du ska ha, hjälp. Sade polis mannen och tittade under, sina runda glasögon, mot henne. De iskalla, grå ögonen, tittade berövade, på en tom punkt, bortom, henne. – Hjälp, jag behöver, någon, ambulans, eller polis. Något, attackerade min farbror. Sade hon med en hysterisk, röst och kunde inte, hålla tårarna borta, från det docklika ansiktet.< Tomma ögon, ” hasar sig”, fram och sliter folk, i stycken!? Sade polis mannen och tog fram penna och block. <vart, bor du och vad heter ni. Frågade han och tittade inte, upp från, blocket. – Jag heter Jane, Jane, Andersson. Min farbror, heter Melin, Jimmy. Nere, vid viken. Stakade hon fram och åter igen höll på att tappa balansen och vilja vända, om. < Nere vid Viken, visste du om att vi har en bil, i närheten, men kan inte få kontakt, med den just nu! Vi, får helt enkelt sända ett rix-larm, närmaste stad, är Stockholm så det är nog inget problem. Sade, han och klickade några gånger på datorn. ”Närmaste, stad, Stockholm, ” Jane satte sig ner på bänkarna, bakom henne. Soffan, var mjuk men inte behaglig, svettig, på något sätt.< Helst, hade jag velat att ni stannade, hemma och tog, er samman. Men, du ser ut att behöva sjukvård. Är allt ok? frågade polismannen och tog fram sin komradio. < 2130 kom! ¨2130 här, kom.< utfärda, rixlarm. Flera, övergrepp av smitto härdar, i viken, trakten utanför, Huvudstan. Kom. ¨2130 här vi utfärdar larm och skickar en bil, kom!< SoS, sjukvårdare, kom!  ¨SOS, här, kom. < Vi behöver minst, två ambulanser. kom! ¨två, ambulanser på väg. Kom < Kvinnan, är i chock tillstånd. Befinner sig på Vikens, polisstation, En andra, person ”farbrodern” befinner, sig i Lilla Viken, salu, gatan. Viken. Kom! ¨ Klart slut! Polismannen sänkte radion och ställde den på den vita kontorsbänken och skruvade, på volym knappen. < Det här, tar 13minuter, om inte, snabbare. Sade polis mannen och lade pennan på blocket. Bakom, sig hade han datorer och dator, skärmar, man såg ett fotografi, på hundpatrullen. < Man skickar en bil och två ambulanser, på en fredag kväll, Det är, tisdag. Han knäppte på datorn, ¨Fyra bilar tre bussar och terrorist buss på väg mot Viken centrum. Sade de i radion och polismannen satte ned händerna på disken. < Det tar ytterligare 45minuter. Kaffe, te eller dricka? Frågade polismannen och tog upp radion < 2130, kom! ¨2130 här, kom. < Jag är ensam på kontoret en tisdag kväll med, ögonvittnet. 4310, befinner sig, i närheten av lilla viken. Radion, är död. Sade polismannen och ställde ner, radion. ¨Vi undersöker, saken. 2230,3310 och 5410 är på väg mot Stockholm city. Vi, är ensamma.”2130, kom ¨2130 här. Kom!’5410 här, vi undersöker saken. Vi är på väg ut, ur city. Kom! ^3310 här, vi dirigerar om trafiken. Kom! < Viken här! Vi kan inte lämna cellen obevakad. Klart slut! ^förstärkning på väg. 2230 här. Vi kommer! – Bara vatten tack! Sade Jane och låste fast fingrarna, i varandra så knogarna vitnade. Det docklika ansiktet tittade snett, nedåt, mot golvet under disken, hon kunde inte låta bli att sjunka ner i ett tillstånd, där hon inte uppfattade dag eller natt, tid eller distans, till någonting. Tröttheten, kom som en svart skugga, det började, påverka hennes uppfattning om ljus, som om, ett stilla tickande, från en brun fyrkantig klocka på väggen, istället, skulle sjunka in i ett virrvarr av slag och smällar mot henne, som efter en, fysisk, ansträngning. Jane, släppte greppet om fingrarna och tittade på polis mannen. – Han blev biten i halsen av denna varelse, samma, varelse fanns inne i macken och jag sparkade omkull den. Sade hon och letade fram en medaljong, runt den smala halsen och tryckte, till på den. < han klarar, sig nog. Vi undersöker saken med macken…. – Nej, vänta de är helt livlösa och vrider, sig konstigt. Avbröt Jane. < som, sagt Jane, vi, har fått in lika många rapporter, som de, har fingrar tillsammans. Och, att det skulle vara annat än en smitto härd låter otroligt. Vi, har alla, fyra, bilar ute och ingen, har svarat på 8, timmar eller, visat något tecken, på liv. Jag har ringt Stockholm, hela dagen och kommer, inte få gå hem i natt heller! Svarade polismannen och fyllde ett glas vatten ur vattenmaskinen i ena änden av receptionen. < Här, drick det här och lägg, dig ner och vila, ett tag. Jag låser, upp jour rummet. Sade han och gick rakt fram till dörren, bredvid klockan, rakt fram från, ingången till vänster, från bänkarna. Jane, reste sig upp och gick in i rummet, men stelnade till, vid britsen. Polismannen, vände sig om och gick ut till disken, jag lämnar dörren öppen, ifall, du skulle somna, så är, det bara att gå, ut sedan. Sade han och tog upp en flaska, mineralvatten. < drick, det här när du vilat klart. Jag, måste se till cellerna idag. Sade han och ställde flaskan på disken. Jane lade, sig ner och började skaka, lite lätt. Det, var som om hon vetat, att hon skulle domna av och tankarna, for lika hysteriskt, som begreppet, att vilja skada sig, skada, varelserna och hon var nu livrädd, mer, än någonsin. Klockan måste ha passerat 30 minuter,40 minuter och någonstans gick, tiden otroligt sakta, det kändes, i rummen och som, om tiden stått, stilla kom de första blåljusen, igenom de smala fönsterna, runt, hörnet längs trottoaren och försvann för att dyka upp, på framsidan. Det var stilla någon minut och dörrarna öppnades, för att släppa in en bår. Man, bar in båren till jour rummet och hon lyftes över från britsen. De talade, vänligt till henne men hon, kunde inte uppfatta vad de sa, eller hur lång tid det tog, för, dem att svepa över henne med, en filt. De var noga, med att hålla hennes fingrar sysselsatta och hon uppfattade en värmande taktik, just där. < Hon kommer att repa, sig, men, det tar nog en dag, eller högst två. Sade den ena sköterskan, till polismannen. >Ring mig, eller skicka, mail till den, som kommer att hålla i ärendet. För, vi har en kris situation, Har, inte hunnit med att kontakta någon, som inte har med ärendet, att göra, än. Vi har uppenbarligen, fullt upp hela tiden. Sade polis mannen och tittade på armbands uret. < De håller på att dirigera om, trafiken så att vi kommer fram, snabbare. Tyvärr, så innebär, det trafik stockning i innerstan. Vi såg militären, med sina bandvagnar, åka norrut, man, har spärrat av även där. Men inga G.O.S bussar, eller läkare. Sade sköterskan och försvann ut med båren. > Ja, de var här, också sade polisen tyst till sig själv. Han letade fram nyckeln till klädes skåpet. Hittade, den och gick in i rummet bredvid, jour rummet för att byta om, till uniform. Eftersom, man inte visste säkert hur lång tid, det skulle ta att hitta, de andra polis männen, eller att nå jouren, tog han kortet och stämplade, det på stämpelklockan och satte det i jour fickan. Jane, låg helt stilla medans ambulansen guppade iväg mot korsningen, det visade sig vara en synnerligen svår trängsel ute mellan sirenerna vid stationen och en polisbil stod parkerad snett vid ingången, mellan varje stängsel. Hon uppfattade en svag, nyans av gatubelysningen, sedan ökade ambulansen farten, iväg mot Stockholm. Radion, var behagligare och inte lika skrikig som den på stationen. Men, allt eftersom de närmade sig innerstan kom det nya, rapporter om olyckshändelser. Hade, man inte skäl nog att byta frekvens? Hon kände sig onödig och det var alldeles, innan narkos läkaren stack henne i armleden. ¨Vi kommer att avbryta sändningen för extra nyheter! Centret, har gått ut med att de bytt, ägare och håller på att hantera, kris situationen, norr om viken. Man uppmanar personal och anställda, att söka sig till centret inom en tidsperiod, på fyra månader för hantering, av nya löner, bonusar och nya arbetsuppgifter. Den nya ägaren, heter Charlie Baxter och är australiensk, medborgare, vi, har sökt honom för en kommentar, men dock inte lyckats. Vi har en anställd på tråden tidigare chef, David Hurt. ¨¨Ja, jag har som sagt gått med på, ett ägande byte och är på väg till England, för att beräkna ytterligare omkostnader!¨¨¨ ´har ni någon säker, bild framför er vad det, kan röra sig om?´ ¨¨ja vi har gjort en vinst, på 45 miljoner och det berör, endast centret i Sverige.¨¨.  ’Din, anställning på centret, kommer du, fortfarande vara anställd?´. ¨¨ Som, det ser ut i dagsläget, nej!¨¨.  ´Incidenterna, vid centret har de påverkat ert beslut?´.  ¨¨ Som sagt, jag är endast på väg att kommentera, beslutet att sälja och ja, delvis, har det påverkat, oss alla!¨¨. ’Då, får vi tacka Vd, David Hurt för sitt samarbete. Lycka, till nu alla ni som har, ett jobb att gå till’.Kenneth hade gått av och an i det lilla laboratoriet, han hade en vag aning om att han på något sätt försökt lura sin egen skugga, i minst en timme. Han var säker på att det fanns mer än tre sätt att lura den på, antingen försöka greppa den, stampa på den, eller bara helt enkelt lägga sig på den. Det fanns säkert flera sätt och han hade inte det tålamodet. Det smala ansiktet hade blivit lätt ärrat av sjukdom. Han var visserligen helt återställd, men inte det minsta sugen på att varken äta eller ätas av något. Han hade gång på gång somnat när han skulle vara vaken och vaknat när han borde ha sovit, sugen på mat. Eftersom det fanns tre utvägar fanns det även en miljon, sätt att misslyckas med det. Gå var ett sätt, man kunde låta bli att somna när man skulle hålla sig vaken. Det var för att upplevas, skuggor och ljus mörker och hunger. Det stämde inte, han hade tre gener, alla två, åt inte upp det andra, absolut inte logiskt. Det fanns visst en nackdel, med att bara forma, grader och bakterier, ljus och mörker, tid och rum, ägde varandra, om de bara fick mat av varandra, av omåttlig hunger. Det var därför de stora, vindarna tog det med sig och gjorde dem, luftburna. Han var trött, på att fuska och Werner perspektivet var helt enkelt inte, så smart att det kunde räkna ut, ja just det, honom. Han byggde det, han utvecklade det och gav det livskraft. Han till och med blev utsatt av det, en gång åt det honom och då såg han Johns ondska. Han var tvungen att äta med det, om han skulle kunna utveckla, det. Johns ondska och de kallade det för Werner, perspektivet. Det var så det hette men inte så det blev till. Han hade alltså fyra, perspektiv, på tre, tillvägagångs sätt och två, som gillade de andra, om han inte tillsatte det till de två, kunde inte ”ETT”, utvecklas. Ett annat namn för det var Protogen, peptid eller aminosyra. Proto gener, var en översikts bild i 2d av gener sammanlänkade med, o poler och antingen RNA eller DNA. Det var ett tyskt eller engelskt namn, på genen med minst fyra poler. Det var ett perspektiv Kenneth hade arbetat med, eftersom han länkade dem samman med en utgångs punkt. Hans jobb hade blivit enklare, när man tänkte efter och det var dårskap att inte bygga upp, både 2d och 3d och allt gick snabbt, med Werner perspektivet. Plötsligt öppnade sig ytterdörren och Erik klev in med revolvern i högsta hugg. – ni, är säkra sade Erik och sänkte den. Kenneth stannade upp och tittade på den svettiga Erik,< Ja, svarade Kenneth och ryckte i rocken och fortsatte gå fram och tillbaka. – Jag fick motorstopp, två gånger med bussen, först efter att ha stannat den borta vid heden, andra gången efter att jag körde över en odöd. Sade Erik, och skruvade på sig och tog ett steg in i datarummet. <Bussen, är den hel. Frågade Kenneth, samtidigt som han tog fram ett papper och satte upp det på billboard tavlan. – Den är hel, men inte ok och lite bucklad. Svarade Erik och startade sin dator. Han hade sin plats vid ena arbetsbordet mitt emot Ferdinand, som sköt över, några papper till Erik. < Vi, får väl köpa en ny sade Kenneth och flinade lite. Han kunde en del om bilar han med och eftersom han hade lust att köpa en ny, hade han gått med på det. < fixar du det Erik. Frågade Kenneth och satte upp ytterligare en bild, på billboard tavlan. – Ja, jag köper väl en ny. Sade Erik och skruvade sig lite irriterat i stolen. – fixar det på en gång. Sade, Erik och skruvade sig otåligt i stolen.  < Bra, Erik, bara bra. Vi väntar på Kaptenen och Frans de är på väg från centret, Frans ringde och sa att det gick bra, vi har köpt centret., Ben ringde och sa att affärerna skulle komma igång, så fort han kommer fram till Amsterdam om sådär 8-16 timmar, de hade redan upprättat telefon kontakt. Han och köparen. Vi, lyckades i Afghanistan. Kenneth tände lysrören och tog fram en märkpenna och började klottra på ett genomskinligt papper. – Ja, vi måste köpa centret Ferdinand, var är kaptenen. Frågade Erik och tog sig samman just, när han var på och radera en bil affär. Han tittade mot Ferdinand och borrade in sina grå ögon i Ferdinand. > Ok, ok doktorn har tusen skäl att kalla hem den Engelska doktorn idag, det rör sig om 400 mille! Han heter Jake Hull forskare i genetik. Vi har inget val förutom att lansera ett anti virus men inte idag utan i natt. Ferdinand, tittade ner så att den spetsiga näsan, lös av datorskärmen. – Ja, men centret kommer de att gå med på det… oh kolla jag fick ett mail ifrån kaptenen.” Kolla syster bolaget Octan i Tyskland. Jag har skrivit in dig med din mail adress och ditt lösen ord. Kolla om inte du kan lansera projekt, Frans.” Så projekt frans skulle betyda vaddå där?.  Erik öppnade Octans, hemsida och loggade in. Han möttes av en skärm och klocka där han skulle fylla i projekt Frans. – Ferdinand, ge mig serumet så jag kan fylla i. sade Erik och knäppte med fingrarna. Ferdinand tittade i skrivbordslådan och tog fram det, < här. Erik tittade längst ned på siffrorna och skrev av dem på datorn och lade sedan pappret i faxen och skrev in fax numret. Han vart klar med båda två samtidigt och fyllde i gen polerna i datorn. < Detta hade tagit flera månader och eftersom vi har ett kontor, vill jag att vi fortsätter forskningen. Erik snurrade runt, i stolen och tittade in mot laboratoriet, där Kenneth snart var färdig med sitt projekt. – jag har många skäl, Erik, att inte följa Frans, eftersom det visar sig att jag inte är ensam om att äga systerbolaget, vi är snart klara med Werner projektet. Doktorn vill att vi skapar fler raser av odöda och sänder våra provsvar till Holland. Förstår du riskerna? Erik vi får fortsätta här där vi är och använda centret. Bäst att du ringer kaptenen. Sade Kenneth, ställde sig vid dörröppningen från det angränsande labbet. < Ska jag ringa kaptenen. Och säga vad? Sade Erik och tog fram en öl ur en kylväska, öppnade den och tog en klunk. – Gör som du vill han har nog mer att berätta! Gnällde Kenneth och gick in i labbet. Erik gjorde som han sade och ringde upp.Ben, skruvade sig och steg upp för trappan till flyg terminalen, han petade sig i örat och vakade med sina grå ögon. Röksugen, satte han sig i den jättelika salen vid askkopparna och tände en cigarett. Röken cirkulerade, i små strimmor och de gulnande fingrarna tryckte runt filtret. De gulaktiga prickarna på cigarettens botten fick små rynkor samtidigt som han puffade lekfullt med röken. Överallt svärmade det, av folk turister och taxi chaufförer. Någon, stod skrek på arabiska efter turister och blickarna möttes, de vek undan. Ben, gestikulerade med fingrarna när inkastaren tittade bort, vilket han aldrig gjorde, så inkastaren, höjde sin ton och pekade bortom Ben. Han tittade långsamt efter sin perrong, samtidigt som han insåg att han var där en timme för tidigt. Eller, en lunch för sent. Ben, drog fingrarna igenom håret och det var svettigt och han stank av gammal parfym. Han väntade på nästa samtal ifrån Amsterdam, han hade blivit lovad en eskort från det att han landade, med middag och rena kläder. Kläder, som han hade förhandlat sig till med denne Holländska person. Han hade talat med Jake Hull och han verkade entusiastisk men samtidigt helt enkelt modigare än hans Holländska kollegor. Vilket inte förvånade Ben. Ben, hade varit anställd hos fyra forsknings lag och hade mycket kunskap om den kriminella världen, som hos att verkligen hitta smittohärd nr 1. Det var en form, av ironi för många av hans vänner arbetade med att bekämpa virus och brottslighet. Inte för att det handlade om hans självdistans, utan om att mer inse att terrorism, inte var affärer och samtidigt fylla säckar med kulhål. Det sista var vettigaste, han hatade centret och han hatade affärer, men var noga med att fylla igen varje hål, för ingen var perfekt. Ben, viftade röken bort från ögonen så att ingen skulle märka att han alltid var den som fick skulden, för allt utom just det. Visst han hade en otrolig tur, när det gällde att förföra sina lätta instinkter och  trivdes med att låna ut sin psykiska förmåga. Det, var en sjukdom och han kunde inte placera sig som en slarvig man, utan snarare tvärt om. Man hade lärt honom att äta, nu, äta mindre och undvik detta. Gör så, men hälsa inte på den. Allt det klarade han och när han minst anade det, var hans Hawaii skjorta nedsölad med aska. Ok, han hade börjat kämpa mot sin sjukdom, han bara sjönk in i tankarna litet och för ett ögonblick svävade han mellan tid och rum. Han kunde höra krafsandet av odöda, med sina svarta tänder riva i marken utanför, vid rabatterna, där han skulle vara och lätta på trycket, lite. Gula fettfläckar, seglade när han blundade och han tände av, i Afghanistan av alla ställen. Han gillade det, för när han var, som mest påtänd vaknade han, med en tendens att skada andra och sig själv, ibland eldade han bara, men oftast, han visste inte om det hörde dit, vaknade han med drulen i händerna, så som gamla fyllon. Inte med handen innanför fickorna, eller med sin psykiska stress, om han somnade så att säga. Ja, han var Centrets pundare och allt han gjorde passade Centret och han trivdes med det. Det var ingen ide att bråka, om det han hade blandat, kunde reta honom, kunde det reta Centret. Biip, biip, biip telefonen, ringde mitt i alltihopa. Ben, svarade ¨Hej hur går det Ben? Jag vill bara att du ska veta att vi har köpt centret och att vi håller på att lägga in oss anställda, du har nummer id.6655.Octagon centret, person nr: och säljare. Ben, skrev ner det för han brukade anteckna ner allt och hade tagit fram blocket, ur skjort fickan i all, hast. – Som du, vill kapten men måste jag inte ha transaktions nummer och id bricka? Frågade Ben.¨ Vi äger numera, ett företag i Holland, som kan gå i god för dig. – Behövs, jag då? Frågade Ben, ¨Det är din karriär, du kommer att tjäna på det och när du kommer hem, får du din bonus, om inte nu, det avgör du, det vet du, jag känner dig!   -ok, ok det låter bra det, meddela dem, att jag kommer. ¨Dom har inget val, jag kallar samman styrelsen och skickar dem till Amsterdam, på en gång. Skulle bara höra med dig. – Ok, hej då. Sade Ben, nu äntligen. ¨Ja, hej då, Ben, du, vi hörs. Samtalet ebbade inte ur, utan fick fart i honom han blev för glad, för att inse det. Han tittade upp mot inkastaren, den var som bortblåst. Plötsligt, insåg han att han var tvungen att checka in. Pulsen ökade och han kände en tillvaro som inte var helt främmande från centrets. Centret hade varit främmande och under den djupa reflektionen, kände han en vilja att således infinna sig i rummet, under fläkten, där Werner projektet en gång hade haft sin början. Ben, kunde i inre visioner, se hur den första genen sprutades in i brickan. Hur, den multiplicerade sig och bubblade under Arginine, för att utesluta skadliga bakterier. Det eller så var det att han hela tiden tände av. ”Visst” han hade en tendens att bubbla upp inte bara det ena, utan också det andra. Skulle han äta, på flyget? Eller helt enkelt bara gräva upp sin burk med keso? Ibland förvånade, det honom att han bara njöt av tillvaron och lukten från den burken, kunde inte vara särskilt god? Ben, gick mot änden av terminalen och förbi några värdinnor, som vände sig om lite, när han gick förbi. Och om han var snäll kunde han få en puff, i baken, in till flygplanet. Egoister, ok, han muttrade, något om taxfree och gamla dagar och gick förbi tullen. Väl inne i planet lade han fram väskan med pengarna och väskan med keson och öppnade burken. Det stank ihärdigt och att vilja äta någonting var som att vilja dö. <Herrn, är ni vänlig och tala om för oss om ni har några önskemål angående resan? Sade en sträv och underligt skön flygvärdinna. Hon gav honom alternativ på mat och dryck. Ben, kanske inte hade druckit någonting på timmar. Men han var van och väl i Amsterdam skulle han ta ett glas eller två. – ok en, mineral vatten, ett hel vegetariskt mål och tre påsar snacks till min keso.< herrn, vi vill ha din keso bort från planet. Ben tittade förvånat på flygvärdinnan, som om han blivit sårad innerst inne. Hon tog emot den och höll för näsan och bar ut den i trappen och tänkte hälla ut den men ångrade sig. Hon, satte locket på och gav den tillbaka till honom.< ok, men du får inte öppna den igen på sådär två timmar om du förstår? Tillade hon och gick ut i köket. – va-fan, var det där om? frågade han och tittade på sin medpassagerare som också höll för näsan.¨ välkomna till flight 345, på väg mot Amsterdam. Flight 345 är en nyare Boeing 777 och har dubbelsidiga motorer. Vi kommer att spela en film om Boeing och visa en barntillåten film av Disney. Därför vill vi att ni fyller i formuläret ni fått och så att vi röstar om vilken. Vi har en alldeles speciell timme för våra resenärer idag och det beror på att vi har fått tillstånd av Boeing att inviga denna första flight med resenärer, idag. Jag heter Carl Roul, min andre pilot Simon Nycke och vi önskar er alla en trevlig första flight mot Amsterdam, tänk på att dricka litegrann och äta lite för ombord idag kommer all mat vara gratis. – va-fan har dom bokat in mig på? Ben, trevade efter en bit papper och penna han jotade ner antalet timmar och skrev sedan ner antalet timmar det tog för honom att ta sig hit och sedan räknade han ut mellan skillnaden.-Jag måste beställa en kaffe. Sade han till värdinnan efter att ha väntat och tryckt in knappen för beställning. ¨Vi kommer alldeles straxt att lyfta och de som inte hunnit spänna fast sig ombedes göra det före starten, resan kommer att ta 9 timmar. Och har vi tur så är det minimaliskt med luftgropar och hårda vindar.>Flygrädd!? frågade ynglingen bredvid honom och tog emot sin beställning.- Om du bara visste vad jag har längtat efter det här, de där är inte riktigt normala. Tillade Ben och tog på sig hörlurarna.

Kaptenen, svängde ner bakom krönet där laboratoriet var befäst, han tvekade inte att köra bakom huset där man skulle ställa sina privata ägodelar, såsom bilar, husbilar och husvagnar. Alla sov i sin egen vagn där på baksidan som i ett litet läger. Klockan, hade passerat 22.00 och han skulle bara kolla ifall bussen hade kommit tillbaka. Ja, där stod den med en buckla i. De hade kört förbi några odöda i Viken och stannat för att tömma magasinen. Det var visst ingen succé bland de odöda och ibland kunde man ana en gulnande tillfredställning hos projekten. Projekten, som inte varit det viktigaste men nu hade de spridit sig och stannade inte upp inför Gud eller ens satan. Djävulen, hade kastat sitt rackar spel längs de vida skuggorna, som kylde ner den iskalla jorden. Ok, satan, var allsmäktig och om det inte hade varit för gud, så hade projekten aldrig satt sitt spår i evolutionen, det var som om drakvingar flaxade över hans motorhuv varje gång det blåste till i ett träd. Visserligen hade han en miljon skäl att vara verksam som den renaste individen och den må tro lyssnade inte misstag utan avsiktliga krav. Han förvisade sig om att skuggorna inte hade börjat spela honom spratt och att det överallt satt odöda med gulnande ansikten och rev tomt i luften när han gick förbi.  Han såg buskar fläta sig samman, till monster och någonstans ute längs skärgården kunde han känna den varma jorden, bli en tunga som det endast var att kliva ombord på. Han var nog inte längre stressad utan snarare mer angelägen att tillslut inse att om marken färgades röd skulle himlen falla i gråt och solen endast skina på dem som inte låtit sig luras av verknings lösa människor. Sådana fanns det gott om. Nej, kaptenen, var kaptenen och han visste att tungor kunde tala och människor slita sin kropp tills den inte längre uppfann smärta, utan njöt den i stora stycken. Det var en dag då fingrar gjorde annat än retade varandra och även om man skulle låta den lilla dansande apan knycka, en liten bit av äpplet eller om man skulle, klå upp ägaren till den, men inte förlåta stora stycken av sin egensinnighet. Ok, när han hade gått för långt hade han vetat om att det inte gått att varken lura sig själv eller apan, humor på låg nivå. En dag hade det visat sig att apan inte var på bättre humör, än den nya ägaren och då ville den ha en bit äpple. Han hade det inte och även då infann han sig i en situation, där han kunde lära sig ett och annat och ta emot vreden från ägarens kumpaner. Tjuvar och apor är som läkare och patienter och nu hade det visat sig att han ensam stått på sin egen sida och han var noggrann, med att verkligen sluta upp i en pakt med sitt inre medvetande och om han någonsin kände sig som personen utanför, skulle det visa sig att medvetandet inte höll med. Även det var en hierarki, allt snabbt ihopkopplat och slutet till kritikens, inre väsen. Var han hårdför var han god, vad hade han för egna skäl, att vandra in i en sammansluten värd där endast kopplingar föll ihop och tagna fotografier brann. Det hade kostat honom många sammanlänkande knutar att uppstå i ett inre väsen där kroppen hade yttre kopplingar och mediumet var hans koppling till den yttre världen och till ljuset. Mörkret, hade sedan länge vetat om att det kostade honom det som satts ut att förverkliga hans inre tankar. För det var en gång en man nedstigen till jorden och han hade missat att det oftast handlade om att inte lyssna på vad som sades, för där kunde inget leva. Han hade öppnat porten till det undermedvetna, omedveten om vad det kunde medföra, han såg i stället för siffror och bokstäver väldigt långa skepnader som rev undan sina kroppar som om det någon gång verkligen spelat någon roll. Levande döda kommunicerade med hunger och distansen till vad som uppfattades som föda. De var som ytterligare skäl att tankarna inneslutit sig i mörker och ljuset med sin yttersta förmåga att lura allt som växte men inte det som levde av det. Det såg annorlunda ut under täcket av iskristaller, såsom vilda mönster som även de levde av att skryta. Nog med det de skröt om att här är jag, jag är som du, inte som jag vill vara, som du, fast inte. Ok, kaptenen led av en inre stress och den ville inte annat än uppsluka dysterhet och det fann även många nya sätt att verkligen inse det. Han var tretton, nej fjortonde i led att vilja uppsluka världen med något annat än just förnuft. För de var många i skolan, som han gått i och under tiden fanns det en vilja att egentligen söka undret i det som fattades honom, räkna skjuta och söka var hans starka sidor. Han kunde inte se sina misstag, kaptenen jagade efter sin vilja att försöka. Det var en godhet som han visste fattades och när han räknat hoppades han att det fanns annat än lus-ätna skuggor och behov att göra sak i att det var något nytt.Frans, tittade ner i akten han hade i händerna och såg i stort på gener, som han hämtat ut i centret, någonstans hade han missat kaptenens signaler och insett att det bästa var att, verkligen försöka bygga på Werners, ursprungliga tankar bakom projekt 1, det fanns en skillnad bara. Det var inget vanligt projekt utan när han slutligen insåg att projekt,1, var en ung flicka med själv-Skade beteende och svårigheter att smälta mat, anorexi och alkohol missbruk. Han studerade skärskador och det var som om han insisterat att hon skulle ha något med tillförseln av förtvinande muskler, att göra skulle han vara projekt 1, själv. Snuskigt och ålderdomligt, men allt med Werner har inte med logik att göra. Han kanske hade skapat en för tunn bild av sig själv,  inför sina medarbetare eller så fruktade han något. Centret kanske? Eftersom, det oftast handlade om att innesluta konstiga beteenden och molekylär forskning, fanns det sällan bot, om det nu inte fanns ett tidigare behov av ett annorlunda serum. En med byggstenar tio gånger större än självmord. Han hade en känsla av att patienten på fotografierna led av någonting annat. Neurologisk sjukdom kanske? Vad skulle han göra med den, om han inte kom åt nerverna i hjärnan? Frans, sneglade på instrument brädan – jag går in. Sade kaptenen och smällde igen dörren. Frans, jämförde projekt 1 och 3 som båda hade anorexi och skillnaden var den att projekt 3,var en bättre patient och led oftast av huvudvärk. Men hade astma. Musklerna, hade en annorlunda form och hon var tvungen att träna regelbundet. Centret, gjorde sak i det. Projekt 4 var en bisittare och överviktig man, med svår astma och kondition som en idrottare. Eftersom det saknades organ, hos de andra kom Frans, fram till att det var ett nätverk av bovar som stört honom i hans arbete, Werner var inte klar i skallen, han var precis som resten av dem. Inte, för att det spelade någon roll nu. Frans lovade sig själv att inte skulle säga någonting, utan när det kom till sina vänner, skulle de få räkna ut det ensamma, precis som de gjort mot honom. Kanske till Ferdinand, men inte till Erik eller Kenneth och vad beträffar kaptenen, så skulle han få, gen, Frans, ett liknande projekt som projekt 1. För han var långt ifrån klar med det. Han hatade odöda och att skjuta dem var som om han verkligen velat visa hänsyn. Kaptenen, hade däremot sänkt tre fyra stycken och det var i ett, drag. Själv missade han inget eller ens tänkte därefter. Ok, Frans kunde skjuta men inte lika bra och att döda dem nu, var inget han ville göra, just nu.

Kaptenen, kom fram till dörren och stannade upp för att lyssna lite, nere där vid bordet kunde han höra ljudet av långsamma snarkningar. Det var tid för det där, men när det handlade om att verkligen orka upp ur sängen så var vakten, riktigt usel.-ERIK, UPP MED DIG! Skrek han och väntade, inte ett ljud. Han var full, det var Kaptenen säker på. Ingen reagerade. Han öppnade dörren och steg in i rummet med revolvern dragen och gick åt sidorna, där  mitt i rummet låg de alla tre i en hög och sov som om det hade varit helg. De festade utan resten. Han stannade upp och tittade under en kudde där låg en telefon och vibrerade.-Ja! Sade kaptenen i telefonen. < Hej det är jag Ben, jo jag är på väg mot Amsterdam, nu. Eftersom vi glömde bort att tala om för Erik att han även skulle skicka en kopia av original serumet till Octagon center i Holland för djupare analys jag har pratat med dem och med Jake Hull om ett vidare samarbete i England.   Så länge originalet, är det originalet som är Johns, så kan vi tala affärer. Det är förstås vårat uppdrag, att söka efter originalet. Men en framtida spridning av material kan vara farligt. < Vi får ytterligare 200 miljoner från England, om vi gör det! Dessutom så vill jag att ni faxar Werner projekten till Amsterdam det har blivit komplikationer. Sade Ben och letade efter någonting i fickorna. – Ok, Du vet att jag är väldigt trött så Frans får göra det. Ok? Ben vi kan inte ge oss nu, det är för tidigt, för att ens tänka den tanken. Jag har pratat med CDC och de skickar en man till Amsterdam imorgon, han behöver inte veta någonting särskilt och har vi tur får vi ett ännu bredare område med Frans antivirus. Det kan medföra komplikationer men när det väl är över så blir det bra. Du får agera som press-tales man Ben. Och du byt kläder, så fort du kommer fram jag skickar några journalister och ser till att Frans, ordnar det med European Octagon center. Ben, inga onödiga trix, vi har allas ögon på oss. Sade kaptenen och stängde av telefonen. Frans kom sakta efter med revolvern i handen, < Vad har hänt? Han klappade kaptenen på axeln och gick in till datorn som var närmast utgången.- Frans, Faxa Werner projekten, till Amsterdam och sänd ett elektroniskt brev med de där, du har i handen till, European Octagon Center. Vi behöver en analys och se till att de projekten som är i livet kommer ut i media. Vi har en policy, att bygga upp. Kaptenen, gick in i laboratoriet och stängde av en elektronisk apparat som stått på i timmar. – Något har varit här inne och tuggat på plaströren. Det, måste ha känt din nervositet inför det här. Sade kaptenen och siktade mot baksidan genom fönstret. < Men, Werner projekten kan bli smutskastade om de börjar snoka. Sade Frans och stoppade ner papperna i faxen.- Ja, och vi skulle inte ha sålt dem till Centret i första hand. Vem vet vad de hittar på innan vi hunnit förhandla klart! Det gäller att vara först. Jag kan som person inte gå in på någonting, just nu, men media kommer att leta och när de hittar tillräckligt med bevis har vi redan rentvått Werner, men han får inte bli för ren och förresten jag talade med Ben och han bad om det, vi har stött på komplexiteter. Sade kaptenen som inte riktigt hunnit tänka. < Två ord, Ben och Werner. Två skilda saker. Sade Frans och skannade in, sida efter sida i datorn. Kaptenen, sänkte garden, – jag går in och sätter mig i doktorns, kontor. Jag får helt enkelt ringa hit honom från Stockholm. Det cirkulerade, en fräsch doft inne labbet tack vare fläktarna i taket och i golvhöjd. Det var hela tiden samma luft fuktighet och samma temperatur, eftersom det inte fick vara högre än 21˚ C. Det kanske var för allas bästa och luft konditionering kanske bara hade spridit en olycka. Och när de arbetade med viruset bar de dräkter och det var doktorns jobb att duscha rent i dörrslussarna. – Vi har jobbat dag och natt i en månads tid. Detta var lätt för vi hade ledtrådar. Men vi måste utesluta den tillsatta genen för att få fram serumet, utan att serumets original förteckning, skadas och någon får det som gåva av centret. Kaptenen gick in i rummet mitt emot, där kunde han få vara ifred ett tag. Han visste att om man delade dem kunde  man få fram nya bakterier och om man ville så kunde man skapa nya anti virus och plocka rent varje zombie från skogarna. Det var doktorn och Erik som injicerade projekten, moraliskt var det inte rätt men de hade försvunnit en efter en från Centrets dator, som avskedade och försvunna personer, multiplicerade in med nya virus och egenskaper, Tack vare John. Det var aldrig hans avsikt att sprida viruset men det hade visat sig vara smittosamt. Allt vilade i företagets händer och han blev tvungen att återställa ordningen nu.

                                                            4
Centret
Antingen hade ryktet spridit sig bland Londonbor, att Centret som firade sin internationella konferens,  de hade gjort en vinst på 3 552 000, brittiska pund. Det hade man inte räknat med och eftersom det en gång fanns en bred marknad, så hade man räddats undan en kris. Man skulle inte märka av en uppgång, eller en  nedgång på minst tre år. Det var en spotts summa och likt alla center, så var Centret, UK. Nej, utan snarare tvärt om en dag, så skulle det visa sig att det fanns en bredare marknad internationellt och då skulle de redan hunnit utveckla nästa steg. Om inte finansieringen, hade blivit mindre komplicerad och just nu kunde man avgöra en uppgång. Allt vad det betydde, så var det ett drag som skulle kosta köparen mycket mer än så, när det nya Centret var färdigbyggt. Charles Jameson gick under den stora ingången till huvud skrapan. Han passerade en kontroll där han söktes av, av flertalet röntgen skärmar. Runt ingången stod det G.O.S, vakter beväpnade till tänderna. Man hade ignorerat varnings tecken och när det slutligen handlade om säkerhet, var det med vapen och terrorist bekämpning, man delade upp projekt, personal och patienter. Det var en blodtörst och Centrets fingrar, letade redan efter utgångar och utvägar. Någon hade köpt lockbetet och eftersom det var en sorts fälla, kunde Centret slå ut fler armar. Ingen motsade sig placebo, varken läkare eller forskare. Samvetet, sörjde inga tecken på att återkomma till samma punkt och trots flera läckor, kunde centret forsla vidare sina projekt, ifrån olika länder. En sådan hade upptäckts och Centret hade försetts i högsta beredskap. Man letade igenom vart ända krets efter fler läckor. De som hittades lokaliserades och oskadlig gjordes. Läckan lokaliserades och man letade frekvent efter sina filer, avsaknade filer lokaliserade till Sverige. Datorn letade efter en utväg och hittade Octagon Center i Sverige. Man typsatte källan och slog över källor i Hela världen tills det dök upp en aggression och lokaliserades till Amsterdam. Datorn slog larm och larmade alla center för överskådlig tid. Charles Jameson, stannade till vid en id kontroll och fyllde i sitt namn i säkerhetsmanualen. Han var chef över hela Centret och det var en dag som vilken som helst, igår hade han gjort färdigt papperna för affären i Sverige, han visste dock att hans del i affären var liten eftersom det inte angick honom. Jameson tog ut ett kvitto från väggen där det stod allt som hände i Centret. Han tittade först på Octagon Center sedan läste han neråt till Amsterdam. Nu förstod han att man inte kunde lura datorn. Han visste att det alltid hade handlat om säkerhets föreskrifter och hans samvete spelade en viktig roll för Centret. Jameson vände sig till en dator på väster sida om ingången och pressade på skärmen och gick in i Amsterdam och klickade på en knapp. Nu hade han källor även där, de blev mobiliserade och började sitt sökande i staden. Chipen, hade Centret i Japan tillverkat och gav dem matematiskt övertagande och kunde lokalisera och spionera, på något sätt fick han veta allt först, Doktor som han var opererade in dem. Sedan gick han in på Stockholm och lokaliserade sina spioner och satte dem i högsta beredskap. ¨Projekt sök¨ skrev han in och tillade sedan fyra delmål såsom Octagon center ¨projekt hitta projekt. Han tittade på lappen och fick syn på David Hurt i filerna, Bokat tid för angelägna affärer, brådskande. Man antar att det hade bedarrat sig och just när man räknat ut det motsatta, dyker ännu ett problem upp. Detta betydde korruption och Jameson var tvungen att lokalisera projektet som de skapat. Han tryckte in koden för undersökning av polis registret och kom fram till femton fall i närheten av Viken, högsta intresse för centret. Jameson började filtrera dem och lokaliserade två personer som stämde överens med Centrets projekt. Den ena Jane Andersson och den andra Jimmy Andersson Melin. Påstådda fall, överfall av smittohärdar högsta beredskap säkerhetsgrad, säkerhets klassificerat. Angående fall Jimmy Andersson Melin, Personen illa medfaren, tas hand av sjukskötare. Vid liv Inget tecken på smitta har hittats. militär tillkallad. Misstänkt fall omhändertagen av militär och obduceras av Octagon center. Ögonvittne Jane Andersson omhändertagen av sjukvårdare kom själv till stationen och anmälde händelsen till polisen. Misstänkta har lokaliserats vid bensin mack, skjutna i huvudet av okänt vapen. Misstankar riktade mot centret. Misstankar bekräftade av Octagon Center personal. Misstankar riktade mot smitto härdar, då ingen skyldig hittats. Förhör och evakuering av lokalbefolkning sker. Jameson, tog ett steg in i hissen och åkte ända upp utan att en enda gång byta ansiktsuttryck, nu var det bara att lokalisera detta ögonvittne och han skulle göra det på en gång, så fort han kom in på kontoret. Han passerade ett rum fullt av arbetande personal utan att säga ett ord och man såg dem hålla andan. Fläktarna dundrade högt i korridoren, mellan hans kontor och dem. Den var smal och upplyst med små fyrkantiga lampor. Shackmönstrena fyllde golvet och ibland kunde man höra ett svagt surrande. <Jameson. David satt ner vid ingången tills hans kontor – Mr. David Hurt, Du vet vi har inget mer att diskutera din fallskärm, är den samma som på kontraktet. 100.000.000 svenska kronor .eller 7 800. 000 brittiska pund du får ursäkta min svenska.  – Hur vill du ha den? till flyget eller efter flyget. För efter vad jag förstår, så har några så kallade ”projekt” försvunnit och terroriserar samhället. Jameson, skrev klart ett dokument han snabbt fiskat upp ur kassaskåpet. Hade älskat att göra fler affärer, men det blir nog bäst så. Och David Hurt, ring mig när ni har fått tag på resten av dem. Jameson gav David dokumentet och skakade hans hand och gick och satte sig. – Har inte tid just nu, något dök upp. Sade han och tryckte på en knapp. – vart är min lunch? Frågade han ignorant till den som svarade. ¨den kommer genast, på en gång! Sire. < Vad bra Jameson vi hörs. Sade David och gick ut igenom korridoren med fasta steg. Jameson lutade sig fram och initierade en kod, bakom den stora stolen och tog sig in i södersjukhusets databas och letade fram Jane Anderssons journal. Han kopierade hela journalen och satte en tidsgräns och gick igenom journalen en gång till. Ätsvårigheter, djup chock, kan utveckla depression får ej ta emot besök har gått med på att förflyttas till Octagon center för slutlig terapi mot självmords tankar. Kan behandlas, ej, mentalt instabil. Jameson insåg att han var tvungen att släppa ut projektet, innan det var för sent. Han skrev då en remiss och använde kodnamn octavus. ”Med anledning av jag inte har träffat patienten så kan jag med stor häpnad se att patienten är färdig behandlad, då hennes upplevelser bör läka utan kontroll och på egen hand och bör försättas på fri fot.” Jameson tog upp telefonen och ringde till Göteborg till en läkare han visste att han kunde lita på – ja hej, det är Charles Jameson Centret UK. Jameson drog upp persiennerna bakom sig och lät solen tränga in. < Ja hej, chefen. Vad kan jag göra? Sade en trött kvinna i trettio års åldern.  – Det har kommit till min kännedom att centret utanför Viken, inte längre kan betraktas som vårat. Men eftersom jag är en hederlig man vill jag att centret börjar om i Sverige. Jag har ett uppdrag åt dig då jag har lite tungt samvete när det gäller att köpa mindre privat sjukhus och börja om från början. Du får 20 miljoner Svenska kronor, att börja arbeta med. Sade Jameson med en lite stakig svenska. < Bra sir. Jag vet att jag kan lita på dig. Sade hon och började arbeta på ett tangentbord. – Jag utför transaktionen så fort du är klar. Nästa uppdrag blir att bara lyda order från oss på centret i London. Det hade kommit till Jamesons kännedom, att man nästat sig in i Centrets filer från början av seklet till idag. Nu hade han en annan instans att utgå ifrån. Detta betydde krig mot Werner och John, det var han säker på sedan att staten verkligen försökt styra av hans privata projekt. Projekt wildflower. Jameson Lade fram tre dokument med projekt wildflower och körde dem i faxen. – Miss Harrysson. Jag vill att ni gör så mycket ni kan angående detta projekt, jag har sparat filerna och delar numera ut dem i syfte att ni förbättrar dem, för att ta över aktie marknaden, miss Harrysson behöver ni bara lansera detta läkemedel. Försök att göra en bättre deal än Octagon Center det närmaste kvartalet. Slutligen miss Harrysson ni vet allt för lite om den här Charlie Baxter för att kunna inkräkta just nu så var diskret, så vi kan rusta upp ditt sjukhus. Lämna allt det där till G.O.S, Jameson lutade sig tillbaka och avslutade samtalet med en kommentar, om upphöjd position till miss Harrysson. Någon lurade inte Jameson och man kunde inte sätta fingret på det, han hade redan tänkt färdigt nästa steg och tryckte på knappen vid  skrivbords kanten . – Hämta projekt Iris, lansera Trueflower och kolla upp den här, Werner Alexander Sköld. Var inte diskret alla som samarbetat med honom ska elimineras, verkställ. Och tack för att ni samarbetar. Sade Jameson och kopplade upp sig till svenska polisen. – God dag, mitt namn är Jameson Charles från Storbritannien. Jag vill göra en anmälan mot en viss Werner Alexander Sköld. Jag har interna källor som säger att han spridit ett virus i döda kroppar. Men då han är död vill jag att ni påbörjar en undersökning i Octagon Center, jag vill ha tillgång till alla filer som berör Werner eftersom hans misstag måste utredas av Centret UK. ¨Ok, kan hända att det dröjer ett tag. Vi har högsta beredskap i området runt Viken. Vi har lokaliserat fyra polismän alla med struparna avslitna, några med magen uppsliten som om någonting ätit av dem. Är detta det så kallade projekt ni talar om? – Ja, tyvärr, det är vårat Bio projekt. Vill inte att allmänheten ska vara oroliga så vi mobiliserar några vagnar i Viken trakten. ¨ Denna Werner, som uppenbarligen är död, har spridit virus som ni äger?  – Både, ja och nej jag fick nyss ett dokument på mitt skrivbord som handlar om projektet, en viss John Melker Arvidsson. Arvidsson hade skapat en egen bio gen av vårat läkemedel Trueflower som vi lanserade för fem minuter sedan. Hade ingen vetskap om det. Kan ni ta er in i Octagon Center och lokalisera detta Projekt Werner som tillhör oss så vi kan reda ut oklarheter? ¨det kan ordnas vi har alla rättigheter. Sade polischefen och avslutade samtalet. Jameson tog fram en liten bit muffins från brickan som bars in i kontoret. Han gnuggade geniknölarna med käken och tog en tugga av muffinsen. – kan ni ringa min chaufför jag reser till Amsterdam idag!Ben, skyndade sig in i konferens rummet och höll på att ramla framlänges medans han höjde upp väskan i axelhöjd. Han stallde snabbt väskan på bordet och tittade sig över axlarna snabbt – Var börjar vi? De fyra personerna tittade på varandra sedan på Ben. < Vi är lite nyfikna om Octagon Center, hur kommer det sig att ni väljer att sälja projekten idag?. Ben tittade lite häpet på personerna han var då inte van att gå runt i kostym.- Projekt, Werner är en förbättrad version av Werners projekt som inte var helt lyckad tack vare en muterad gen. Projekt Frans är en förbättring, av Werner projektet där vi skiljt bort alla mutationer och återskapat en gen som kunde vara en egenskap för hungerkänslor. Vi kallar den för A, detta gäller dock inte enbart projekt Werner utan även människor och djur som får inflytande över varandra när de ätit och minskar därmed chansen att bygga ärftliga gener så som fetma och anorexi, Men framför allt den skyddar döda gener och bygger upp dem. Vi har även byggt egenskaper för läkemedel och vill sälja iden för ett utgångspris för 400 miljoner. Den är värd miljarder. Vi har projekt, A och sedan har vi stamcellsforskning och förbättrat genen för kloning av musikaliska egenskaper. Med andra ord även ett läkemedel mot psykisk stress. Jake Hull här ska sedan få redogöra om hur man klonar ett virus och innan det vill jag att ni ska veta att nervcellen här, är inte lika stark som nervcellen i min andra hand. Kan ni gissa vad som är serumets nervcell? .. ja just det den starkare! Ben tittade ut över rummet då alla männen var i medelåldern kunde han inte gissa vem som var vem även om de hade presenterat sig. < Vi köper den om vi får veta lite mer om kloning av nervceller och blodceller. Men eftersom tid är pengar går vi inte närmare in på det. Det finns inget forskarlag som kunnat genomföra det utan hjälp av er, så vi köper det! Sade mannen i mitten och började skaka hand med alla runt om sig till och med, med journalisten som antecknat hela tiden. – Octagon Center här till höger om mig kan hjälpa er med den saken och vi väntar oss ett samarbete med alla parter så vi kan lansera det på en gång. Och eftersom Jag måste tillbaka idag kan ni vänta er resultat i er forskning och tillverkning. Ni är alla välkomna för ett framtida samarbete. Ben gav över en laptop han visste var säker till mannen i mitten. Och mannen genomförde transaktionen. Sedan gick Ben in till Octagon center och skickade över alla provsvaren till Andromeda Holland. Han gav en försluten väska till mannen och skulle gå ut när journalisten frågade om Charlie Baxter.- Baxter, chefen vill inte gå ut i media än med sin inblandning i forskningen, han har lite arbete på skrivbordet så att säga. Men om några veckor, om inte tidigare. Ben nickade menande och gick ut genom dörren. Smart att ta med en journalist kunde de inte ha väntat lite till en presskonferens eller något i stil med Romarriket. Ben vinkade åt sig en taxi han hade haft problem hela morgonen och förmiddagen med att hämta saker från hotellet då de inte förstod honom där. Han fick ringa till Sverige för att de skulle skicka en ny remiss till honom. På eftermiddagen hade flera personer frågat efter honom men ville inte utge namn och när det verkligen hade lönat sig att ligga bänkad på rummet hade det knackat på dörren och någon hade sprungit därifrån när han öppnat den. Han gick ner till receptionen och bokade ett nytt rum. Det var som om de jagade honom och sedan gömde sig. Ben tog sig en sup innan han hunnit utanför dörren med hotellets minibar. Nu skulle han äntligen sätta sig på planet, han hade resväskorna i ett förvarings rum på flygplatsen, i ett försök att göra sig av med förföljarna. Ben svettades hela resan från konferensen till flygplatsen. Han insåg att de var tvungna att hitta ett annat sätt att transporteras och sköta sina möten. Regnet piskade ner i den varma sommarnatten, den var varm nog för Ben och han gissade sig rätt in i nästa fälla. Vakter förhörde folk och visade fotografier på någon. Om han bara kunde få tag i fotografiet. Nästan hela stället var fullt av folk och när han såg sin chans smet han förbi vakterna in på flygplatsen bland allt folk. Plötsligt insåg han att folkmassan delade på sig och han hade bagaget i boxen på höger sida. Snabbt pilade, han in bland boxarna och löste ut sakerna. Han slet in sina saker in till toaletten och klädde om, kammade sig medans han trädde på sig byxorna. Ben tittade sig i spegeln och fick se svarta ringar runt ögonen. Plötsligt såg han ett spöke titta på honom, samvetet kokade och han insåg att någonting var i görningen. Fem minuter gick och han rakade sig runt läpparna och nu såg man en ny Ben Felt, håret slimmade sig och han hade svidande rakvatten i ansiktet. Sådant som slukades upp av huden och stegvis blev luktfri, ingen risk för överdosering där. Han gick ut och fram till tax freen och tog fram kredit kortet, handlade varor för tusentals kronor och ställde ner dem i vagnen och körde fram till kassan. Av någon anledning log kvinnan i kassan och gav honom en gratis parfym flaska. Något han aldrig upplevt förut förvånad över sin nyvunna charm, efter ett tag hade han lyckats shoppa normalt och tog sig ut med tunga kassar tungt bagage och en vinflaska. Nu behövde han skaka av sig lite folk, han kände deras ögon i ryggen och när han först satt sig med Hawaii skjortan i flygperrongen tittade folk mer nyfiket ut på flygbanan. Han skrattade och lät när de gav honom kommentarer han gick skrattande in i nästa grupp och drog ett skämt om kaniner och kvinnor. Inte lika populärt men när han slutligen kom fram till tullen skrattade alla. Men inte åt honom utan åt människor som tullpersonal och misstänkta individer. Visst Ben kände en medömkan och han hatade uniformer, tullen viftade in honom och han skyndade förbi med kassarna och plånboken i behåll. Han var snart förbi vakterna och in i flygplanet för att sätta sig i sin förbokade plats, äntligen  Ben lutade sig bakåt och tog fram en färsk keso. Nu kom alla och satte sig på sina platser igen, lugn bara lugn, intalade han sig och njöt av själva väntan. En strålande samling av personer satt numera och småpratade på olika europeiska språk. En fotograf ställde sig framför ett annat par och tog ett foto, han såg mannen bredvid kvinnan göra bort sig framför kameran. Men sedan kom känslan igen samvete. ”Fin cigarr, orkar du röka den helt själv”, trots alla påfrestningar som alla tillfällen ger med sig kunde han inte förneka alla smuggelgods, trots ögonen han hade på sig, gamle Ben. Vad skulle de ta sig till utan gamle Ben?

5
Dödskvalet
Somliga påstår att en skugga kan lura vem som helst, den får en att se i syner och större skuggor smälta in i varandra. Lockbeten föryngrar sig på liknande sätt och slutligen finner de varandra roande och muntra tills de inte längre ser varandra. En skugga kan smälta och likna något som aldrig synts förut. En stubbe kan bli en bergstopp och såsom varelser smälter människor in i varandra roar varandra men endast som sig själva. Att ett andetag kunde räkna om man inte andades, så kunde tusen andetag förvirra flera av de skuggor som människor avskyr av bara impuls. En dyster avskalnad rotade sig i skuggorna, marken skrapade sig ur jord och lera. Tunga fötter hasade sig långsamt och viljelöst haltande fram, som knotiga pinnar ur den livlösa jorden. Livlösa ben trampade ned sina fötter som hängde ledlösa in under de avsmalnade benen. Marken gungade inte utan andades död, om det inte hade varit en taktfull förgrening så fanns det en mindre vilja att andas av samma luft som ruttnade under deras hud. Ögon stirrade tomt och ondskefullt ut i luften så som luften hittat nästa gemål att söka total mättnad av. Tystnaden bortsett från ett och annat felsteg och hastigt snedsteg, kunde märkas som ett tecken till andra runt att rusa in bland kvistar och grenar. Instinkterna syntes under deras käkar och känslor flödade som om de ville förmedla och kännas vid de svarta tänderna när de funnit ett byte. Blod rann onaturligt i skogen som om instinkter träffat varandra och slutligen kramat ur varandra, en och en annan kallblodig kamp, in i en dödsstrid, mellan varianter av dödligt gift. Allt var över på en kort sekund och angriparna somnade in i sin livlösa kamp mot brutna och kalla hasande lemmar. En kort signal hade fallit in i gruppen och plötsligt fann de varandra, klösande fingrar byttes ut mot strama taktlösa små gulnande nattsvarta skuggor. Det suckade djupt och myllan som förut varit där, kunde i månskenet misstagas för söndriga kalhyggen, där varianter av mörkblå skuggor var på väg hem ifrån jobbet. Det revs och skrapades av ögonlösa varelser, någon retade sig över en tunn doft strimma och  grävde sig mot kärnan av husknuten på det som en gång var en polis station, nu överöst med bråte och plankor. Sakta föll all civilisation samman och tankarna började långsamt söndras in i evighet, lanternor och ljuskastare föll i olika riktningar ut i natten här och var hörde man skott och små väsningar från olika odöda som retat upp sig mot ljuset. Dimman föll och lågtrycket vävde små mönster i strålkastarna gestalter stod i blindo och reagerade som om de hade enorm kraft och vilja. En siren hördes i skogarna långt bakom stationen och överallt slets kroppar mot varandra. Viken hade blivit en död plats och beredskapen var högre än någonsin mot någonting de inte förstod. Ett väsande här och ett annat där, en annan började avundsjukt tugga på sin kompis och denne höll inte riktigt med och slog tillbaka med enorm kraft allt i att leda sina trasiga leder vidare mot en sommarhimmel som förrått dem med natten i små kaskader av ett och samma samvete och medvetande. En pipa stack ut mellan plankorna vid dörrarna på stationen, den skickade i väg en eld och mynningen föll i spiraler och moln av svavel. Bara en tunn gnista fick folksamlingarna att närma sig den utåt i riktning mot ett obestämt mål. Fast beslutna drog sig några av dem hastigt fram mot plankorna så att fingrarna greppade tag om dem och klängde fast, väsandet var som om de hade olika rang och inte alltid var överens om dödsögonblicket. Det var som om ont blod strömmade igenom deras kroppar och istället för att dela smärtan med andra åt de sig in samvetet och kramade lusten ur vem som helst. Strömmar av söndriga varelser kastade sig över varandra mot planket. Istället för dunsar hördes ibland ihåliga smällar av något som levrat in i förruttnelse för länge sedan och ville visa sin avsky mot sina skapare drivna av ogudomlig hunger. En stank av gammal mylla låg tät och små skurar slog mot plåtväggarna och ljuset dimman lättade inte utan blev tätare och tätare. Luften sprack på olika ställen av ljudliga smällar och korta smattrande ljudliga dån. Det kastades odödliga och dödsskriken lät som ihåliga bekräftande av kärlek mot födan som var annat än larver och daggmaskar. Lukten av iver kom som stötar mot den fallande fasaden, i sin iver skrek några av varelserna upp mot en kvälls himlen som allt annat än kände till mänskligheten, i sin törst efter det kött som skyddade organen på allt levande. Svarta ansikten med ytliga blodådror skrek och kämpade mot sina kroppar samtidigt som de vankade av och an. ¨De av er som är av medvetande avlägsna er från platsen omedelbart!. Skrek en högtalare ifrån skogskrönet. ¨de som inte avlägsnar sig ifrån stationen kommer att skjutas ned inom en tidsram på fem minuter. Plötsligt körde tre vita bussar fram in bland de odöda, dörrar öppnades och åtta respektive sexton personer strömmade ut med nät och kastade över några av dem och bände ned dem och bar in dem i de startklara bussarna. Några av de vitklädda personerna sköt ner allt som rörde sig i armar leder och huvud. En person i megafon ställde sig på parkeringen medans de mejade ner allt som rörde sig runt om dem – Centret, erbjuder sin assistans i att arbeta på det infekterade området.  Skrek han i megafonen och hoppade in i den högra bussen efter de andra. ¨De som inte avlägsnar sig är i riskzonen för att bli infekterade .Skrek högtalarna bortom knuten. Bilarna körde iväg och de odöda hade börjat byta riktning mot bussarna ¨öppna eld de kommer tillbaka.  Tystnaden lade sig och släpande varelser gick mot strålkastarna och stirrade med sina vitnade ögon in i den dystra dimman. Det reflekterades skuggor och förvirringen var total, anledningen till att ingen vek av för att ta sig an de ankommande massorna som vuxit fram ur skogen, var just den. Polismännen bakom bussen med strålkastare hade tagit fram kravallsköldar och delade sig i två grupper, en med skydd den andra utan. –  Inspektör, Eriksson. Vi måste ta oss fram till dörrarna och lägga om en ny sorts barrikad. Sade en man med röd keps och Octagon Center jacka med den röda pilen på. < Jag vet inte om vi bara ska vänta in militären och beredskaps trupperna och samtidigt måste det räknas som en seger. Sade polis mannen vid sidan av bussen ´håll i er här kommer dom. Skrek en polis man och drog vapen. Tunga steg hade förbytts i en kaotisk sammandrabbning av gulbruna ansikten som pressades bak av sköldarna. Poliserna utdelade slag med batonger och några öppnade eld mot skuggor i dimman. De två grupperna möttes halvvägs in mot polis parkeringen och varelser slet ner allt som inte verkade släppa kolonnerna. Det var 12 poliser på vardera sida och de överrumplades av skuggor och ben som greppade tag om ben och armar, som körde ner sina käkar i allt de kom åt. Någon slets ner och överfölls av både män och kvinnor i alla åldrar med spruckna och döda ansikten. Polis mannen reste sig åt sidan och tappade skölden men överfölls på nytt bakifrån och från sidorna tills han drogs ner av armar och huvuden. Dödsångesten steg bland de två grupperna och några gick hysteriskt in för att hjälpa polismannen medans resten av gruppen stod inför vilda män och kvinnor, som stelt tittade rakt in i grupperna medans de mottog slag och smällar mot huvud och lemmar. Man hörde hur det i vissa fall knäckte till och skallar sjönk framåt i onaturliga ställningar och i vissa fall fick några käkarna avslagna och luften fylldes av förruttnelse och kvävande skrik. Sköldarna slog samman och eftersläntrarna slog sig framåt i skrikande kör om att de inte kom fram. Gestalter svävade i dimman och strålkastarna bytte riktning mot sköldarna så att mörkblå läder blänkte i skenet. Pistolskott hördes i tunga upprepande kaskader, mörkret lystes snart upp av månen, som började titta fram. Skrik om omgruppering, stannade upp de odöda och de bytte riktning mot sköldarna medans pistolskott och batong slag från den andra gruppen fick dem att återigen falla ner i asfalten. En polis på yttre högerkanten av det bakre ledet slets ner och fick fingrar och käkar om halsen så att han långsamt drogs med in i massan av anfallande odöda på samma kant. De började äta av honom så att polisgruppen stannade till och började slita och hugga med pistolerna mot de oberörda odöda. Plötsligt hördes vågor av maskingevär och det sprätte till ibland massan av den vilt blandade gruppen. En helikopter svävade på avstånd och riktade strålkastare ned mot olika mål och det smattrade till. Plötsligt smattrade det till inne i skogen och stridsrop hördes i riktning mot polis stationen. Inspektör Eriksson tog upp en megafon: ¨Omgruppering utanför ingången. Han gick in till bussen och satte sig framför en dator. Efter ett tag såg han gestalter runt bussen och några tryckte upp sina ansikten mot rutorna till den långa bussen. Han hade hoppats på ett massgripande och var verkligen beredd på terrorist aktioner. Väl inne i polisens dator slog han larm om högsta beredskap. Det gjorde han för andra gången på en tid inom 35 minuter. Mannen från Octagon Center, hette Fredrick och var den nya insatschefen för den nya styrkan säkerhet och larm, SL. Fredrick vände nosen från platsen och gick in i bilen och backade bakom bussen och körde rakt in bland folkmassan av de odöda på polis parkeringen med högsta fart, så det flög kräk åt alla sidor sedan gick han ur bilen fram till stationen och folket ifrån skogen ställde sig som en kedja runt stationen, en skyddande mur runt poliserna. – Börja bryt loss bråte. Kommenderade han åt tre män i gasmasker och vit overall. De nickade och smet in bakom poliserna mot ingången som kryllade av odöda, döingar. Bussen kom in straxt efter och stannade utanför garaget < De kommer efter så var beredda! skrek Eriksson och stannade där inne i säkerhet. Han beväpnade sig och hoppade efter ett tag efter polisen < Jag såg Centrets bussar köra in här. Någon som vet vad de ville? ´De plockade upp odöda. Skrek en klen röst inifrån stationen. Polisinspektören rusade fram till dörren som höll på att brytas loss. ´De var 24 stycken, Ingen stannade eller gjorde någonting förutom att kasta nät över de odöda. Rösten kom inifrån stationen. – Ja de hade någonting i görningen. Svarade Fredrick och kliade sig under baseboll capen. Hans ansikte var avsmalt och näsan var smal och ögonen trötta, inte som vanligen livfulla utan väldigt sömniga. – Ni, vet det här är mitt andra jobb idag. Sade han och slet tag i en fast skruvad planka. – polismannen som gjorde det här var samma polis som åkte ner till lilla Viken. Hur fan hann han med det? < Vet inte? Inte samma distrikt som oss. Svarade Eriksson och tog tag i en planka underst. – Vi måste komma in med medicin väskorna. Sade Fredrick och gick in igenom de öppna dörrarna. De öppnades inåt med en liten spärr i ena hörnet av dörren. < Ni gör det ni måste och städar upp här! Svarade Eriksson samtidigt som det började smattra ifrån maskingevären. – Det är mitt jobb som militär. Svarade Fredrick och tog emot en vit väska. Och gick fram till mannen där inne med skärsår. ’Det är jag som bommade igen och fick vända om efter att jag fick blåsa ut ljuset för en av dem. Svarade han och surnade till när Fredrick tog ur en glasbit ur hans arm. ´fönstret där borta fick bomma igen det efter att jag krossat det med en ficklampa. Svarade han när armen lades om. < Jag måste meddela att vi lagt om vår position. Sade Eriksson och tittade på polismannen på golvet. ´Använd radion där borta. Den har varit tyst hela dagen. Svarade han och tog sig om huvudet. Fredrick steg in i polisstationen och gick fram till disken. Packade ur en dator och slog på den.- Ta inte illa upp men vi måste göra samma sak som Centret. Sade Fredrick och gick in på skriva mail. ´Jag illa upp? Svarade polismannen och reste sig sakta upp ´måste bara lägga mig ner. Sade polismannen och tog ett steg in i ett upplyst rum med säng. – Du ska få mat och vätska så fort jag kontaktat sjukvårdare. Sade Fredrick och viftade med pistolen. Han lade den åt sidan och skrev ytterligare två mail.< Radion är inte död, det är bara det att det är radio tystnad. Sade Eriksson och total vände sig om, <Vi måste hålla vägarna och människor borta ifrån gator och torg. Vi har utlyst utegångsförbud i storstan. Cellerna är fulla av uteliggare och alkoholister. Radion borde vara annan frekvens. Eriksson tog upp en flaska mineral vatten < se till och drick det här. Sade han och gav polismannen den. Igenom att snabbt följa efter honom försäkrade han sig att det var stilla i rummet. – Du kanske skulle se till att stationen blir vänlig för sjukvårdare? Sade Fredrick och gick ut på gården. Där möttes han av skrik och dödsryckningar från odöda som tagit sig fram till sköldarna. Han siktade mot en odöd och sköt den i huvudet, straxt innan den hunnit fram till honom- Vi måste gruppera. Skrek Fredrick till sina. ’De fortsätter komma ifrån skogskrönet. Skrek en annan och satte sig på knä och började skjuta fyra skott åt gången. De föll straxt innan de hunnit igenom dimman fram till den asfalterade gången. – Vi har ammunition till att vända upp och ner på hela natten men inte energi till det. Skrek Fredrick och viftade till sig två stycken och pekade på porten – Stäng den. Sade Fredrick och tog fram en telefon. ”Kapten. Fredrick lutade sig framåt mot en död odöd.- Vi har en situation vid polis stationen och såg Centrets bilar komma in med nät och fånga smittohärdar med nät, men de stack och lämnade oss att skjuta smitto härdarna. ¨Ja, vi har fått en order att skjuta dem. Centret däremot trodde jag var ute ifrån landet, men jag hade naturligtvis fel. – Kapten, jag kan inte hålla Viken särskilt länge till vi måste mobilisera fler trupper. ¨Det är förstås nödvändigt, men uteslut inte Octagon Center, så gör som de andra ta hem projekten och helst de med hela skallar. Jag skiter i hur du gör det .Fredrick tog ett steg bakåt och avslutade samtalet med ett ”klart slut” kaptenen inte väntat sig. – Vänta inte fyll lastbilarna med de odöda. Fredrik pekade på en lastbil utanför staketet. Han viftade till sig en man i gasmask och pekade på lastbilen- fyll igen den men hämta den först. Kör sedan raka vägen till Octagon Center. Han sade inget mer utan lät mannarna sköta sitt. < Så du fick rätt tillslut? Frågade Eriksson som letat sig ut bland de andra. – Vad de än är gjorda av, behöver de undersökas och placeras i karantän eller nåt. Tro mig vi har inte försökt och kommer det här ut måste vi ha belägg. Fredrick, torkade svetten ur pannan och tog fram telefonen. ¨Octagon Center, Sverige.   – Ja, Det är Fredrick. Jag vill ha fler SL män i skogarna runt viken trakten. Med befäl och finkamma området från smittohärdar. Fredrick avslutade samtalet med en snabb ”på en gång”. Eriksson lade sig inte i utan började hålla sig för näsa och mun när mannarna började stapla dem i högar. Tiden gick sakta och dimman tätnade ännu mer, tillslut såg man inte annat än strålkastarna ifrån lastbilarna. Fredrick hoppade in i lastbilen och bad männen vänta med ett, – Jag måste tillbaka och hämta utrustning. Man tänkte inte längre än näsorna räckte, polisen var sysselsatt med att tända hela stationen med strålkastare utplacerade på marken. Det fick räcka med en bas för tillfället innan ordningen kunde återställas. Sköldar ställdes mot ingången och förband och tejp delades ut för att tejpa uniformerna med så att man kunde bli rörligare. Efter en timme då lastbilen åkt iväg kunde man åter igen andas ut sjukhus bussar och militärer åkte fram in på gården. Man hade tre vakter vid portarna med gasmask. I en enda röra kunde sandsäckar bäras ut ifrån lastbilarna och kulsprute torn växte fram ur vad som betraktats som små onyttiga ingångar, utanför staketet. Det samtalades sällan och radio bussar kunde köras in under tak. Pluton efter pluton gick till sina positioner, andra följde bandvagnarna från utkanten av porten där de lastats av  på väg mot skogen. Armѐ personal ställde sig till förfogande och strateger samlades i polisstationens konferens rum. Tält ställdes upp med soppkök, samtidigt som taggtråd rullades ut utanför staketen och ibland hördes skott från gevär. Det började ljuda högt i skogarna och smällar kom från oväntade håll som om det ställt om en ny sorts ordning i naturen. Man väntade och hela tiden körde radio vagnar förbi på vägen. Natten hade blivit tidig morgon och dimman hade lättat. Solens första strålar gav den blodfyllda marken en dyster och kall första dag.

   Jane reste sig ur sängen och tittade ut genom sjukhus fönstret, först hade hon inte insett faran med att stiga upp ur en säng som verkat värmande men inte så vänlig mot kroppen som det verkade. Vid första anblick hade hon flyttat på stolen bredvid hennes säng mot en ljusare plats vid fönstret. Så att hon kunde sätta sig. Rummet var som en liten cell och hon kunde varken se blommor eller vykort. Antingen hade hon väntat sig en annan plats eller så hade hon bara låtit saken sjunka långt bakom  ögonbrynen. Ögonen tittade glädjelöst mot fönstret, morgonens första strålar hade nått den dystra och blöta asfalten. Men hon var för högt upp för att se den verkligen lyckas med sommarvärmen. En stund höll hon i gardinen och kände en aggression närma sig så hon släppte. Jane tittade mot luckan som öppnades och en man tittade in och låste upp.< Vad bra att du är uppe på benen Jane. Du ska få åka hem idag. För ni har ett ställe i city vad jag har hört. Jimmy berättade! – Ja eller snarare jag har ett. Min lägenhet. Jimmy, hur mår min farbror? Frågade Jane och klev ner från fönsterkarmen där hon hade suttit. < Han mår bra men han har feber, annars bra. Du får träffa honom innan du åker till din lägenhet. Mannen lade någonting på stolen som visade sig vara hennes kläder. < Vi kommer tillbaks om femton minuter och passa på och klä på dig och göra dig i ordning. Han vände sig om och lät dörren vara öppen och innan han gick ut sade han < Jane du kommer att ha en kontakt person med dig. Han kommer att hjälpa dig i några veckor, och du le lite han är trevlig! Han gick ut och släppte dörren. Jane sade något tyst för sig själv och nickade mot någonting  som ingen annan såg. Hon bytte om och lät kläderna flyta på henne. Jeans som hon gått in och ett enkelt svart linne. De luktade rent och hade det inte varit för solen hade hon inte frågat sig. En kort stund gjorde hon i ordning håret och strök på ljus rött läppstift. Det var bäst och göra det innan hon ångrade sig. Stunderna som följde insåg hon var fullsatta med stress och jäkt i salen utanför så hon packade ner sina saker och lämnade lite surt rummet ut i sjukhus salen. Sköterskor stressade runt och städare försökte städa medans patienter desperat försökte förklara för sjukskötare att minsann de kunde trotsa utegångs förbudet och ta sig ut utan tillstånd. Hon tänkte inte vidare på det utan tog tag i en rullstol och en kvinna och körde in henne i kafeterian. Hon kämpade inte emot utan skrattade lätt när hon kom fram till kafét. Jane tog tag i skötaren som väckt henne och frågade efter hennes farbror och då han bara log och pekade på dörren med beväpnade poliser utanför. Hon nickade och gick i den riktningen längs det ny polerade golvet i samlingssalen. De nickade efter att visat sitt id kort och släppte in henne. Där inne möttes hon av en trött och sliten man med djupa påsar under ögonen. < det har börjat verka Jane, så stå där du står. Giftet flödar igenom mina ådror. Jag vet inte om jag bör säga det men det är nog bäst att du åker hem till dig. Han rosslade till och satte sig på sängen samtidigt som han viftade åt henne att vänta. – Ja jag såg, men han såg inte särskilt farlig ut. Svarade Jane och tittade snett med sitt dockliknande ansikte mot skuggsidan av rummet. < Det spelar längre ingen roll. Ta dig hem och be någon följa med dig för de lär inte släppa varken dig eller mig igenom staden utan bevakning. Jimmy tittade ner åt med sina tunga ögon.- Ja vi kan inte göra någonting just nu! Jane vinkade åt sin farbror och gick ut i korridoren där polisen mötte henne. >Din farbror kommer att bli bra. Sade den flintskalliga långa polisen. – Det hoppas jag svarade Jane och fortsatte ut i korridoren. Några pengar hade hon inte på sig så hon kunde inte köpa någon fika eller några blommor till honom. Tyst fortsatte hon fram till skötaren < Så bra Jane, det finns inget vi kan göra just nu, förutom att kontakta Octagon center. Det har vi redan gjort. Imorgon får vi se om han kommer iväg dit om inte tidigare. Mannen gick fram till en sjuksköterska och sade till henne att kontakta kontakt personen. Jane väntade vid dörren och vände sig om till en kaffe vagn som rullade åt hennes håll. Hon vinkade till sig den och frågade om inte de kunde ta med vagnen till hennes farbror. De nickade och vände om åt det hållet. < Vi måste förflytta oss snabbt. Sade skötaren och kliade sig på sin flint.< Vi har vanligtvis tillstånd att röra oss ute i en timma idag. Sade han och skyndade fram till portarna på den låsta avdelningen. < Din kontaktperson kommer hem till dig istället han har inte fått tillstånd att åka till sjukhuset. < Jag kör hem dig. Sade skötaren och visade vägen genom korridoren. – Ja ok, vad var det han hette? Frågade Jane och  gick med nyvakna steg i korridoren. < Lars Berg. Svarade skötaren och gick igenom nästa korridor. Öppnade dörrarna och efter kom Jane.- Så vart finns bilen. Frågade Jane och tittade sig < Din bil har någon kört hem till dig. Våran bil står parkerad, här utanför. Skötaren visade vägen fram till hissen. < Jag hinner inte byta om så du får helt enkelt nöja dig med det. Vad kör du för bil egentligen? –  Saab. Svarade Jane och följde efter förstående in i hissen. < Jag körde Saab men köpte mig en Volvo, i vintras den kommer sällan ut numera. Vet inte vad det beror på. Han tryckte på K. Som i källar våningen. – Men om du byter in den får du tillbaka din körglädje. Sade Jane och han nickade bestämt. De var snart nere båda två och hissen stannade till på bottenvåningen < Det här är personal hissen. Sade skötaren visade raka vägen till parkeringen.  < Vi måste skynda oss polisen har order att skjuta skarpt. Sade skötaren och sprang fram till bilen. Öppnade den och de satte sig i den, det var helt tyst ute och ibland kunde man se några enstaka bilar åka förbi. Vårdaren satte på radion och startade bilen. ¨Goda nyheter. I natt och idag har man identifierat flera smitto härdar för så aggressiva att man fick öppna eld. Senare idag kommer utegångsförbudet att upphävas och armѐn har redan blåst ut faran är över. Skötaren startade bilen och körde iväg mot korsningen.< Vi får i alla fall skynda oss. Sade skötaren och log för första gången.

Kenneth passerade datarummet in i laboratoriet och ställde sig bredvid doktorn vid kylrummet. Han öppnade kylen och tog fram proverna och ställde sig bredvid Erik. Man tittade ner på sina projekt utan att egentligen säga någonting, Erik hade ett sammansatt virus som slog ut de odödas, funktion att levra blod till hjärnan som gjorde dem  instinktsfulla och kallblodiga kannibaler, för en stund. Doktorn hade utvecklat det och när de kom fram till proverna var de allt annat än negativa. Kenneth värmde upp flaskan med proverna av Frans projekt och ställde det i en hållare. De skulle testa en sammanställning och se om inte det gav dem fördelar i att komma ett steg längre i Werner perspektivet. Snart kom Frans in och stallde sig bredvid doktorn och lade fram ett provrör med rent virus och tog på sig gummi handskarna. Han tog en bit av ett papper och lade ner det i en ren behållare med rund botten. Frans tillsatte sedan lite virus med en engångs pipett. – det här äter pappret också. Sade Frans och stängde igen locket på behållaren. < Försök med Arginine, det kommer att återställa balansen. Sade Doktorn och lade en behållare i en blandar maskin. Erik gav en behållare med flytande syre och Arginine till Frans – Jag kan försöka analysera resultatet när det slutligen kommer fram till att vända viruset. < Erik låt Frans göra det så att ni inte blandar ihop det. Svarade doktorn Erik och gav Erik ett annat rör. < analysera det här. Sade han och slet av sig handskarna. < Jag behöver åka ner till Octagon Center och ta blodprover från de odöda innan jag fortsätter. Men gör som jag sa. Sade doktorn och steg ut ur laboratoriet.- Hur är det med samvetet? Frågade Frans, Erik och tillsatte vätskan på pappret. >Frans, om det handlar om projekten, Centret kommer att vilja ha dem. Mitt samvete är helt, klart. Svarade Erik och satte ner doktorns rör i en behållare. > Men om du vill Frans går vi och hämtar ett exemplar till Octagon center. – Kaptenen får ge order om någonting sådant. Dessutom tog doktorn tillräckligt med prover från projekten, när vi hade dem. Svarade Frans och tittade med en besynnerlig glans i ögonen. Erik öppnade frysen och ställde in det han hade tagit ett litet prov ifrån. – visste du att vi har vår fysik och biologi i högsta beredskap? Sade Frans och lade locket på bio vapnet. > Det handlar om vem som levrar mest och snabbast. Dessutom är de redan döda. Kaptenen åkte till polis stationen. Men när han åkte i morse sa han någonting om att inte ta prover från de odöda? Erik tittade mot Frans med en humoristisk överlägsenhet. < Vet kaptenen om att du sköt ner några i bensin macken?  Frågade Kenneth och ställde ner sina prover i en vätska för att se vad de hade för pH värde. – Du vet Kenneth, om Erik var tvungen att skjuta dem, är vi tvungna att skjuta dem, om de sprider sig. >Så du är med för första gången Frans? Sade Erik och tog fram vätskan Kenneth hade och blandade i ordning ett rör.< Han är med men inte jag, vi måste stanna i labbet utan det här får vi ingen bonus. Svarade Kenneth och stängde igen locket på röret.- Kaptenen hade ingen annan order innan han skällde ut dig Erik! Sade Frans och gick fram till det förslutna skåpet i sidleds med utgången och ställde in bakterie floran.< Jag stannar här med Erik, Frans går ut och hämtar maten, sedan tar vi lunch. Ditt virus Frans måste stå där i 24 timmar, så ställ in klockan! Tvätta händerna och kroppen, ta en dusch och se till att det finns kall öl och be till gud att vi hinner före Centret!  Kenneth ställde sig vid ritbordet och prickade av några likheter. – Jag säger till Ferdinand, han får hacka deras dator! Sade Frans och gned in händerna med gult pulver.> Det antibakteriella är i slussen, byt kläderna efter en dusch, där och inte med mitt varmvatten! Sade Erik, bakom munskyddet. >Fan, ge dig! Varmvatten. Jag kan bygga en värmepanna. Sade Kenneth och gick tillbaka från billboard tavlan.- Du är som en liten flicka Erik! Sade Frans, bakom den heltäckande dräkten och gick fram till slussen och stängde igen dörren. < Vad tog det åt honom? Frågade Erik och satte det nya serumet i bottnen på små rör  med pincett och satte på lock. Erik satte sedan ner serumet i en box med en generator och vatten i bottnen. < Vad ska vi sätta den på?! Frågade Erik och stängde igen taket. – Testa med 35˚Celsius,eller 95 grader Fahrenheit. Volt- testa med den lägsta. Svarade Kenneth och gick fram till billboard tavlan.< På tal om kvinnor jag såg en blondin springa ifrån macken och in i sin bil. sade Erik – Ja, jag skulle också springa ifrån platsen. Svarade Kenneth, utan att skämta och skrev på billboard tavlan <Vi kanske skulle ta en tur till storstan? Sade Kenneth och menade att det inte var på tavlan han skulle skriva det och gestikulerade < Hon åkte mot polis stationen. sade Erik och tittade på klockan. – Det måste betyda att hon kanske kommer tillbaka. Stationen är översvämmad av svettiga män! Sade Kenneth och skrattade bakom munskyddet. < Eller blondiner och bensin mackar, någonting måste ha hänt. Vem vet om hon har blivit biten och för smittan vidare! Sade Erik och lade i en vätska i lådan.- Det handlar om social kompetens, man springer inte om man inte är, rädd, har bråttom eller till och med använt sig av våld. Du behöver komma ut oftare. Sade Kenneth och gick till sin plats bredvid Erik.< Pratade med Ben igår. Han hade blivit förfölj av en massa konstiga typer till sitt hotell och till flygplatsen. Han borde vara här nu! Sade Erik och viftade med båda armarna i bål höjd. – Vet du vad Erik. Gå och duscha av kläderna och ring Ben jag ställer proverna i kylskåpet. Sade Kenneth och gick fram till billboard tavlan. < Ok boss! Sade Erik och gick ifrån sitt projekt och in i slussen genom att öppna metall dörren.  – Och du jag kollar upp en ny panna vi kan behöva rusta upp här! Sade Kenneth och  tog upp proverna ur sin lösning. Han gick fram till kylskåpet bredvid bakterie skåpet. Öppnade det och ställde proverna på översta hyllan. Kenneth slutade plötsligt att tänka och insåg att han äntligen var ensam i laboratoriet. Det gick timmar innan han verkligen hunnit klart med proverna. Ibland slutade han inte vanka av och an som om spåret ledde honom till en annan plats långt därifrån med förslagsvis den där blondinen Erik pratade om. Han hade blivit ful och känslan att vara på en avlägsen plats var hans minsta bekymmer. Blondiner, blondiner och blondiner lagom till lunchen gick han igenom samma procedur och duschade av överkroppen, underkroppen och bakom öronen. Kenneth slet av sig munskyddet och gick ut i rummet som doftade härligt av mat. Ferdinand satt vid sin dator och hade på sig en skjorta med ränder i rött grönt och svart. Han nickade åt Kenneth och skrev ut några sidor på skrivaren. <Vi behöver ny färg till skrivaren. Sade Ferdinand och skrev ner det på ett papper – Hur gick det? < De började tracka ner mig så jag satte in ett virus. Hela deras databas är korrupt nu! Jag hann med att ta kopior av projekten och ett särskilt projekt de kallar för Iris. Sade Ferdinand och tog fram papperna från skrivaren och gav dem till Kenneth. – Kopiera papperna och faxa dem till Octagon center, till doktor Lind. Skriv under, att kopiera och undersöka, omgående! hälsningar Ferdinand Berg! Sade Kenneth och tittade med sina frågande ögon. Ferdinand tänkte inte mer på det utan stoppade ner papperna bakom faxen och slog in numret till doktor lind. < Du Kenneth jag måste ringa min bror Lars Berg! Han jobbar i Stockholm. Han har alltid någonting nytt att säga! Sade Ferdinand och satte sig i den bruna fåtöljen vid datorn, han började fingra med en penna och skrev under det sista pappret. – Ja ring släkt och vänner du har ju precis som resten av oss en viktig position i Octagon center. Och räkna med  att vi kommer att slå centret. Kenneth lade sig inte i och kanske gjorde han rätt i det för Ferdinand var ingen packhäst precis som han. Ferdinand tog upp telefonen och diskuterade om utegångsförbudet i Stockholm, om att det upphävts och hur han skulle bli den lilla, av dem. Men viktigaste av allt de skulle träffas på Octagon center där Lars hade en klients farbror, nyligen intagen och skulle intressera Ferdinand för han hade blivit så stor och medägare till Octagon center. Kenneth visste tydligen inget om syskon kärlek, men när det kom till öppet skryt var han ett ideellt öra. Frans kom in och såg att Ferdinand var upptagen i sitt samtal med någon som han visste var brodern till Ferdinand. Han bet långsamt ihop och tittade på Kenneth. > Han är trevlig men när kom han fram till det? Viskade han till Kenneth. – Vi måste börja om igen annars blir vi fast. Sade Kenneth och gick in i köket efter maten. Frans gestikulerade en frågande charad. Och menade på att det kanske var bäst så, utan säga mer. Han hade minsann släktingar att ringa han också och gick in i köket efter Kenneth. Erik kom ut ifrån duschen med handduken runt midjan och sneglade flinande på Ferdinand < Vi åker till Octagon Center, de ringde till min telefon när jag Duschade. Sade Erik och avbröts av Ferdinand. Som gestikulerade åt Erik. Kenneth kom ut ifrån köket och tittade på dem, -vi åker allihop. Sade Kenneth och viftade in Erik in i vardagsrummet där de hade sina väskor. – Jag skriver en lapp till Doktorn…  > kan ni dämpa er!? Ferdinand avbröt  Kenneth och tog med sig telefonen och gick ut ”….. det blir nog bra min klient gillar nog er grabbar, men du måste lova mig att det finns en lösning på virus problemet!?” Ferdinand svarade sin bror med ett ”Helt säker”. Dörren till vardagsrummet stängdes igen och Kenneth vände om fram till datorn. Om han hade dessa färdigheter kanske det skulle gå snabbare, visst han kunde hacka och sprida virus, men inte fungera som en hel databas dagarna i ända. Han hade helt enkelt inte tålamod till det. Frans kom ut ifrån köket och tog en tugga  av sin kyckling, < Vi får helt enkelt ta Buss två! Firma buss. Måste ringa Ben! Sade Frans och tittade på klockan < Han har i alla fall inte landnings förbud. Sade Frans och slog på radion. < Måste ringa morsan. Sade Frans och vände om in i köket.  – Hade vi vetat om att Ben hade problem med spioner så är det, det minsta man kunde göra. Sade  Kenneth och lade fingrarna i en bedjande ställning och blåste i handflatorna, – Jag måste ta en dusch och äta. Sade Kenneth och tittade på duschen. Kenneth gick in dit med fasta steg och stängde dörren om sig. Han klädde av sig framför spegeln och tittade på sin lätt ärrade kropp. Det var som om han gått in i en svacka som verkligen saknade sin spegelbild. Den rätta Kenneth hade fått ett elakt syskon som inte hade något samvete eller en tredje person som bekräftade hans rätta jag. Han såg in i sina gråa ögon och slängde av sig de sista kläderna. Kroppen var slank och hade blivit lite muskulös under de tre veckor som han hade kämpat med projekten, de seglade framför ögonen på honom. Det var som om de hade förlorat mot en demon som ville äta dem inifrån. Alla lika skyldiga som John och Werner, han kände igen den sorten men han kände inte igen den gråt som de hade inför honom som om de alla var lika oskyldiga. Men hade det inte varit för Erik och Doktorn så hade han släppt dem. Kaptenen som alltid tittade bort förhörde dem, natt och dag och han var aldrig särskilt snäll. Det var nu han frågade sig om det verkligen var värt det. Kenneth var nog den tysta av dem och bara se Erik hånflinade retade honom, han hade aldrig gjort någonting för att skada oskyldiga precis som när han hackade sig in i Centrets dator och länsade kontot. Vad fick han inte då? John som gömde sig bakom dörren och hoppade på honom som om han hade velat slicka honom i örat. Det han nu insåg var en mutation som han hade gjort sig av med de senaste veckorna. Från att ha varit en tunn person till det han var idag, men var inte hotet från de döda ändå så en bekräftelse på att han verkligen inte var ensam om det. Kaptenen hade blivit mer främmande för gruppen än en general. Kenneth insåg sin ställning han fått och var hela tiden tvungen att dela med sig av sin medmänsklighet. Om han än hade släktingar att ringa, kaptenen hade tagit hand om honom sedan den dagen och han kände deras avundsjuka och avsky när tillfälle gavs. Kenneth steg in i duschen och lät det ljumna vattnet rinna ner för hans trötta kropp. Han hoppades på en snabb förändring inom de senaste dagarna. Eftersom det oftast handlade om tillfällen så förändrades hans syn på Centret. Han såg det numera som ett villebråd och han hade inga egendomliga samvetes kval. Duschen, var som en intelligent vän där han behövde den, oftast fanns det andra skäl att bara gilla Frans i sin attityd mot Erik, Kenneth kunde dra fördel av det om det krävdes. Det var som om de alla väntade på dödsstöten ifrån kaptenen och han gillade det. Vattnet rann nerför ryggen och han nickade framåt ganska bestämt. Nej, det fick räcka. Han hade en karriär att bygga och han var anledningen till att de fick annat att tänka på, det var dags att känna sig hedrad. Kenneth steg ut ur duschen och torkade sig helt och hållet, han hörde de andra springa ut och in i köket och han klev ut med handduken runt om sig och smet runt hörnet in i det mörka rummet. Frans var på ingång i rummet och tog sin väska < Vi har ett nytt samtal. De vill att vi tar oss dit Ben är där. Det blir fest ikväll! Sade Frans och tog väskan och vände om < Jag ringde doktorn han kommer till laboratoriet och arbetar ensam. Han vägrade festa! Frans tittade på Kenneth som knappt syntes i mörkret men gjorde skäl i att klä på sig lite snabbare. – Frans ta med dig Serumet och antiviruset! Jag hörde Ferdinand säga någonting om bot! Kenneth tittade på Frans som gick in i laboratoriet efter en väska.

                                                        6
Svåra band
David Hurt gick igenom den tysta och svala flygplatsen, han hade ett privat plan som väntade på honom och när det slutligen var dags att gå ombord gick han ensam igenom salen. Det fanns inte så mycket som en person som vände sig om eller sade någonting uppmuntrande till någon över huvud taget. Vinden var stilla och ihåliga steg följde honom igenom stället där solen kastade sina tunna strålar. Han såg visioner runt omkring honom. Visioner om hur folk en gång pratat och klappat sina husdjur i tron om att de skulle få det bra uppe i planen. Men, ack! . David planerade med sina fingrar hur han skulle resa sig ur askan medans visionerna nickade och skrattade och nästan slöt sig in i hans närvaro. Han hade varit skild ifrån verkligheten länge nog för att se visioner om hur människor hade reagerat och hur de samlat ställde sig i led och tittade sig om axlarna och slutligen smalt samman. David hörde unga flickor springa förbi i tron om att de kunde hinna först till planet men fick stanna upp. Han petade sig i örat och såg ut igenom fönstret, där kom bilar med trappor och planen stod redo för en tur som han bara hade i sina visioner. Han såg en flicka med en docka fråga honom om han kunde namnet på den. Han viskade ett Sarah och fortsatte förbi henne. Han kände svetten lackas mot pannan och insåg en litenförändring i sin person. Återigen fortsatte han förbi en pojke med en helikopter keps som höll i en liten nalle. Han ville så gärna ha den nallen nu. Ja det var tidningen som han höll i vänstra handen som hindrade honom. Nallen förblev en i hans visioner och hade det inte varit för flickan i dockan så hade han tagit den med. David visste hur de var sammansatta med sina spretiga små fingrar och sina läspiga tal, som att göra om ett krävande experiment. Tillslut såg han sig själv stå där med raka ben och grå blå shorts trotsa dem i sin ungdom. Han var alldeles säker på att han var där med de shortsen som han mindes dem. Tröjan var ljusblå med röda axlar och blå armar. Trotsa dem och avundsjukt hoppas att han som de hade föräldrar som väntade på planet. David var föräldralös och hade det inte efter den dagen. Det fanns en liten del av honom som fortfarande stod där mellan intet sägande fakta. De brydde sig inte om honom för han hade ingen nalle eller vänner. Han såg folk passera honom och han bara stod där och visionerna avtog. Det var så och han minns det som det var igår de bara gick förbi honom, gick förbi, Honom. David som var den som segrade, den som offrade sig för någonting för sina föräldrar. De lämnade honom och han visste att det var sista gången han såg dem. Han gick snabbare och snabbare genom människor och vände till höger mot rulltrappan ner till planet. Han var nu ensam igen och trapporna hade tystnat. David gick ner för trapporna fram till trappen in i planet. Han hörde rösterna bakom sig försvinna i skratt och gråt. Det hade blivit tyst och han hörde fåglarna igen. Väl ombord nickade han till piloten som gick förbi < Sir. Jag tror att det håller på att blåsa upp. Sade piloten och gick in i cockpiten på det relativt stora privat planet. – Ja det blåser som aldrig förr, var på den säkra sidan idag. Sade David och satte sig ner i längst fram vid bordet. Det var som om någonting bet tag i benet och släppte inte. Han minns det nu!  David nickade till framför tidningen och lade fram väskan på bordet. David tog upp en liten dosa och öppnade den, han tittade på gulduret och satte den runt handleden. En värdinna kom fram med en flaska champagne, hon tittade inte rakt på honom utan ut samtidigt som hon hällde upp ett glas, > Sir. Ensam idag? David nickade och tittade ut igenom fönstret – Ja idag är jag väldigt ensam. Vi har en otrolig tur idag. Synd att jag måste flyga! Sade David och hällde i sig glaset . – Fyll inte på är du snäll. Jag hittar någonting att sätta tänderna i om ni bara väntar tills vi har lyft! Sade han och gick in i sin dröm värld. Skuggor smälte samman i en virvelvind och han såg korta signaler av ljus. Ljus som alla var enkla handskar med nålar och munskydd, han såg nålarna injiceras i handlederna hur smärtan virvlade igenom honom till den punkt att han försökte greppa dem men förgäves såg sig fastspänd. Händerna smärtade och på några ögonblick förändrades bilden in i en tung skepnad av det fagraste himmel. Han kände hungern dela ut det mod som hållit honom nere. Banden slets av armarna och han kröp ihop med huvudet neråt. Lät de blonda lockarna flyta ut på marken. Han kände ångesten då han reste sig upp och torkade ur sig vätskan som fyllde hans mun i ett ögonblick var han en kvinna med hjärta nog att bulta igenom remmar och sitsar av alla de slag. Förvirringen var över på en sekund hon hade blivit galen och kastade sig mot fönsterna som omringade henne hon skrek och fradga rann runt munnen, hon rev och klöste mot de svarta rutorna och blod sipprade ur naglar och ögon. Hysteriska skrik spräckte huden runt kinder och näsa. Ögonen som skrikigt av hjälplöshet svartnade och blev mörkare än natten, därav namnet Iris. Hon var skoningslös och slog sönder rutorna med enorm kraft och törstade av hunger, hunger av att dränka munnen med blod, känna köttet sippra mellan tänderna och tugga i sig hans hjärta. Det var Iris, kära Iris. David tittade upp och kände hennes sorg brinna i honom, för när han visat sig vara stolt hade den följt honom, det var som om hon kände hans andedräkt genom munskyddet och det där skriket, där viruset delade henne, förblev segraren och det sista av hennes forna glans som om hon dansat mellan väggarna lika oskuldsfull som han mindes henne. Hon skulle komma efter honom och när han minst anade det, skulle hon sätta tänderna i honom. Iris var det projekt som gav honom en innerlig orgasm, känslan som hon inte kunde glömma. Det var hans sak att avgöra om hon kunde säga, nej, eller bara svälja bort betet. Om hon bara hade gett honom dockan. Argsint skrek han ”ge mig dockan!”. David fäste blicken i glaset subban hade förgiftat honom med alkohol, subban hade förgiftat dem med sorg, för de sörjde! Han och Iris sörjde. Han älskade henne och när hon slutat skrika fanns bara John, älskade broder John. Han var kyrkans man och Iris nunnan. – Det var ett tag sedan, Iris! Sade han tyst för sig själv och tog en tugga av mackan på bordet. – Ursäkta den var inte din Iris! David sneglade ut genom fönstret och tuggade mot reflektionen i fönstret. Vart var han på väg vart var han på väg nu? Han visste att det skulle sluta med att centret kom efter honom, han var förrädaren och Iris, ja Iris var nunnan. Hans totala objekt var att hon, John och Centret skulle hitta den delen av honom som han förlorat. Det skulle ske utan Centret, för dom var han oigenkännlig.- Ja jag känner mackan med tungan, men vad heter det på svenska kära Iris? Frågade han och skrattade till. David kände den varma luften ifrån kaffekoppen han fick av flygvärdinnan.< Vi blir lite sena, vi har inte fått tillstånd att lyfta. Sade hon och gick tillbaka till sitt. Skärpning David, Skärpning! hennes varma fötter, tårar som vägrar lyfta. David tog sig samman och vek in en sida i tidningen. – J-jag vill ha en huvudvärks tablett! Sade han och lättade på slipsen.- vi borde lyfta i alla fall! Sade David och tog av sig kavajen. Värdinnan nickade och försvann iväg. ¨Goda nyheter, det blir ingen storm och vi ska lyfta om några minuter så spänn fast er! David tog tag i remmen och spände fast sig, precis som när han satte fast armar och ben den där gången. Han kunde räkna gångerna han lutat sig ner och hälsat med sprutan i handen. Det var ingen gång och ingen räknas som de gånger då han verkligen varit nära Iris igen. Somliga slutar när det roliga är över, men John hade räknat gånger då han misslyckats. John erkände det inte men David, ja David, han är speciell och söver folk som han inte önskar, alls. Han kände sprutan gå in i benmärgen och söndra under huden på sitt offer. Offer nej det var inget offer, det var Davids docka. Den blinkade när den lutade huvudet bakåt och öppnade ögonen igen när den restes upp. Han var den som sörjde år efter år och när han slutligen såg den lilla flickan skjuta den framför sig, injicerade han. Handen var som rena impulsen om han slutligen kände tårarna framför en vilt skakande person kunde han lita på att han, erkände det som Iris. Ja den Iris som med sina söta fötter och tår flörtat med honom i sin värdinne klädsel, mitt emot honom på väg någonstans i hans privata jet. – Du tjejen, vi har snart landat. Sade David och blinkade med ena ögat. Han kände Iris hunger inne i Centret, hur hon spretade mellan väggarna med sin djävuls lika hud. Anta att David slutade sina dagar inom Centret som det geni han var, nu skulle han bli tvungen att varna de andra. De andra innefattar ett gäng människo-kännare, han kände igen sorten, så som de innehåller en gnutta vemod och självklara människor såg man i dårar. David gned sina fingrar mot varandra och sprängde skallen med en enkel gest. Fingrarna stötte ifrån varandra och landade på bordet. Han var ett geni! Det skulle sluta illa det visste han och hade Centret inget mer i skjort ärmarna än detta här han tog upp tidningen och viftade med den. Huvudsidan  David gned i framsidan med sina fingrar som om han ville ha mer av det nagel lack Iris hade. Munnen var svart som ett streck medans läpparna målade sig ljusrosa. Ett leende tvingade honom att luta huvudet bakåt. < Din huvudvärks tablett.. jag fick fråga piloten om den. Sade hon och gav honom asken med huvudvärks tabletter. Här är vattnet sade flygvärdinnan och vände om med sin fasta bakdel. David nickade på nytt, han upprörd? Han svalde en tablett och tog vattnet, för henne skulle han göra vad som helst. Det kunde inte sluta annat än illa vad hade de spetsat glaset med egentligen? Fingrarna letade sig fram till hans panna och nu var han inte annat än bara det man önskat av honom. Det fanns ingen girighet ingen ädel anledning att sudda över någonting som slitit sig men inte glömde lukten av hans blod, hans fingrar. Iris suddade ut meningen med detta precis som hon suddade ut andra patienter för många år sedan. David nickade till och lutade sig framåt. Planet var på väg att lyfta och virrvarr av bilder suddades ut framför han ögon. Det var som om hon hittat dit igen. Han kände hennes ångest och det hade blivit hat, hat mot honom och hat mot livet självt.Jane vilade sina händer mellan knäna och tittade på vägen men försökte undvika tonerna ifrån radion, en hårsmån ifrån henne satt en självsäker medelålders man och petade på allt som inte undgick honom. Lars var en blond och blåögd man i den bästa sortens kontakt person man kunde ha i Stockholm, hittade inte överallt och kände inte till allt, var en god lyssnare och kände sig inte det minsta självsäker. Lars Berg såg till att hon skulle få besöka Octagon center med sin farbror. Jimmy var visserligen redan där och det var inte särskilt långt dit. En mil eller så, Jane tittade lite åt andra sidan och började räkna skyltar. Chauffören var en lång man, kanske i trettio års åldern och bredvid honom satt en en man ifrån Octagon Center. Jane lade sig inte i det hon var knappast därifrån och det som var centret var för henne en plats för dårar och försäkrade arbetare. Hon fann sig i en dvala mellan riktiga känslor och sanna tankar fast de märkvärt visade sig tona bort i en riktig förväxling mellan vardag och märkliga sanningar. Hon hade brottats med någonting som hon slutligen insåg vara en samman länkning med det döda och det levande. Det föll på plats men inte in i det självklara, det sanna, det mänskliga livet eller samvete som tvingade dem tillbaka, till den punkt där de insåg att man inte förgäves kunde finna sig idet. De var tvungna att försvinna och genom den väsentliga delen av livet och suddas ut som små moln innan de svävade förbi ute på landet.  Det var overkligt och när man slutligen var där kunde man inte sätta alla delar på plats. De var som kolossala delar av ett jättelikt pussel man kallade ”smitto härdar” eller ”odöda” hon tillade att det genast hade förvärrats av media. Media som tvunget hade smugit sig ut till Viken men hindrades av militär. Det var första gången och kände sig genast lite stulen på showen. Hon hade alltid velat bli en tv profil eller väder journalist. Det var förresten en bit bort då hon tränats av sin farbror att använda kampsport även om han haft ryggproblem, kunde han sparka sönder en vete säck i luften. Hon använde det sällan och när det kom till kamp var hon tvungen att använda andra utvägar. Det var så om man var tjej. Jane tittade uppåt mot molnen som flöt förbi. Det var varmt som om det hade smugit in några extra grader in under sätet och i luften. Fönsterna var stängda och skulle inte öppnas av säkerhets skäl. Det var inte hennes fel åtminstone till den värsta delen odöda som sprang lösa i skogarna. Hon hade skäl att verka lagom pessimistisk och när det väl gällde hittade hon inget skäl att varken andas eller dela luft med de döda. Jane såg sin utväg i varje ord man sade i bilen och det var märkvärdigt tyst hela resan. Skötaren hade lämnat av henne hemma och kontaktpersonen kom från den lägenhet han hade kommit ifrån. Han kallade sig förresten för vårdare. Och naturligtvis så var det en sådan, det hade hon gjort sig förtjänt av vad det nu var hon gjorde. Hon tittade ner mot vägen och blev plötsligt lite illamående – Lars, hur många är det som kommer i kväll och varför har vi festklädsel? Frågade hon och log lite inombords. < Det är tekniskt sett bara så att vi har blivit bjudna på ett och annat och klarar vi kvällen så klarar vi att sova där. Vad var det nu gäst salen hette. Frågade Lars mannen snett på höger sida i framsätet. > Avdelningen heter Solen. Och Patient avdelningen heter blomman. Ni sover i var sitt rum i solen. Sade mannen och sneglade bakåt. – Det är min farbror som behöver lite vård. Sade Jane och medgav att det kanske var bäst som en säkerhets åtgärd. > Det är upp till sjukhus avdelningen att samla ihop vården till de patienter som är på Octagon Center. Vi har många olika självklarheter. Svarade Tomas som han hette. Chauffören nickade och saktade ner bilen >Säg till om ni mår dåligt för vi måste svänga in till Viken. Sade Tomas och tittade framåt. <Hur visste du det? Frågade Lars och bilen krängde till. – Jag kanske borde ha stannat i Viken. Sade Jane och tittade ut mot ett stilla landskap.>Tror inte det lilla missen. Sade Tomas och tog fram en telefon. >Ja, vi är på väg in. Har de kommit fram? ¨Ja, alla är här och väntar er.  Sade en pipig röst i telefonen. >Ok bra. Vi måste få mat innan klockan sjutton- noll -noll, sade Tomas och tillade ett hej då! Jane lutade sig tillbaka och när väl bilen passerat vartenda u sväng var det raka vägen fram till Octagon Centret på vänster sida. Jane släppte tag om knäna och kliade en inbillad lock vid höger öra. <Hur vet vi det, jo guds vägar äro o-ut-töm-m-liga!  Sade Lars och menade att guppen var där borta. >Ja det är ju en nyhet så många och så få. Sade Tomas och gav chauffören en nick och klev ut så fort han körde till parkeringen. > SL, är borta ifrån stället och letar odöda. Sade Tomas och vinkade till sig en beväpnad vakt. > När vi kommer ut därifrån, är ni tillbaka. Är det förstått? Sade Tomas och vakten ryckte på axlarna. Octagon Centret var stort och hade vita byggnader ovanpå varandra som om de byggts separat och varje flygel skulle ha en separat avdelning. Så skickligt igenom tänkt att roa, alla. Tomas gick tredje man ifrån Lars och Jane in till porten som naturligtvis var låst med en port kod och Tomas trängde sig före. – Så jag tror att det verkligen är bäst att vi åker till ett ställe ute på landet? Om jag nu inte hade räknat med att återse mitt hem! Sade Jane och log lite genant mot männen bredvid henne. > Ja vi är måna om alla som har bott och bor på området. Kapten Baxter är den som saknas, han är nog inte med på detta, men jag har talat med honom idag! Tomas gick in efter att fumlat med den nya koden. < En kapten, honom behöver vi inte oroa oss över! Sade Lars och höll upp dörren till Jane som gick in hukad. – Jag har varit här tidigare. Sade Jane och gick in i salen. Det var fullt av folk därinne och de gick fram och tillbaka på sal golvet och talade med varandra >Dörrarna är stängda för idag. Det är ett gott tecken. Sade Tomas och visade fram dem till receptionen.   >Dessa är här för att checka in som gäster. Sade Tomas och rättade sig efter kontoristen bakom receptionen i den stora salen. – Jag tror att det verkligen är tid för en check in. Sade Jane och gick fram till Tomas och skrev under sin namnteckning i gäst boken. Lars följde tveksamt efter och skrev ner sin namnteckning. < Vi får verkligen en chans att tala fritt idag, de väntar på festvåningen. Sade Lars och klappade Tomas på axeln. <För oss dit! Sade Lars och vände sig om mot juice baren vid dörren som var stängd för idag. < Sedan får du gå till din farbror. Jag kan stanna där för jag och min bror har lite att tala om. Sade Lars och Följde efter Tomas upp till hissen på avsatsen. Det gick trappor på vardera sida och man hade genast samlat patienter på väg ut och lufta sig på baksidan. Det var visserligen fullt av arbetsställningar inne i salen och några arbetare strök runt med målarfärg och pappersrullar. Några äldre kvinnor gick fram till juice baren och väntade på att få komma ut. >Vi har lite ont om SL vakter och kan inte garantera någon säkerhet alls idag men vi kommer att diskutera det så fort vi kommer ner på jorden, om ni ursäktar. Tomas satte in Personal kortet i hissen och tryckte ner sin kod. Han sade inget mer utan lät gästerna följa efter in i hissen. Jane följde de tre männen för chauffören skulle med upp. Lars vände sig mot dörrarna och den röda hissen åkte upp. Väl inne i hissen släppte all spänning och chauffören lät sig roas med Tomas som var på ett omöjligt humör. Lars var sammanbiten och vande sig sakta med med hissen men inte tillräckligt för att hinna med farten. Jane sjönk ihop lite grann och följde efter Tomas när han gick ut i den lilla salen på fjärde våningen < Det här är över våningen, här har jag haft klienter tidigare. Ingen av dem dök upp efter några gånger. >Ja det där är sjukt Lars vi ska undersöka dem åt dig. Svarade Tomas och klappade Lars på höger axel. – Ja jag måste skynda mig till toaletten sade Jane och gick höger till damtoaletten. Lars vinkade åt chauffören att vänta vid konferens rummet och var beredd att vänta in damsällskapet. Tomas syftade på att det verkligen var i rättan tid och om man skulle gå vidare kunde man försöka att använda toaletterna först, Lars nickade bestämt och gick fram till en cola maskin och stoppade i några kronor och fick en mineral vatten. Sedan följde han efter Jane fast till herrtoaletten. De hade båda två ätit en bit fisk och då räknade man med att de skulle hinna med lite festmåltider. Jane var sen ut därifrån och hon hade antagligen fått en bit fisk för mycket. De väntade där utanför och Tomas tittade på uret. Det hade blivit lite tungt och så fort man tänkte ändrade man riktning. Konferens rummet låg på höger sida om en restaurangen, Tomas öppnade dörrarna till både restaurangen och konferens rummet så att man kunde gå fritt igenom från det ena till det andra. Om man nu hade anledning att sälja sina tankar till en annan form av fest skulle man vara noggrann med ytligheterna. Ingen satt ensam där för om det hände var det ett hotell och inte ett sjukhus för blandade gäster och besökare. <Jag går och sätter mig. Sade Lars och tog fram ett noterings häfte <oroa er inte vi har en timme på oss att äta. Sade han och ingen hade lagt märke till att det verkligen var fullt av folk i båda rummen. Ingen förutom Tomas som presenterade sina gäster till några vid bordet i konferens rummet. – Jaha. Sade Jane förvånad att höra sitt eget namn nämnas till en dyster samling unga män i hennes egen ålder. Kanske till och med yngre, bortsett från en svart muskig man vid namn Ben. Han tittade snett mot Tomas och nickade åt Lars men tittade generat bort ifrån Jane. Det var tre kvinnor vid bordet alla var i trettio års åldern och led av en sorts humor som hon bara sett i filmer. Säkert bara några fulla tanter med nya visioner (”från restaurangen till konferens rummet”). Lars satt snart bredvid en miniatyr av sig själv fast med rött hår, hans bror antog Jane och svepte osäkert med blicken. En person reste sig och presenterade sig som Kenneth och viskade någonting i Janes öra som hon uppfattade som ”antivirus” och ”tyst”. Hon insåg snabbt vad han menade och vinkade till sig honom och viskade tillbaka – Det är min farbror. Jane insåg snart att alla var på fötterna, de delade inte upp sig utan bestämde sig att gruppen gick in i Restaurangen, att Frans följde med Jane och Tomas ner till hennes farbror för att tala med honom. När den lilla salen låg bakom dem växlade Tomas och Frans några ord utan att Jane hörde, så hon fortsatte fram till hissen. Minuterna gick och de bestämde sig för att följa med Jane. Tomas satte in kortet i hissen och dörrarna öppnades han tryckte på en knapp till andra våningen där Janes farbror var. Frans började lite oblygt med att kommentera kvällen och att han var mycket trött och att de hade tur att han inte hunnit med att dricka av de härligheter, Ben hade med sig och att han inte räknade med rakvattnet. Tomas nickade igen och bet ihop medans de tog sig ner med hissen. Jane kände ett tryck i ryggen hela tiden som om någon pressat ena kotan mot den andra och hon visste att om hon vred sig åt sidan skulle hon fastna i den ställningen, det hade varit något fel med henne och nu kunde hon inte se vad det var. Frans ställde sig framför Jane och tittade på hiss numren och väntade och snart plingade det till och dörrarna öppnades. De steg ut och möttes av en tyst korridor med vita väggar och vitt tak med lysrörs lampor. <Här är korridoren. Sade Frans till Jane och lät Tomas gå före till den numrerade dörren, dörr 4. Han knackade och öppnade dörren, väl där inne möttes de av en febrig Jimmy som satt och svettades vid sängfoten med benen korslagda på golvet. < Jag kommer med ”antivirus” sade Frans innan någon han reagera eller säga någonting. Jimmy nickade åt Frans och lät honom komma fram med en spruta. Frans sökte upp en ven på höger armen och Jimmy som nästan hängde med huvud reagerade inte när Frans stack in sprutan och injicerade anti viruset. Jimmy kände sig bättre efter några minuter och tänkte resa sig när Tomas sade > Du är frisk om någon timme. Men det kan bli bestående men i ansikte och kropp om du inte är absolut stilla i några dagar. Jimmy tittade upp och nickade till Jane. < Vi måste lägga om såret, jag kallar på sjuksköterskan. Sade Frans och gick ut – Det där är Frans han är delägare till Octagon Center. Sade Jane och satte sig ner försiktigt bredvid sin Farbror. ´Jag känner mig mycket bättre nu Jane, men vi är kvar här i Viken. Jag hörde nyheterna, det var så att man inriktade sig på att ta hand om dessa odöda och samtidigt vaccinera alla med någonting. Det är första gången de gör det på mig. Sade Jimmy och lade sig ner. > Ja vi vaccinerar mot viruset också. Sade Tomas och lyfte på telefonen. > Ha vatten och magnecyl redo för herrn här på 4. Vi måste lägga till lite smärtstillande och pH neutralt, vet du vad det kan vara? Jaha juice, ja. Tomas smakade av rummet och gick ut efter Frans och Jane reste sig och följde efter. Hon vinkade till sin farbror som varit som en far till henne och stängde dörren efter sig han reagerad till och lade sig på rygg.Kaptenen reste sig ur sin position vid kartan framför ingången till polis huset. Han pekade ut en plats för några SL vakter och de följde honom med ögonen och en person i fronten tittade åt sidan bakåt och vinkade till sig de andra och de följde honom till utgången. Kaptenen vek ihop kartan och gick in i polis stationen och satte sig ner på en av bänkarna mitt emot receptionen. Polis männen läste på kartorna och utbrast ett ” de har spridit sig i ett vidsträckt område.” Kaptenen strök sig om sin orakade haka, några gråa hår hade letat sig in under hakan. Han pekade med ficklampan på utgången och gick sedan fram till disken. De tittade åt hans håll med trötta ögon och polismännen lade fram kartan framför honom < Vi får tillfälle att blåsa av dem vid det där krönet där. Sade den ena polismannen och pekade med en penna. – Det här är bättre, vi omringade dem vid andra krönet där så innan militären dyker upp, här så kommer de att gå mot det krönet. Det är ingen bra ide, de lär inte, fly men byta riktning och vi får dubbelt så svårt att jaga reda på dem. Kaptenen tittade på den andra kartan och pekade ut ett område. – Här, trettio polismän. Sade han och gjorde en cirkel med sin penna på sin karta. Polismannen nickade och satte fram prick på kartan < Skallgång där med vapen. Sade han och gick fram till radion och talade in riktningarna. Kaptenen gick in i nästa rum och fram till militären som satt vid sin dator. – löjtnant. Sade kaptenen och gick fram till honom. – Kan vi få fler vagnar i närheten av Stockholms korsningen? >De kommer fram till Stockholm, i alla fall Baxter. sade militären och lyfte radio telefonen och talade in koordinationerna som Baxter talade om. Kaptenen vände om och gick igenom stationen ut på gården. Kaptenen gick åt vänster fram till en korpral och visade honom området runt Octagon center. – Vi får lov att skära av dem här, vem är din överordnande? Frågade kaptenen och drog ett sträck längs vägen och skogen < Major lund, kapten. Svarade korpralen. < Och förste sergeanten, Holm. Sade korpralen och visade åt det ena tältet bredvid parkerings huset.- Tack, det är lika bra att vi går båda två. Sade kaptenen och fick med sig den målade ynglingen till tältet. Väl där inne satt tre personer runt ett litet bord och samtalade över en bit mat och läsk. Korpralen gjorde honnör och visade in kaptenen. – Här utbrast kaptenen och visade den utmärkta platsen – Det finns civila där och smittan riskerar spridas om vi inte skär av dem där. Jag har dåligt med manskap just nu! Sade Kaptenen och gav Majoren kartan. >Bra Baxter, hörde att de även är på väg till Stockholm. Svarade Majoren och gav kartan till förste sergeanten.< Tillåtelse att tala Major. Sade korpralen och gjorde honnör på nytt. >Beviljas korpral. Sade Majoren och drack ur sin läsk. < det är fem kilometer dit vi kan ta oss dit till fots. Svarade korpralen och sänkte armen. Majoren nickade och tog upp radio telefonen. Han talade in en order till Stockholm. ´korpral, säg åt dina mannar att det blir marsch, klockan 17.00 sade förste sergeanten och tittade på klockan ´Om exakt tio minuter. Sergeanten följde med korpralen till tältet bredvid och tog fram en lång brun låda.  ´Det här är botemedlet mot odöda, sätt upp det i markhöjd vid ingången till Octagon center, det finns en kulle där och den är perfekt. ´Det är en tung kulspruta av typen kulspruta 88, fast inte lika stor och tung. Sade sergeanten och tittade på korpralen. ´Samla mannarna korpral och samlas här för avmarsch, här finns proviant, medicin och ammunition. Sade sergeanten ´´Se till att alla får en portion av två lådor ammunition, en radio får ni, ammunition till kulspruta och en box proviant. Och korpral ..L-i-n-d, två man i bakre ledet. Snabba på korpral. Kaptenen gick fram till sin bil och tog fram sin dator och satte sig i bilen. Han tittade på batteriet och öppnade Octagon centers databas. Han skrev korta rader om ny anställning av SL och skickade ett brådskande mail till receptionen som var öppen dag som natt. Och ett meddela ”Frans om att han har blivit chef för Octagon Center, att han ska inställa sig i kontoret i morgon bitti.” och ett meddela ”Kenneth att han har blivit chef för vaccinations centralen.” och ett meddelande till” Erik och Ferdinand att de ska inställa sig i Octagon Centers Laboratorium de har delad chefs position” och ett meddelande till Ben” att han har stigit i grad till säljar chef”. << Kapten, vi vill att ni visar området runt Octagon center till polis-numera polis chef Johnson. Sade en polisman som kommit fram mitt ur tumultet på parkeringen. Han tittade nyvaket på mannen i bilen med sin dator och deras blickar möttes. – Ja jag ska beställa en ritning. Sade kaptenen och gick in till filerna om ritningar och nybyggen.- Detta kan ta några minuter, slå på skrivaren. Sade kaptenen och tittade på polisen med nötbrunt hår och tunn mustasch. << Ok kapten. Svarade polisen och vände om mot polis stationen. Kaptenen vek ihop en bit papper och satte i skjortfickan. Den bruna skjortan var en typisk kortärmad skjorta med små axelklaffar och spännen vid ärmarna. Han hade tunna jeans på sig och var verkligen upptagen med mycket och så hade de senaste 24 timmarna sett att han verkligen behövde en natts sömn, så han tog med sig datorn efter att han skrivit ut tre sidor. Kvällen var inte långt borta och alla hade klättrat i rang utom han, så kändes det åtminstone. Efter flera dagar av arbete fanns det inte mycket mer att säga, men hade blivit van och snart kryllade det av militärer i skogarna och i tälten. Det han gjorde, gjorde han för Octagon center och framtiden. Men detta var en skenmanöver för att frysa fast centret i Storbritannien, David hade inte hört av sig och Kaptenen var säker på att han skulle tända olika misstankar i England. Ben hade kommit fram till centret och med honom överskottet. Nu när man hade lanserat flera anslag skulle Octagon Center stiga automatiskt i börsen. Kaptenen hade börjat sälja delar av företaget och samtidigt som han hade köpt upp flera sjukhus i Afrika och i Sydamerika samt i USA. Allt på några timmar, men till hans stora förvåning steg Centret i Börsen och flera stora investeringar hade lanserats i både Amsterdam och Sverige allt på 24 timmar. Han skulle bli tvungen att investera i projekt och bygga nytt inom de senaste åren om de nu levde så länge. Han hade beställt flera uppsättningar av antivirus ifrån ett bolag i Amsterdam samma bolag som köpte det första anslaget. Minuterna rullade på och han hade verkligen blivit sliten sittandes i polisstationens konferens rum. Hans snabba affärer hade lättat trycket på forskningen i Europa och snart skulle han dominera en hel marknad. Men innan dess var han tvungen att tillsätta flera personer vid viktiga platser så som fältbiologi, sjukvård och det var ont om chefer.

Konrad Sorze arbetade med sitt projekt i det lilla laboratoriet i Amsterdam, han hade tagit ledigt ifrån olika arbeten då han endast jobbade deltid. Hans familj och vänner var ytterst säkra på att om han varvade ner så kunde han arbeta mer säkert. Det var det nya viruset man sålt dem, som tog all och all ny tid. Konrad hanterade ett tunt provrör när det sprack i handen och skar upp handleden på honom. Han började långsamt att städa upp sin plats med desinfektion. Han var trött och sliten och vände genast om in i slussen och duschade av sig. Konrad lämnade det väl upplysta laboratoriet bakom sig och satte sig ner vid sår tvätten. Han lade sedan om med ett förband och surrade någonting om att slutligen åka hem. Han gick igenom det stora kontoret fram till dörren och in igenom omklädnings rummet fram till den plats där man klädde av sig gummidräkten. Hans flint var delvis täckt av hår och det hade börjat växa igen efter åtskilliga hormon behandlingar. Konrad slet av sig dräkten och trampade ner den med fötterna. Han var snabb att ta sig till närmaste stämpel klocka och stämplade ut. Konrad Sorze låste dörrarna efter sig och gick ner till sin bil. Det var ett varmt töcken och det började kvällna. Trafiken var diskret och han körde långsamt in i den och följde den långa raka vägen hem. När väl Konrad kommit till sin villa, hade han börjat svettas och trött som han var fick han en litet sug på att gå och lägga sig.

Ferdinand hade valt att prata med sin bror en stund och de satte sig sedan vid hans bord, både Jane och Lars, Ferdinand rynkade sin panna och satte in en speciell drink som han gått och väntat på. Det var en Irish coffie med en isbit i bottnen och tanken var att man skulle svepa den lika snabbt. De hade alla blivit onyktra när beskeden ifrån kaptenen kom och han hade fått Chef position över laboratoriet. Visst han kunde lite grann om laboratoriet och att kaptenen hade delat upp det med Erik var ingen tillfällighet. Han skulle bli tvungen att samarbeta med Erik och Frans. Han skulle söka sig till säkerhets avdelningen. Man hade börjat lämna borden efter beskeden och han var sist ut med Ben och Erik. Det hade skämtats och diskuterats någon hade dragit några kort tricks och lämnat damerna att hälla i sig alkohol. Alla utom Jane som gick tidigare efter Irish Coffien, hon hade ont i ryggen och då skulle hon få gå tyckte Lars. Gamle Lars som alltid var den som såg till att kvinnorna fastnade vid borden, han antog att det här var annorlunda. Ferdinand reste sig och lät damerna kackla bakom sig och gick lite små berusat fram till hissen och satte in kortet. Han behövde nog sova av sig ruset och ta igen sig. Morgondagen skulle bli lång och de hade fått var sitt kontor, Ferdinand hade lite lagom mycket arbete och till skillnad ifrån t.ex. Erik kunde han sätta samman olika projekt med hjälp av sin databas. Det skulle ordna sig det visste han, men när kaptenen var ute och slogs mot odöda hackade han sig in i olika databaser. Och han kände avundsjuka växa lite lagom mycket. Erik kunde sin sak men han var inget, jämfört med Frans eller Kenneth, det var ingen hemlighet och det fanns en viss konkurrens mellan honom och Frans. Han hade velat arbeta med Frans och de hade på senaste tiden vuxit ifrån varandra mer och mer. Han kunde inte låta bli att inte titta på Jane och som en märkvärdig ung kvinna hon var kunde han heller inte låta bli att förstå att hon hade blivit en i gruppen tillsammans med hans bror Lars. De hade fått ut rese förbud ifrån Octagon center tillsammans med alla gäster, det var en säkerhets åtgärd, vägarna ut från viken var blockerade med militär och de släppte endast in och ut förnödenheter. De odöda hade spridit sig hette det och nya SL trupper skulle rekryteras. Hur hade kaptenen tänkt att det skulle gå väga, var väl kaptenens planer och Ferdinand kände honom så väl att han kunde placera ihop ett och annat. Kaptenen var en annan visa och man kunde inte beskylla honom för någonting medans doktorn var den som stod inför alla projekt. Han och doktorn var nu kollegor på stort plan och han visste att de måste samarbeta.

Kenneth vilade sitt huvud med armarna bakom ryggen på sin nya säng i centret, han hade blivit chef för vaccinations centralen och fick en dyrgrip till underordnad, han SL medarbetare var istället doktorer och sköterskor. Visst vaccinationscentralen arbetade dygnet runt och hade nya områden. Det hände att han fick ett besked direkt att börja vaccinera i både Stockholm och i viken. Man hade köpt en speciell lokal i Stockholm med både läkare och sjuksköterskor. Försäkrings vaccination hette det och man fick teckna avtal med Octagon center samtidigt som man vaccinerades mot Zombie sjukan. Nu visste han vad alla miljonerna skulle gå till, de hade nämligen fått ett överskott på 25 miljoner, det skulle användas till vaccination och Försäkrings bolaget som Kaptenen själv var chef över var ett fritt bolag med ständigt växande kassa. Kenneth satte sig upp och gick fram till spegeln, han studerade ärren och hade passat på att få råd om hur huden skulle återfå sitt normala PH värde. Det fanns en crème som gjorde det och damerna i konferens rummet hade den i sina handväskor. Han visste inte hur långt de hade kommit i vaccinations centralen men det skulle märkas imorgon. Medan kaptenens ansvar växte fick han tillåtelse att plussa ihop uppgången med sin nya lön som var på 80 000 kr. Visst de hade alla fått en del av kakan och allt de gjorde räknades som en vinst och då fick de betalt där efter. Han hade börjat se projekten som värdelösa och skulle utrotas till varje pris. Om han ändåså hade fått SL som vakt styrka! Han gned in crèmen han fått av den långa vackra damen med lockar längst sidorna av nacken. Rummet hade gardiner och hel täcknings matta, det fanns blommor och kylskåp med en spis och diskho. På väggarna hängde det tavlor alla landskaps tavlor och en tavla på en kattunge. Barskåpet var vid det vänstra hörnet av rummet och bredvid stod en bokhylla med olika vin sorter och tomma brev och ett litet skrivbord med en sprillans ny dator med plasten på. Han skulle bli tvungen att hämta mer utrustning så som spion utrustning och sändare. Kenneth torkade sig runt ärren och en värmande känsla kom av crèmen. Han hade fyllt 18 ganska inpå veckan innan och det här var tvunget att vara det. Han satte sig mödosamt i dubbel sängen och rullade till den vänstra sidan. Tankarna for över till de andra och han undrade om det inte var så att de hade blivit nöjda. Jane kom upp i hans tankar och han var nervös och samtidigt lite varm, hon hade kommit för att stanna och det kände han på sig. Han sänkte ljuset med en liten dosa han hade vid säng bordet. Innan Kenneth visste det, hade han somnat.

Ben satt i sitt nya kontor och rullade en flaska mellan fingrarna lång in på små timmarna. Kaptenen hade stannat kvar vid polis stationen och tillsatt honom en ny position. Han var långt ifrån att planera nästa resa och hade nu folk som gjorde det åt honom. Resan till Octagon center hade kantats av mycket stillasittande i sin bil och patruller som först vägrade släppa ut dem ifrån Arlanda. Men vid 11, tiden på förmiddagen fick de åter igen gå ut. Då hade han suttit 6 timmar på flygplatsen och skakat. Han hade tänt av och fick inte dricka någonting eller röka det han hade med sig. Han var nu säljar chef och kunde inte röka på eller dricka någonting mer, Ben hade fått en orakad känsla och längtade efter duschen igen. Kontoret var som en liten terminal och hade allt det senaste inom data väg med skrivare och elektroniska faxar som spottade ut börs resultat dygnet runt. Hans medarbetare var i full gång i det andra rummet och sålde och köpte varor och färdmedel. Ben reste sig efter ett tag och de röda ögonen tittade sprängfyllt vid den upplysta spegeln. Han var tvungen att bygga upp en strategi, nu. Ben lade sig sedan i tre sits soffan och släppte ned flaskan på hel täcknings mattan. Framåt tolvtiden hade han sovit kanske som högst 5 timmar och då var det lunch. Ben orkade inte gå upp och förblev kvar i soffan till klockan 17.00. Efter en timme hade han städat kontoret och gick ut bland kvälls personalen som gjorde sig klara vid deras egna platser han hälsade dem med ett ”fortsätt jobba på börsen vi måste ha klara besked tills imorgon”, Ben gick sedan ut i korridoren fram till hissen och åkte till sitt rum. Väl där satte han sig på stolen och klädde av sig. Efter stund gick han naken in i duschen och lät vattnet rinna efter hans vältränade kropp. Håret hängde ner över öronen och Ben lät sig uppslukas av den flytande tvålen, hans breda axlar sköt ut längs dusch draperiet och när han väl sträckte sig efter schampot så slutade han skaka och han fick åter igen tillbaka sitt rätta jag. Ben smetade in håret och lät det uppslukas av skum och väldoftande oljor. Hans tankar träffade umgänget ifrån gårdagen och han insåg att han hade varit ensam hela natten medans folk gått in till faxen och vänt om med papper. Han hade blivit hungrig och han hade som vana att äta var tredje timme, det skulle det bli ändring på så fort han gått ner till gymmet och avreagerat sig lite.

7
Svarta Dagar
Charles Jameson satt i det stora kontoret på 18 e våningen i Amsterdam. Man hade samlats runt ett stort avlångt rektangel format bord i ek, nötfärgat och slätt som om han själv valt ut det. Det satt åtta personer runt bordet, alla var kostymklädda bortsett ifrån G.O.S vakterna som stod vid ek dörrarna. Det var tredje dagen av möten och planeringar, det slutliga steget hade kommit till ända och kommittén hade gett honom förlag hur det nya Centret skulle byggas i Sverige, vad som intresserade dem och hur man skulle ta in fler projekt för undersökning. Ett rykte hade spridits om att Octagon Center dominerade hela börsen och att centret hade petats till en god andra plats. Charles var noga med att knyta ihop de företag som arbetat för centret alla dessa år och ändra dessa rykten, allt för att göra ett gott intryck på nya medarbetare och överlöpare ifrån Octagon center. Charles lät vakter arrestera flera viktiga nyckel personer i både England och Sverige som var ansvariga för Octagon Center med falska grunder. För han hade minsann politiska kontakter och var en stor medie spelare. Han valde ut dem strategiskt så att Octagon Center inte skulle få nya kontakter och förgöra Centret med sin framgång. Man hade delat upp sig i grupper politiker och doktorer, alla hälsade på varandra och diskuterade de odöda. Han hade flera projekt med liknande virus injicerade i sig och hade tagit med Iris det allra viktigaste. Han skulle bli tvungen att förgöra dem alla genom att släppa henne i Amsterdam. Hon skulle hitta dem alla och förgöra dem, men nu skulle de bli tvungna att komma fram till någonting som betydde framgång. Man diskuterade och kom fram till att Octagon Center var bra för dem alla och Centret och Octagon Center spelade en viktig roll sida vid sida. Jameson tog upp sin mobil telefon och skrev ett sms till Iris vakterna att släppa henne 19.00 när han var på väg därifrån i ett plan.-Mina herrar jag vill tacka er att vi är överens då, jag måste tyvärr ta mig hem nu men vi får tacka er för två härliga dagar må sommar vädret vara med er i dessa semestertider. Sade Charles och skakade hand med herrarna som såg allmänt slitna ut. <Vi får tacka Centret för uppgång i marknaden och för nya tider. Sade en herre Jameson lärt känna som Kim Hott. Jameson lutade sig fram och reste sig upp och gick ut igenom dörren med vakterna efter sig. Nu var det den stressfria miljön som räknades. Han skulle rida på vaccinationerna precis som Octagon center, men först skulle det förblöda lite och han skulle locka dit dem, en efter en och låta Iris smälta sina offer. Hon var Davids och Johns projekt men nu var hon, hans eget. Jameson gick ner in i hissen med vakterna efter sig, nu skulle han hjälpa dem i Sverige genom att skicka fler soldater dit. Iris törstade och han kunde känna hennes hunger växa allt större. Det var en enorm skillnad för Iris var ett vapen som han hade arbetat med. Hon kunde jaga dem eftersom de var alla inprogrammerade som hennes måltavla. Han hade fotograferat dem och skickat in dem i databasen till rummet där hon sov. Han hade även med hjälp av prover som tagits ifrån de odöda injicerat henne med viruset igen så att hon var lika dödlig som förut. Hon skulle vakna igen, han kände hennes andetag så väl i sitt chip som han hade bakom örat. Det var modet inom Centret att operera in det när man väl nådde en position. David hade ett John hade det innan han dog och alla utom Werner hade ett. Jameson tillade en kommentar till vakterna att de skulle köra honom direkt till flyget och inte tänka längre än så. De nickade givetvis utan att titta på varandra, Charles eller Charlie som han även kallade av vissa tog gärna turer med sitt manskap och gillrade fällor på löpande band, så de var vana med det. Hissen visade på botten plan efter några minuters tur och de steg av med vakterna först. Han följde de fyra vakterna fram till sin bil utan att ha säkerhets avstånd. Jameson gick och satte sig längst bak i limousinen, han tog fram en flaska med sprit och hällde ner i ett glas och fyllde sedan på med frukt soda. Man stängde dörren och han lutade sig bakåt i de sköna sitsarna. Limousinen var ljusgrå och av sorten Europeisk sport Limousin. Den körde mellan några trafikljus och ökade farten mot flyget. Han kände hur Iris började vakna och kände hungern och smittan sprida sig i lederna, hon flämtade med skötet och resten av magmuskulaturen och när styrka äntligen hade återkommit i en enorm kraft var hon åter igen på benen på väg ut mot gatorna och sina offer smidigt som en liten gepard på väg mot sitt byte. Jameson kände av smittan och drog en djup suck av avund, – öka farten lite vi fick nyss lite extra bråttom. Sade han genom telefonen och chauffören ökade farten.

Jane klev fram till en spegel med en liten blomma vid ena sidan. Hon tog av sig medaljongen och satte den i en liten ask hon alltid bar med sig. Hon satte ner asken vid blomman och började knäppa upp sin skjorta, hon gick sedan över till byxorna och knäppte upp dem så att den röda spetstrosan syntes. Byxorna föll till golvet och förblev stående med röd bh och trosor. Hennes midja var smal och rumpan var vältränad med sina rodnader och kunde få vilken man som helst att falla för henne. Jane drog av sig trosorna och knäppte sedan av bh n och lät det blonda håret falla bakåt på den vältränade och svanka ryggen. Hon tog upp kläderna, oblygt och lade dem i ena fåtöljen. Hennes kropp dansade i ljuset och hon gick fram till badrums dörren. Jane tände ljuset och tog ett steg in i duschen, varmvattnet sköljde över hennes kropp och hon andades ut i varmvattnet. Håret lekte i varmvattnet och hon nästan klev ut ur duschen så varmt var det. Hon tog fram den flytande tvålen och lät fingrarna leka över hela kroppen. Hon hade nyligen vaknat och hade en lätt huvudvärk ifrån gårdagen. Hon tvättade sig noggrant och Jane som var van vid att alltid ha en slang att hålla i kunde använda båda händerna. Hon gick sedan över till det oljiga schampot och löddrade fast håret i en jätte tupp kam och drog det sedan bakåt. Hon slog på duschen igen och duschade av sig. Snart hade hon duschat klart och gick ut i rummet på den varma mattan, med handduken och torkade sig över hela kroppen. Hon skulle slutligen klä på sig nya kläder och börja föna håret med hårfönen. Minuterna gick och det lilla rummet hade blivit en varm ångande vulkan. Jane öppnade fönstret när hon väl klätt på sig och lät den varma sommar vinden blåsa in igen. Hennes jeans var numera rena och hon kunde dra på sig dem och gå runt med dem mjuka som de hade blivit. Det dröjde inte länge innan det knackade på dörren och där stod Frans redo med Lars och Tomas < Vi får inte åka härifrån och militärer har tagit sig till Octagon centers utgångar. Fast det kanske du redan visste? Frågade Lars och rättade till sig inför henne. – Ja de sa så igår, men jag trodde att vi var med på det? > Såklart. Sade Frans och klappade Lars på axeln.< Ja, vi får väl stanna ett tag. Det är lunch fram till 14.30, sade lars och drog åt slipsen och visade till korridoren bakom hissen >Vänta ni kan få äta i vår matsal. Sade Frans och pekade på hissen. >tillbaks till 4 e våningen. Sade han sedan och tittade bort medan Jane knäppte skjortan. – Ja, vi är väl tacksamma för att vi får äta med er. Sade Jane och tog på sig skorna. Frans gick fram till hissen och satte i kortet. Han följdes av Lars som satte in skjortan i byxorna de skulle snart vara på väg upp. Jane var straxt efter och hon kände sig fräsch och ren, Frans ställde sig emellan dörrarna för att hålla dem kvar tills Jane kommit fram. De ställde sig på sina platser och hissen åkte upp till 4e våningen. Frans kliade sig runt hakan och han var inte lika trött idag utan snarare lite piggare.> Vi kommer fram i tid. Det är öppet hela dagen. Sade Frans och lät Jane stiga av före honom in i korridoren till restaurangen. Lars tog sig tid och gick sakta och tyst fram i korridoren. >Vi ordnar upp den ekonomiska biten nu när vi ändåså är här där vi kan diskutera om vad Octagon Center har att erbjuda. sade Frans och lät dem gå före in i restaurangen. Jane satte sig först invid fönstret som vette ut mot skogen på höger sida av baksidan. Det var ett varmt landskap och solen hade hunnit fram så de drog igen gardinen. > Så Jane är du försäkrad? Jane tog sig tid att svara efter att de fått matsedlarna. – Ja jag är försäkrad, genom banken. Svarade Jane och tittade ner i matsedeln.< Försäkra dig här också det ordnar jag med ett kort samtal. Sade Lars som satt sig mitt emot Frans, som satt på Janes höger sida. – Kan man det? Frågade Jane som nästan fnittrade. > Ja, du får större plånbok och det ingår flertalet vaccinationer samt utlands vaccination. Sade Frans och tog fram ett papper ur kavajen och gav Jane.- Hur ligger det till med de odöda, kommer de fram till huvudingången? Frågade Jane och tittade på Frans med en nästan flickaktig blick. > Om de kommer hit så är vi redan vaccinerade, tänkte jag. Sade Frans och kliade sig i arm vecket innanför skjortan. – Jag gör väl det! Sade Jane och viftade till sig servitören och frågade efter en penna – Lars, ring den här banken. Sade Jane och skrev ner något på servetten. Lars tog servetten och gick och satte sig vid bardisken med telefonen i handen.> Vad bra, just nu får du extra förmåner, här! Sade Frans och gav henne ett guld häfte med speciella förmåner. >Jag håller på att utveckla dem så kom gärna med förslag. Sade Frans och nickade till servitören som hämtade matsedlarna, alla utom Lars. De gjorde sina beställningar och Lars beställde tre stora stark. > Du Jane ska få ett kort av mig när vi kommer ner, så att ni får äta här uppe. Jag har gett Lars ett likadant. Sade Frans och väntade på Lars, som tog lite tid när han pratade med banken och rabblade upp det nya försäkringsbolaget. Frans gick sedan fram till bardisken och tog tag i brickan och bar fram den till bordet. Jane tackade för sin öl och tog en klunk, Frans gjorde det samma. Lars talade klart och lät sig flyttas tillbaka till sin plats. < Det gick tillslut! Sade han och tog upp matsedeln medans Jane fyllde i pappret och gav det sedan till Frans > Trevligt att göra affärer med er. Vi kommer att anställa flera inom en framtid, ni är välkomna att söka arbete här när ni vill. Sade Frans och tittade på klockan den hade passera 12.30. – Det ska bli ett sant nöje. Jag kan kampsport och är utbildad undersköterska. Sade Jane och tittade på Lars som nickad. < Vi hade en diskussion igår om hur det skulle gå till när vi väntade på att utegångsförbudet skulle gå över. Sade Lars och vinkade till servitören. Det var snart dags att äta och Jane fick sin vegetariska rätt som hon väntat på och Frans sin porter stek med klyftpotatis. Lars fick vänta några minuter innan hans mat kom och då satte han tänderna i kycklingen som han beställt. Jane kunde inte låta bli att lyssna på dem när de talade om ett och annat som om redan kände varandra. Vilket Jane var helt säker på att de gjorde. Efter ett tag tog matlusten slut och den ena sköt ifrån sig sin tallrik efter den andra och efter ätter med olika slags bär i glass serverades med varm kola sås. Så snart de hade ätit färdigt och druckit upp gick de vidare ut till hissen och tog den ner till bottenvåningen där Jane tog emot sitt kort. Frans gick sedan vidare till hissen och upp till sin arbetsplats och Jane och Lars gick till Janes farbror. Lars hade halva nöjet att berätta för hennes farbror att de blivit instängda av odöda och under tiden skulle de söka lösningar på allt ifrån arbetsplatser till att de fick äta på festvåningen. Jimmy var frisk men trött och han lyssnade på dem och höll med om det mesta. Jane tog sedan farväl och fortsatte sedan till sitt rum. Ölen hade värmt upp henne och hon kände att hon behövde sova en timme. Slutligen var hon framme vid dörren och gick in till sig.

Kaptenen vaknade tidigt den dagen och det var inte vilken fredag som helst utan den dagen då militären växlade in förnödenheter och manskap. Det hade varit stora förluster de senaste timmarna och både odöda Centret hade setts runt omkring Viken och militären hade satt in örlogs fartyg fulla med manskap i lilla Viken trakten. Det hade gått dem ur händerna och han visste inte hur många av SL männen som gått och dött. Han samlade dem slutligen på parkeringen och delade ut utrustning armen kunde bistå med. De flesta hade gått upp i grad och han gav dem utmärkelser och grader, så inpå håret. De fick sy fast röda gradbeteckningar på ena armen. Mer utrustning hade de inte men nu var det dags att ge dem bonusar och beröm. Han hade några ny-rekryter som behövde hans assistans och han kunde inte vara alla till lags. Eftersom centret hade synts till så fick de inte vistas ensamma, centret kunde sin sak och det hade Kaptenen märk då flera av hans kontakter slutat ringa eller inte gick att få tag i. Ny-rekryterna skulle dyka upp idag och han hade fått tillstånd av militären att verka i samband med deras manövrar. Dessutom kom det fler och fler poliser så att de kunde söka igenom hus och gårdar i Viken trakten. – Vi har samlats idag för att gå upp i grad inom det kära S-L ”säkerhet och larm”, Jag vill först meddela att våran käre Insatschef Fredrick åter igen stigit i grad och blivit Löjtnant Insatschef. De som har valt att följa honom är: Svensson Carl, Franz Roberts, Sebastian Carlsson. De tre har gått upp i grad till sergeant respektive löjtnant och löjtnant. För era heders-betyg får ni en summa pengar och varsin gradbeteckning. Jag vill också meddela att det även finns tre saknade personer som gått upp i korprals grad. Sten Östhammar, Sören von Hertzen och Jimmy Öståker. Om dessa finns i livet eller är nåbara är de viktiga för förbandet. Sade kaptenen och vände sig om mot polis stationen för att se om det fanns någon chans att hinna få dit ny-rekryterna. Man andades ut och samlades i grupp för att diskutera all 42 stycken. Solen stod som en enorm blänkande spegel på parkeringen och någonstans i skogarna hördes knallar och skott i olika salvor. Det var ingen som inte hade stött på de odöda någon gång, till och med kaptenen fick en gång ett raskt uppvaknande i bilen när en odöd klängde sig fast i staketet och han fick utdela det dödande skottet igenom bilen med rutan nedvevad. Man hade nyktrat till och insåg att det bara var att vila som vanligt när det var lugnt omkring Viken skogarna. Hela tiden åkte militär bussar med soldater på väg mot olika mål i några mils omkrets. Man visste inte hur långt de hade nått och i radion kunde man höra om rapporter ifrån andra områden om runt strövande lik. Det lät för otroligt men man hade följt varje steg de tog och nu var det dags för kaptenen att åka till Octagon Center. Fredrick gick fram till varje person som hade fått gradbeteckning och lovade dem till centret. Det var vad kaptenen hade förklarat för honom. Fredrick lyssnade men endast halvhjärtat han hörde hemma ute i fältet och hade visserligen fått order att stanna vid polis stationen tills förstärkning kom, då skulle han få göra som han ville, kanske åka till Octagon Center. > Idag kan vi se över ömmande fötter och andra väsentligheter, så som ringa hem och äta av våran mat som annars blir gammal. Sade Fredrick och klappade folk på axlarna >Jag ska ringa till Octagon Center och be om lite förnödenheter. Sade han sedan och tittade med sina trötta ögon och tog sig om hakan >Raka er, tvätta er och gå och vila lite. Sade han och fortsatte efter kaptenen. Kaptenen satt vid de numera slitna sofforna vid receptionen och tänkte igenom olika enkelheter som han hade fått beställa ifrån Stockholm. Han skulle visserligen till Octagon och hade satt Fredrick på att lösa ekvationerna, men kunde inte hjälpa att han inte samtyckte med de odöda. Luften var stilla när Fredrick kom in i stationen. – Ska vi lösa det här nu? Frågade kaptenen och gav Fredrick en tyst minut. > Jag kan inte placera dem i ett tält utan måste precis som många av oss sova på golvet i stationen. – Vad bra vi beställer två extra tält och lite fler förnödenheter. Gör det nu medan telefonerna fungerar. Sade kaptenen och gav Fredrick en liten låda med en sprillans ny telefon – Jag åker till Octagon och ser om jag inte kan få fram rekryterna i alla fall eller om vi inte kan lösa det på annat sätt. Men var redo och ta ut mannarna om jag inte hinner hit tills imorgon. Sade Kaptenen och gick ut mot bilen. Det hade dykt upp några moln och det blev mörkt på parkeringen. Kaptenen satte sig vid förarsätet och startade bilen, han backade ut och vinkade till vakterna igenom fönstret, att öppna porten.  Tankarna for igenom huvudet och han körde snabbt över till nästa växel på väg mot Octagon. Han kände att han lämnade folk i sticket vad han än gjorde, han hade pratat med doktorn och tvingat fram en lösning på problemet och doktorn lät förvånad om att han inte hade frågat om den tidigare. Han bara visste det, de skulle bli tvungna att lösa hela viruset och kasta Werner perspektivet till Octagon center. Kaptenen kanske kunde få dem att börja samarbeta på heltid. Han visste i varje fall om han inte löste fler ekvationer, kunde han inte heller förstå själva viruset och dess sätt att sprida sig. Han var numera en segrare och sådana stannade vid sina män och firade fler segrar. Det visade sig vara rätt att åka till Octagon och inte bry sig om centret eftersom det började bli ont om tid. På vägen dit stannade han till vid korpralen som han tidigare skickat ut till Octagon. De samtalade en stund och kaptenen förklarade att de var tvungna att föra igenom förnödenheter åt alla håll men slutligen insåg han att det inte var det här felet berodde på. De hade stoppat trafiken ifrån Viken tillbaka till Stockholm förutom just proviant och förnödenheter. Så länge det var civila inblandade kunde man åtskilja saker. Rekryterna fick komma in men felet måste ha berott på någonting annat. Kaptenen hälsade dem att han skulle se till att de fick bytas av in och sova i Octagon center. Kaptenen körde sedan fram bilen till parkeringen och gick in i Octagon center. Det var dags att gå ut i pressen det kände han medans han gick igenom centrets botten våning till hissen och upp till sitt rum, men först skulle han sova.

David Hurt satt och kallsvettades i sin Stockholms våning, han hade tackat nej till både centret och Octagon center. Han hade skakat i en timme och lyfte fram sin väska på bordet. David tog fram en liten spruta ur ena inner facket och satte ihop den. Han blottade vänster armen genom att slita upp skjortan och långsamt trycka in sprutan i armvecket. Han kände Iris andas i nacken på honom. Skuggorna smalt samman i en orgie av våld och törst. David injicerade långsamt hela sprutan och släppte den sedan i golvet. Han skulle bli ett, med Iris det hade han bestämt. Långsamt trevade han till ytterdörren och tryckte ned handtaget. Han kände Iris andas intensivare och hans skuldkänslor hade jagat ifatt honom, hon grep hans sinnen och trasslade ihop dem i en slutlig konstant vision där han mötte sin älskade på hennes villkor och inte hans eller centrets. David tog sakta steg nerför trappen så att han inte väckte grannarna kl. 05.00 på morgonen. Viruset pumpade igenom vener och organ, fick dem att slå snabbare och snabbare mot det tunna gryningsljuset. Innan han skulle nå bottenvåningen skulle han ha förbrukat den sista mänskliga tanken och visionen. Han hade förlorat och inte bara mot sig själv utan mot Iris och hela mänskligheten. Han kände de odöda andas, igenom hans sinnen och vrida sig i hans riktning. David tog sina sista stapplande steg ut på gården, förbi tidnings flickan med ett leende ut på gården mitt emot lekparken. David satte sig med ryggen mot bänken och han kände viruset uppsluka organen och hans hjärna. Skuggor flöt samman till ett jättelikt hjärta och han ville slita det ut och äta det. David var inte längre mänsklig och han började långsamt somna in i en dvala. Ögonen som hade varit rödaktiga stängdes igen och ansiktet började långsamt förtunnas med svarta blodådror, huden sprack runt ögonen och svarta ringar formades runt ögonen. Samtidigt sjönk kinderna in och det sista som var av mänskligt kött försvann djupt in mellan kött och blod. Ögonen öppnades och de stirrade tomt ut i morgonljuset. Tänderna hade svartnat eller gulnat i vissa vinklar och tandköttet stirrade djupt svart med mörka grå läppar. Håret rasade av på vissa håll och huden sprack längst hårbottnen. Fingrarna stelnade i och med att hela kroppen stelnade, David var inte längre sig själv och kroppen lydde inte längre sig själv utan sin hunger och odöda instinkt att slita sönder sitt offer som hade blivit den oskyldiga tidnings flickan som rodnande stod vid cykeln. Den odöda vred sig upp och den smala kroppen fylldes av en ondskefull energi att ta sig fram haltande över gräsmattan alla sinnen var ett minne blott. Hon överrumplades just när hon fått upp en knippe tidningar och sjönk ned med den odöda över sig, bettet i nacken sved någonting enormt och hon reste sig springandes därifrån mot kullarna med den odöda haltandes efter sig bara halvvägs efter henne. Han stannade till och kastade sig över sitt nästa offer en gumma med cykel även hon. Han bet tag i armen och gick sedan över att bita tag i ansiktet. Hon föll till marken och han fortsatte slita upp inälvor och organ och tuggade i sig så att blodet rann ifrån munnen. Ett nästa offer stannade till i närheten och han kastade sig efter och fick mannen ner på knä och bet tag i örat och fortsatte till nästa offer i bilen, Med den höga musiken. Snart drog de runt i skara alla odöda i färd mot att sprida viruset. David var död och med honom Centrets hemligheter och framtiden för Stockholm hade blivit osäkert igen.

Erik visste att han sett henne förut, Jane var minnet som återigen spökade för honom, de odöda i macken, den springande unga tjejen och sedan bilen. Allting var så självklart han kunde se det i en riktning men inte i en annan. Erik reste sig ur sängen och tog på sig kavajen och gick ut. Han var törstig men även lite sliten ur armarna, det var inte ofta han hade någonting över huvud taget att göra med sensationer men det fanns ett klart tecken, en balans mellan deras vård och hans egen. Erik tog hissen upp till 4 e våningen, folk hälsade och tittade på honom leende och lite osäkra men någonstans kände de igen honom. Men det skulle bli ett slut på det, så sant han hette Erik Hjälm. Stegen fram till kontoret och laboratoriet var osäkra och stela han såg Ferdinand sitta vid en stor samling damer och han gick förbi rakt in i sitt kontor. Han tittade sig inte över axeln utan fortsatte rakt fram in till rummet. Det var ett stort kontor med skylten Erik Hjälm. Ferdinands kontor och hans var länkade med en dörr och han satte sig vid sin dator. Han hittade en ny dator och det var bara koppla upp den med Octagon programmet. Doktorn hade svalt sin tunga när han påpekade att något domedags vapen inte skulle skapas utan bara en inblick i hur det kunde ha sett ut. Kaptenen menade alltid på att de var odugliga och lata. Borde de inte arbeta mer intensivt för att bygga upp fler idéer. Visst Erik skulle minsann visa dem att han var både och. Erik tog sig om sitt getskägg som han odlat fram och delade fram en sida med invecklade grafiska termer, men först skulle de gå en kort kurs, det hade kaptenen bestämt. För det stod i dag ordningen, kanske de skulle släppa alla projekt de höll på med och lita på kaptenen. Erik gick in på ett svarsformulär och började skriva ned svaren. ¨All personal i SL, försäkra er med att beväpna er odöda på ingång. RIIIING! Erik flög upp ur sin sits högtalarna hade skrämt vettet ur honom koncentrerad som han varit. Han sprang ut igenom kontoret och hade blivit riktigt nervös. Ferdinand kom efter honom och Erik sprang in i dörren för brand trapporna och ner några våningar i spiral trappen. Ferdinand såg folk ta samma väg och de hade givetvis bråttom i den vitmålade hallen. Erik höll på att springa omkull en vakt och parerade med att hoppa över räcket ner en halvmeter på undervåningen. Det gick snabbt och Ferdinand var bara på andra våningen när han stötte på vakten som andfått susade förbi upp. Var Erik beväpnad? Bara tanken susade igenom hans huvud och fortsatte ner efter honom. Väl på bottenvåningen hade Erik försvunnit och människor sprang panikartat ifrån utgången. Utanför hördes snabba salvor ifrån kulsprutan och Ferdinand kände efter sitt vapen, var hade han lämnat av det? Ferdinand rusade fram till receptionen och tog emot sitt vapen och sprang efter Erik ut på gården. Kaptenen vände sig om på andra våningen och tog brandtrappan han med, det fort framåt och med vapnet draget ryggade den ankommande folkmassan undan och nu var det bråttom. Väl därnere så han ryggen på Ferdinand försvinna ut och dit där han kommit ifrån för inte så länge sedan. Kaptenen ökade takten och slungade nästan omkull folkmassan men värjde ifrån. Erik stod mitt i vägen och siktade på vilt anstormande odöda som skrek hungriga mot kulsprutan som jammade. Erik sköt de tre första som kom upp på kullen till höger om honom men han fick vända sig om till vänster och skjuta skallen av en vilt grinande odöd som inte var längre än en meter ifrån honom. Nästa storm odöda kom ifrån dungen vid höger sida av kulsprutan och korpralen tog sitt maskin gevär och borrade igenom dem med tre korta salvor. Erik kastade sig emellan ankommande odöda och tappade nästan balansen, de kom ifrån alla håll och han kunde höra skott bakom sig ifrån utgången. Erik slet omkull en odöd och sparkade den i huvudet men kastades omkull av två andra och fick dem över sig och han var nu omringad och nedtryckt av händer och fötter medans de, bet och slet i honom. Fler och fler flög över honom och han fick tag i pistolen och sköt förgäves de som kom mot honom. Tillslut klickade pistolen och han slets ner ifrån sin hukade position och drunknade bland odöda. Hungriga väsanden slet kroppsdelar ifrån honom och han kände organen försvinna i en brännande kall smärta. De slet ut hans ögon och han skrek utan att få ett ord ur sig. Erik dog medans de åt av honom och Ferdinand sköt mot dem och sänkte dem en efter en och kulsprutan började smattra igen. Kaptenen kom tätt efter Ferdinand och sköt några salvor mot dungen och sänkte några väsande skuggor ner i gräset. Snart kom Frans utspringandes med ett maskin gevär och tog plats bredvid Ferdinand, som skrek – Erik, nej Erik. Kaptenen följde efter Frans och pekade med revolvern mot dungen< Skjut där! Sade kaptenen och sköt mot muren som omringade Eriks kropp. Frans hukade sig ner och sköt mot flera odöda som kom upp ur dungen och mitt i stridens hetta siktade han lågt och sköt dem i magtrakten så att de föll ner så att kaptenen som fått upp sin andra revolver fick avsluta dem med att skjuta dem i huvudet. Ferdinand hade slutat skrika sköt desperat ner några som kom ut ur dungen. – Vi måste ta upp kulsprutan till avsatsen där uppe på första våningen, skrek han till soldaterna som nickade och tog loss den så att resten började skjuta mot dem med sina maskingevär. Man började backa medans soldaterna tog loss kulsprutan. Mitt i hettan slets en av dem in i folkmassan medans de andra två lyfte upp kulsprutan. Frans sprang fram med maskingeväret och plöjde in bland de odöda. Kaptenen sprang då fram till honom och rykte honom i axeln.< Erik är kvar därute men vi kan varken rädda honom eller dig om du inte kommer med. Sade kaptenen och sprang fram till en krypande odöd och sköt den i huvudet. Frans backade några steg och började springa mot ingången, kaptenen backade med pistolerna höjda och sänkte fyra odöda, det klickade och han hade inte hunnit ladda om utan tog sats och sprang till ingången. – Skynda dig de kommer, de kommer! Skrek Frans och såg till att kaptenen kom in.- mot avsatsen! Skrek Frans till SL vakterna som kom ut ur hissen. De började springa mot brand trappan efter soldaterna och innan Frans visste ordet av det stod en massa odöda tryckta mot ingången och visade tänderna och reagerade på deras rörelser. – Fort kapten ring Stationen! Sade Frans och tog sats mot brandtrappan. Kaptenen visade telefonen, <Linjen är död! Sade han och fortsatte uppåt mot avsatsen. Frans kom efter och satte sig på balkongen vid stängslet och började pricka odöda. Soldaterna fäste kulsprutan vid stängslet och började skjuta mot de odöda.

Konrad Sorze, tog sig om pannan, svetten rann som den feber han hade blivit utsatt för han hade stannat bilen och gått över vägen för att sätta sig i en återvänds gränd. Det hade gått timmar sedan olyckan med provröret, det var nu kört för all framtid och han kände hur medvetandet försvann all mer ifrån honom. Samtidigt kände han en närvaro av en kvinna som nyfiket skickade sina hungers-känslor till honom. Konrad skakade med fingrarna nedanför sina knän, de hade veknat och han kände plötsligt ingenting och sedan kom kvinnan fram till honom I-iris…

8
Olycks-korpen
Jane vaknade av skottlossning och klädde på sig i all hast, hon slets mellan sömn och vakenhet. Tankarna for igenom sunda tankar in i ett kaos som inte visste vad det skulle göra. Synlig inför ridån av storspelet drog hon på sig stövlarna så att jeansen rullade upp mot knäna. Jane tog sitt skrin med medaljongen det allra viktigaste och stoppade det innanför den gröna militär jackan. Jane rusar nedför brand trappan till undervåningen och till bottenvåningen. Där stirrade den upprörda folkmassan mot utgången med tillhyggen och knivar, mot de odöda. Odöda som stannat i någon sorts trans och fortsatt gnida sina ansikten mot fönsterna och dörrarna. Hon får då panik och rusar det snabbaste hon förmår rakt in i kaptenen med Frans vid sin sida.< Jane, det är de odöda de har ätit på Erik när han försökte rädda oss. sade Frans och klev fram genom att lägga handen på kaptenens axel.- Det är inte bara odöda titta där, Jane pekade mot en kråka som flög in i dörren. Frans och kaptenen vände sig om och de relativt långa männen stirrade blint in mot uppståndelsen. < Vi måste skydda skyttarna fort upp på balkongen. Jane skyndade efter männen och fann sig springa det snabbaste hon förmådde ut på avsatsen. Frans stannade upp och hukade sig ner och viskade någonting till en soldat som vände sig om med sitt såriga ansikte och gav dem en död blick och kastade sig över Frans. Den odöda väste och satte tänderna i Frans strupe och slet av struphuvudet, Frans ryggade först bakåt och föll blödande till marken. Kaptenen siktade och sköt den odöda i huvudet så att de rasade ner på knä och vek sig bakåt. Kaptenen sköt sedan de andra två odöda i huvudet och Korpralen som kommit upp bakom dem sköt den fjärde i huvudet. >Vi måste stänga dörrarna fort kasta ut liken. Sade han och de knuffade snabbt ut Frans och stängde dörrarna. Frans var död innan han nådde golvet men kråkorna fortsatte anfalla kropparna medans de hysteriskt såg på. Kaptenen vinkade, med dem < Vi måste larma stationen. Hoppas nätet fungerar. sade kaptenen >Jag har en radio på rummet sade korpralen, den är ur funktion men vi får titta på den. Sade korpralen med en äcklad röst. < Bra ide, jag säger till i receptionen att de skickar teknikern. Svarade kaptenen och sprang nedför trapporna. Jane kände att tårarna började komma. Hon följde efter korpralen till rummet och de plockade fram radion på ett bord. >Jag heter Fredrik, sade korpralen – J-Jane. Svarade Jane och satte sig ner på huk med händerna för tinningarna. Ferdinand, Kenneth, Ben och kaptenen kom in efter några minuter och de hukade sig ner andfådda och utmattade – Erik och Frans är d-döda sade Jane och försökte låta lugnande. Ferdinand reste sig upp och nickade. >det var för att jag stack för att hämta hjälp! Sade Ferdinand skärrad och tittade på Ben ´Jag har varit upptagen med att arbeta har inte hört någonting förutom att telefonen och faxen slutade fungera. Sade Ben och nästan började gråta < Vi får skynda oss om vi ska ha någon chans. Sade Kenneth och gick fram till radion och tittade på den. >Utan chans har vi varit hela tiden. Svarade kaptenen.> Jag kom ut på nätet och kontaktade Viken stationen. Men vi måste hålla radio kontakten. Sade kaptenen med en allvarligare ton och ryckte tag i radion och knäppte på den. Radion började fungera igen.> Sådär korpral, var är resten av mannarna? Ni var minst femton när ni gick! >>De är på sina rum. De var alla för trötta efter natten. Sade korpralen och ställde in radion rätt.- Frank, visste att det var farligt på balkongen, annars skulle han inte hukat sig ner! Sade Jane och vände sig till kaptenen hukad på knä. >> Jag kontaktar basen. Sade Fredrik och satte sig vid bordet och började upprepa en ramsa på rätt frekvens.
Jane reste sig upp och kände blodet strömma igenom ben och bröst, hon steg ner ifrån sin höga position och sade till dem att hon var tvungen att hämta Lars och ingen protesterade de var alla röda i ansiktet och satt ihopkrupna. Hon var snabbt på benen och gick ifrån första våningen till andra våningen mot Lars dörr och knackade på. Det dröjde först några minuter men han kom fram till dörren. < Jane, jag tog sömntabletter. Sade han och ställde sig utanför fullt påklädd.- Det har hänt någonting, Frans och Erik är döda. De odöda kom ifrån ingenstans och anföll oss! Sade Jane och ville åter igen gråta men höll tillbaka tårarna. – De andra väntar i korpralens rum, det är fullt av vakter i korridorerna och vi håller på att få radio kontakt igen med basen! Sade Jane och började gå mot korpralens rum. Lars tvekade först men följde sakta efter henne till dörren. < Vi får väl se vad som har hänt! Sade Lars och gick in i rummet. De satt kvar på samma plats och det var knäpptyst. << Vi får hjälp men de måste kalla in örlogs soldaterna, de har samma problem. Sade kaptenen och tittade på Lars. << De skickar även en helikopter och några bussar ifrån huvudstaden. Stället ska tömmas. Sade kaptenen och gick ut ner till receptionen. Jane vände och gick mot sin farbrors dörr och knackade på. Han svarade och öppnade och hon kastade sig i hans armar och bara grät. Jimmy tittade upp mot de andra på den andra sidan och blickade sedan nedåt.

Charles Jameson landade sent på natten i Londons flygplats, han var i tid för att möta affärs partnerna på flygplatsen, de hade anlänt ifrån USA, och de skakade han i terminalen. Efter en kort promenad in i bilen tog han emot sitt avskedsbevis ifrån den högsta chefen i USA. Det stod att han inte längre hade någon rättighet att använda Centrets medel och att han slutligen förlorat alla sina rättigheter och anspråk. Dödskyssen var att affärspartnern högg in en virus spruta i bröstet på honom och kastade honom ifrån bilen mitt i farten. Han rullade medvetslös ut på Themsen bron och förblev liggande i regnet. Charles Jameson var ingen förlorare utan snarare tvärt om. Iris hade jagat ner sina mål och spred skräck ibland Amsterdam bor och spred sitt virus vidare. Jameson drog en sista suck med det blodiga ansiktet nere i asfalten. Det låg förruttnelse i luften och ångan sipprade ur näsa och mun. Han förlorade känseln och ljuset sipprade ur honom i otakt med blodet, sakta, sakta dog Charles bit för bit som om den sista tanken var om vedergällning, så var den i alla fall inte för honom rättvis eller skön. Tunga andetag förbyttes mot spruckna ögonvitor och svartnande ansikte. Ett rått panikartat skrik kom ifrån kvinnorna, som stannat sina bilar, när han reste sig upp och började vanka emot dem. Några sprang fram till honom och han satte sina svarta tänder i dom. Skriken förbyttes mot förtvivlan och ansikte mot inälvor, fingrar slet ner dem mot sina öden. Jameson hade blivit hungrig och förtärde känslor, i att slita dem i panik och dränka dem i sitt eget blod, snart krälade, kastade sig odöda över krockade bilar och människor i panik. Det var centrets nya virus och halkade snabbt nog i händerna på giriga personer och affärs partners. Det var modet, på Themsen bron den natten, snart skulle den svarta pesten sprida sig land och riken runt. Men i väntan på nästa steg ifrån centret, var den lyckliga väntans tider. Deras sista ärliga hopp plågade deras goda självkänsla, tunga steg följde Themsen bron, snart virrade det av poliser alla medvetna om det slutliga skedet och slutet för olycks-korpen som spelat dem ett riktigt spel emot samtid. Själar hade uppenbarelser att vilja äta sin nästa och kräla över trampande fötter men väl välja ut sitt offer och slå till av kärlek som den kära bör. Jameson vakade över sitt rike den dagen och han var det högsta hönset i en förrädisk värld. Dimman började lägga sig bland brinnande bilar och springande fotgängare, skadan var redan skedd. Det var Jamesons sista önskan att fria Iris efter sig själva för sådan kontroll hade han, käre Charles Jameson. Natten blev morgon och sommaren var som varmast där det skett olägenheter den dagen. Centrets bussar stod parkerade på vardera sida om bron och de sköt, vilda som de var mot allt som tänkas röra sig mot dem. Man vittnade om att det var på nyheterna över hela världen och alla var rädda för denna pest som först plågade Sverige och sedan Europa. Hjälp var på väg ifrån alla håll och det slutade i totalt kaos som i Sveriges huvudstad och Nederländernas Huvudstad Amsterdam. Det togs samlade tag i USA att skicka nödhjälp vart det än behövdes och när hjälpen nådde fram slutade det i kaos.

Kaptenen stod nere vid Octagon centers reception och lät tankarna flöda fritt, receptionen var cirkelformad och hade fyra receptionister som arbetade på heltid vid kris situationer. Man stod hotfullt och väntade vid utgångarna och sal väggarna hade blivit helvita på väldigt kort tid. Runt omkring bänkarna stod vakter och soldater och väntade på att få komma ut. De var klädda i grönt och vissa hade kamouflage, hjälmar och kamouflage nät runt axlarna. Det hade gått en timme sedan kaptenen fått i ordning på utrustningen och nu arbeta terminalerna för fullt med att lösa kaoset. De hade lovat utrymning och man väntade på militären och Helikoptrar. Telefonerna var döda men internet fungerade fortfarande. Kaptenen väntade på att de skulle börja evakuera, men det skulle inte få ske allt för sent. Han hade en armѐ av villiga män det visste han och snart hörde man armѐ helikoptrar cirkulera runt över Octagon center. Han skulle bygga om Octagon center till en försvars zon det skulle inte gå under i första taget om man var försiktig. Han hade satt den sörjande Ferdinand på att lösa situationen med det ekonomiska och det hade skett snabbt, de skulle minsann inte gå hem tomhänta eller om det nu inte hjälpte så var företaget redan i kris situation att det hjälpte att bygga på det lite. Kenneth satte upp olika vakter runt fönster och instruerade dem i hur de skulle undvika fåglar och skjuta zombier och var de höll till. Det hade gått förvånansvärt bra men hittills hade det fungerat med nät och speglar. De blodtörstiga hade en hunger som bara växte och växte precis som antalet odöda och där hjälpte inga speglar. Man hade börjat undersöka resurserna och i matväg skulle det hålla i några månader men inte längre. Men man kom inte ut till redskapen i förråden på sidorna eller till vapen förråden och de kunde inte räcka länge beroende på vilken taktik man använde. Kaptenen slirade mellan att alltid tänka över situationen och människor hade börjat tvivla och prata sinns emellan om att ledarskapet var annorlunda och inte det vad man var vana vid. Kaptenen visste att de hade en annorlunda syn på allting men att det skulle förändras om man tog till frivilliga vilket han sa till receptionen och de nickade. Han väntade på att högtalarna skulle skrika ut ordern men så fort någon skrek eller grät så rörde sig de odöda och kastade sig mot dörrarna. Han nickade till åt receptionisterna och de talade in meddelandet. De odöda gjorde ingenting när meddelandet kom ut och kaptenen insåg tillslut att det inte var oljud de var ute efter utan kött. Man satte sig och de frivilliga samlade sig tillslut runt kaptenen och han började dela upp dem i lag medans ytterdörrarna täcktes för med arbetarnas vit röda plast. Kaptenen gav dem rang efter ledare och tillslut var alla beväpnade med vapen och kikare. Han skulle göra ett försök att sätta dem vid alla fönster så att de orkade på de odöda. Han satte Ben på att instruera dem hur man höll sig undan vid fönsterna och hur han satte upp arbetarnas nät. Man hade hittat ett gammalt höns nät i en källar lokal och började skära det med skärbrännare. Skottgluggarna hade blivit aktuella och det hördes skott utifrån längs väggen. Kaptenen gav ledarna ett var sitt uppdrag att utföra. Att skydda privat personer och arbetare var det främsta, att man skulle samla människor i salarna och hålla dem syssel satta med att fläta nät och kamouflage. Det skulle dröja innan Octagon center föll, det var ett ord som höll dem syssel satta en lång tid framöver.  Korpralen var nere och var nöjd med stationens framgångar och att de skulle flytta delar av basen hit var en självklar åtgärd som gjorde både honom och kaptenen stolta. Men det fanns fortfarande mycket att göra att hålla sig undan från undervåningen var en. Det var inte så att de tänkte braka in där nere utan Octagon Center var tvungna att samarbeta. Man ransonerade inte till en början men när det kom fram att det inte kunde komma fram förnödenheter så började man tänka på de allra yngsta. Vakterna arbetade natt och dag och när Kaptenen gått in till sitt kontor förväntade han sig att det skulle rulla. Slutligen närmade sig flera odöda ifrån den andra sidan huset just därifrån han en dag suttit med Frans, Erik, Ferdinand och Ben. Kaptenen tog tag i whiskey flaskan och riktade ut en arbetslampa mot dem där nere och revolvern i andra handen och började skjuta dem. Tog en sup och fortsatte skjuta dem i huvudet, en efter en. Han laddade om och sköt några till tills han föll bakåt med flaskan och fortsatte dricka. Han reste sig upp och stängde fönstret eftersom kulorna hade tagit slut. Kaptenen vände om och satte på en skiva med Mozart och satte sig i fåtöljen. Lampan låg på golvet och lös rätt in i väggen. Han började sjunga efter ett tag och tillslut kom Ben in och satte sig vid ena änden av lampan och tog fram en flaska brännvin. < Det finaste skiten vi har. Ben fnittrade till och rullade över flaskan igenom lampskenet fram till kaptenen. – Min själ behöver whiskey, Ben. Ditt hjärta behöver brännvin Ben. Svarade kaptenen och rullade över whiskey flaskan till Ben. – Drick medans det är kallt. Ben. Sade kaptenen och slocknade till. Ben tog upp whiskey flaskan och tog en sup. Medans det började dra in på sista versen var Ben minst lika full som kaptenen och ställde ner Whiskey flaskan och brännvins flaskan och vinglade ut in i sitt kontor mitt emot. Kaptenen vaknade till och försökte resa sig upp och gick in i skrivbordet och rasade bakåt ned på golvet. Han somnade igen och lade armen om flaskan. Snart hade hela huset somnat och endast vakterna var vakna och strövade omkring på alla plan, någon kastade en brinnande cigarett på en odöd ifrån fönstret ner på balkongen, där han strövade runt utan strupe och blev helt hysterisk tillbaka. < Tyvärr jag hade inte en hel. Sade han och försvann in nödig i byxorna. Man trappade ner på kontakten med de odöda efter det och när det slutligen var dags att göra rent balkongen tvekade man, men någon gick upp i översta våningen och släppte en gammal högtalare i huvudet på honom. Kaptenen hade förlorat mot flaskan och till sist tog han sig upp och ut och spydde rakt på väggen. Det var även dags att knäcka lite nötter, ju svårare det blev desto mer drunknade man in i att verkligen låta sig utsättas för hån av de odöda. I ett försök att tystna ner för omväxlings skull började man kasta spetsiga föremål mot den växande skaran odöda, men endast då resten av huset sov. Kenneth vaknade i alla fall och gav dem annat att tänka på, de kanske behövde de föremål som kastats, han hade förlorat vänner och bättre vänner. Slutligen hamnade de värsta bråkstakarna hos kaptenen och när vaknade satte han dem på andra uppdrag som var lite mer riskfyllda. Slutligen hade någon klamrat sig ut ifrån ett fönster på botten våningen in i vapen förrådet för att hämta vapen och ammunition. Det lyckades och man fortsatte distrahera fram de odöda till platser där man kunde träffa dem.

Fredrick hade lyckats knäcka de odöda i Viken skogarna och gruppen var beredda på förflyttning till Octagon center. Det var stora steg och nu hade de fått grader, nog att försvara både ett hus och sjukhus. SL var en sammansatt gruppering av ny-rekryter och gamla vakter. Fredrick hade satt dem i plutoner och det var 20 stycken i varje grupp. Han hade sex plutoner med SL män och det hade blivit ont om plats så de gjorde sig i färd mot Octagon center. De hade fått in en transport för varje pluton även fast Stockholm var i kaos. Fredrick var fast besluten att lösa situationen i det nya centret, där cheferna hade blivit fångar och SL som hade blivit en fast styrka att ta tag i zombie problemet, nu eller aldrig. Fredrick skyndade dem in i lastbilarna och lät dem bära vapnena med sig. Nu var det dags för avfärd och Fredrick hoppade in i sin bil och startade den nedför den asfalterade vägen till Viken. Han ångrade att han hade varit tvungen att vänta på kaptenens order men nu var det en fullsatt armѐ. Lastbilarna körde efter och han såg inte annat än lastbilar bakom sig. Fredrick suckade och tittade trött mot grusvägen som ledde fram till skogen bakom det nya centret. Om han inte skulle ta den vägen, han ångrade sig och fortsatte raka vägen och körde förbi odöda som samlats vid ingångarna. Han stannade bilen en bra bit därifrån. Vad var det som fick dem att samlas sådär? Fredrick klev ur bilen och lät trupperna falla bakom honom. Han vinkade åt dem att göra sig redo för anstormningen. De gjorde sig stridsberedda och de var kanske inte lika många som de odöda men i alla fall, det var chansen för dem.SL, löjtnant, insatschefen, Fredrick tog upp ett tjänste vapen i ena handen och en mindre revolver i andra handen han vinkade mannarna efter sig och de omringade de odöda och slog en cirkel runt dem och började skjuta för att backa. Den andra gruppen siktade i luften och sköt ner fåglarna som kom i mindre skaror ifrån skogen. De hade snart lockat bort dem ifrån porten och man kunde öppna dörrarna och skicka ut fler skyttar ifrån Kaptenens SL. Man högg och slog med spätt och vässade bordsben samtidigt som några hade knivar med sig. Fredrick sprang fram till förrådet och öppnade det så att man kunde beväpna sig samtidigt som man sprang ifrån hungriga odöda. Snart tog sig några soldater sig ut på balkongen med fastbundna nät över sig på pinnar som de satte upp. Man lyckades bemanna kulsprutan och massan med de odöda reducerades snabbt samtidigt som stora fågel nät rullar bars in ifrån lastbilarna. Man reste ett jättelikt nät över utgången på det stora huset så att fönsterna blev tomma på skyttar. Långa järnstänger restes upp i mitten av asfalten medans någon slog igenom det med ett vasst järn-spätt. Mindre pinnar restes upp på sidorna så att taket blev högre. De odöda hade blivit färre och skarpskyttarna kunde ta dem, några åt gången. Fredrick lät stora sandsäckar läggas i en ring runt fågel nätet. Man samlade ihop sig och alla skakade hand med alla. Kaptenen kom ut med sin trupp bråkmakare och började skicka folk till förråden och ut på de andra balkongerna med fågel nät att pinnas upp. Fredrick och kaptenen hälsade på varandra med en honnör. Det var då Fredrick medgav att Stockholm var i kaos och behövde Octagon Center. Kaptenen beordrade att uniformer skulle samlas ihop ifrån förrådet så att de kunde uniformera sig och få sin rang utskriven på tyg. Det hade samlats folk överallt och man lät dem lufta sig därute under tak. Skyttar satt överallt och rullar av taggtråd bars ut medans det spändes fast ute vid sandsäckarna. Man kontaktade militären att evakueringen av personer som inte ville stanna kvar kunde börja och till en början så var det mest pensionärer som ville bort därifrån men kaptenen lovade dem mat och husrum om de arbetade medans man löste situationen i Stockholm. Det var frivilligt, men när folk fick höra att det var omöjligt att undkomma dessa så ställde de sig likgiltigt till det. Jane, Ben och Kenneth hade hittat ut och medans Ferdinand gjorde alla en tjänst vid datorn gick de andra runt och hälsade på folk. Det var slutligen dags att börja tjäna folket på Octagon och hjälpa dem att vaccinera och bekämpa plågan som störtade runt om i världen. Ben gick in till Ferdinand när han inte såg denne där utanför, det kanske var dags att börja assistera varandra så att de kunde komma därifrån. Kaptenen medgav att han var tvungen att besöka en vän och gick fram till sin bil och körde iväg. Doktorn hade visat sig kunna klara av olika situationer men han behövde inte vara ensam i laboratoriet länge till. Det var kaptenens sak och han behövde sin lösning och kämpade efter att lösa problemet. Det var ingen som inte kämpade för att göra världen fri ifrån den odöda plågan.

Kenneth vilade huvudet mot knäna i solen och tankarna for runt som små hungriga element utan riktig själ, det var en sorts förvirring och han såg kråkor med röda ögon kraxa mot honom och de växlade över till att stirra mot honom med sina odöda gula ögon. Kenneth tittade upp mot horisonten och den verkade varm ifrån den plats han valt, vid ingången där hans gråa jeans slickades mot benen och sög till sig värme. Det var stilla och inte ett moln syntes på det ljusblåa himla valvet. Tankarna landade kring Frans och det han sagt den senaste tiden. Han precis som Kenneth gjorde inte annat än arbetade hela dagarna och nu var Frans borta. Precis som Erik försvunnit in bland de odöda till någonting som han inte kunde förklara. Det var otur och han visste det, allt hade varit otur ifrån början. Arbetet, slitet och projekten de hängde samman i en mörkare period, där de tagit ut sin hämnd kring sin blotta existens. Kenneth spanade och själva lyckoruset hade bytts ut till ett vemod, Kenneth gned sina fingrar mot knät som bara vart varmare. Någon hade skjutit en odöd vid dungen och enligt beskrivningen var den sargad i ansiktet och liknade en soldat, inget spår efter Eriks kropp någonstans. Kenneth vilade igen och surrandet av flugor hade bytts ut mot stressade vakter som talade med varandra i olika radio telefoner i sina moderna verktyg. Det kanske var det allra bästa att ge dem en present i alla fall och Kenneth hade gett dem tillåtelse att använda dem. Ben kom ifrån förrådet och satte sig vid Kenneth och han luktade konstigt nog gammal sprit och slitet läder.- Hur kommer det sig Ben att du fortfarande är bakfull? Frågade Kenneth och tittade på Ben < Jag är fortfarande sugen på öl. Sade Ben och tittade på Kenneth tog fram sin armѐ kniv och började peta med den i asfalten. – Det är eftermiddag och du kanske borde tänka på det lite oftare. Sade Kenneth och tittade upp mot landskapet som bredde ut sig på andra sidan vägen. < Ja Kenneth, jag vet inte hur länge det brukar hålla i sig. Sade Ben och fäste blicken mot samma landskap. – Jag tror att vi går upp och äter så att du får din, återställare. Sade Kenneth och reste sig upp. Ben kom sakta efter och spottade ut någonting som Kenneth tyckte liknade en bakfylla. < Jag ringde till Stockholm med internet telefonen. De har börjat slå tillbaka de odöda. Sade Ben och följde efter Kenneth som tittade på honom med sina vädjande ögon. – Vi kanske skulle ta oss en tur in till huvudstaden? Sade Kenneth och gick fram till hissen. < Jag håller med dig Kenneth det är verkligen dags att ta tag i dem nu! Sade Ben och gick in i hissen. Kenneth tryckte på hissknappen och de åkte upp. Den förruttnelse som hade legat i luften var som bortblåst i den tysta korridoren som mötte dem på fjärde våningen. Man gick in i korridoren till restaurangen, i rummet som mötte dem hade man återgått till det vanliga fast med ett panikartat leende, det kände Kenneth igen ifrån sina föräldrar när han hade gjort någonting busigt. Det var en nästan äcklande känsla som låg i luften och Ben var först med att anmärka att han skulle sätta sig ner vid baren. Kenneth fick vinka till sig servitören och den brunhåriga unge mannen stod och lutade sig framåt med matsedeln < Jag har anmält mig som frivillig till SL. Sade han och väntade på Kenneths reaktion – Vad bra, vi skulle kunna behöva någon som springer lite ärenden till vår vän Ferdinand. Han är rättvisare. Sade Kenneth och beställde maten med en annan ton – Två vegetariska friterade grönsaks biffar, med klyftpotatis och tre stora stark, en till Ben, en till mig och en till dig! Sade Kenneth och kliade sig bakom örat. – Vi behöver det här tro mig. Sade Kenneth och lyfte upp en bunt vikta papper ur innerfickan på rocken. < Vi får inte dricka när vi jobbar. Sade servitören och tittade med ett leende på Kenneth – Det är en order. Sade Kenneth och vinkade till sig den andra servitrisen. – Din kollega här får ledigt efter att han har lämnat in beställningen SL behöver honom. Sade Kenneth till den leende servitrisen >Ok vi förstår sade hon och lyfte med fingrarna under det lockiga håret > Jag satt och flätade själv hela natten sade hon och log > Jag börjar nu. Hon vände in mot köket med lappen servitören gav henne. Ben fick ölen och började dricka långsamt. Kenneth bad servitören sätta sig mitt emot. Han nickade när han fick ölen och tog emot några papper. – Detta ska till Ferdinand på, laboratoriet. Dessa ska till receptionen och till Fredrick i SL. Sade Kenneth och skrev under dem. – De kom till min mail och berör vaccinationen i Stockholm, de behöver hjälp ifrån oss och vi ska hjälpa dem lite. Sade Kenneth och gav resten av papperna med kuvert till Johan som servitören hette. Han nickade och stoppade dem i förklädet. Ben satte sig ner sedan bredvid Kenneth och lutade sig bakåt. < Vet du var man får tag i keso? Frågade han servitören Johan och himlade litet. > Ja i köket, vi har det. Svarade Johan och reste sig och gick in i köket. >Var du tvungen att slösa bort en öl? Frågade Ben och tog en klunk – Det är för att vi ska verka som en grupp och inget mindre. Svarade Kenneth och drack av ölen. Efter en stund hade de tre satt sig och in kom Lars och Jane med Jimmy tätt i hälarna, de satte sig sedan ner och man började diskutera – Jane, med din förmåga att klara dig ur situationer kanske du borde söka dig till SL! Sade Kenneth och Jimmy och Lars höll med, Jimmy till och med erbjöd dem instruktioner. Man fortsatte diskutionen och Jane gick helnöjd ut för att anmäla sig hos Fredrick. Lars förblev kvar men när Johan sa att han skulle till Ferdinand, valde han att följa med honom. Jimmy, Ben och Kenneth började diskutera odöda och när middags solen låg på utifrån kunde man slutligen koppla bort stanken som de hade haft med sig. Ben bestämde sig för att gå ner till utgången och vila ut litet medans han höll sig undan mer öl än vad hans mage klarade av. Jimmy och Kenneth diskuterade tillslut odöda och virus smittan med febern och slutliga poäng med att lyfta upp antiviruset när det kom till att vaccinera och bota. Man åt och Jimmy beställde en rätt som man kunde äta av och dela med sig av. Nog för att han insåg att det tillslut skulle bli bara de två där men han hade lite levnads glädje att dela med sig av. De diskuterade Frans och Erik och hur man hindrat fåglarna. Det var inte över förräns nästa sällskap kom in och satte sig vid bordet bredvid. Kenneth hade blivit lite uppåt och de började diskutera borden sinns emellan. Jimmy bjöd av maten och några damer satte sig vid bordet.

Ben kände hur det började bli kväll och när man satte upp fler sandsäckar förstod han att gården höll på att bli en försvars zon, inget grönt växte där någonsin. Han diskuterade med några vakter om att sätta taggtråd vid dungen men att när militären kom kunde det bli ett hinder istället, när militären kom! Ben hade inte mer än börjat diskutera innan en lastbil med förnödenheter körde fram till lastporten. Lastporten som de hade glömt bort vid försvars lägen. Chauffören meddelade att Stockholm var fritt ifrån odöda men de hade istället spridit sig norr om staden, I skogarna. Telefon nätet fungerade igen och reparationer hade påbörjats. Ben trodde honom inte till en början men när telefonen ringde .´Hej Ben, det är kaptenen. Jag har bestämt att vi fortsätter som planerat och att doktorn kommer till det nya centret. Tillbaks och jobba med dig vi har lite förberedelser att göra. Ben svarade och antog att han inte längre hade något val.- Vi får väl börja arbeta då Kapten. Sade han och gick mot ingången. Ben hade lite att göra nu.

Hungern isade sig i leder, under vakande ögon, dessa ögon som slutit sig i en enorm fuktig nyans av den varma köttsliga lustan i att insupa den flödande vätskan ur mänskliga organ. Blod rann ur känslor ur varelser som var fulla av dem, ur bett och ur det köttsliga. Iris fuktade sina tänder med den skugga som hittat henne. Dess dödsfruktan och vredes utbrott ur den vekaste aning om hur det var att ligga underst. Under den, som erbjöd sin rätt att uppsluka nya ådror av rätt fruktan. Hon satt där naken utan fruktan, på huk och slukade den ondska som runnit i det hjärta som hon höll i handen. Köttslamsor rann ifrån organet och det var den slutliga seden ur de känslor som den förmedlat. Viljan att återigen sprida sin fruktan ur askan på den lätta bevarelse som njutit, andats och fruktat men inte minst hatat henne. Hon vann igen och segern var i att känna bitterhet inför den förlust av lek kamrat. Inte som dem utan som hon, det hon var kände inga hämningar, ingen fruktan ingen förståelse av vad de ville. Hon kände deras hunger överallt och precis som hon åt de av varelserna. Iris försvann in i skuggorna med sin blåaktiga spruckna hy, de åt av henne precis som de skuggor hon så väl kände igen. Hennes leder klättrade effektivt uppför byggnaden hon stirrade med sina rödaktiga känsliga ögon, de väggar som fanns ovanför henne slutade i mitten och fönster gömde offer bakom sig. Iris tog ett skutt in igenom fönster rutan. Skrikande gestalter sprang ifrån henne men, hon tog ett skutt till mot en av dem och satte sina klor i denne. Hon slet upp magen och lät tänderna hugga tag i halsen, allt bakifrån. Iris kände igen fruktan och fortsatte mot nästa, igenom att vässa sina klo-liknande fingrar in i den rygg som slet efter en ved gaffel. Iris kastade gestalten in i väggen och nacken slogs åt sidan.

Polis chefen tittade på rapporten ifrån Centret i England, han stakade på ordet Werner och Werner projektet. Werner Alexander Sköld, Död sedan 2010. 13/6. Dödsorsak inte fastställd. Misstanke grad användning av otillåtet virus. Medarbetare döda i rånet mot Centret. Offer för pistolskott mot huvudet.
Virus misstänks användas i Octagon center av Werners Medarbetare. Polis chefen kopplade upp sig London polisen och påbörjade en fråga rörande Jameson Charles, han fick en förklaring om att London inte längre var London utan en krigszon. Och någon Jameson inte längre fanns i polisens papper. Centrets chef heter numera Jake Hull, genforskare. Han skulle bli glad om den svenska polisen kom och assisterade dem i London. Polischefen nickade och sa att han skulle ringa Octagon Center och be dem hjälpa honom i en fråga och samtidigt be dem hjälpa London.

9
Rätta takter
Kaptenen gick in till huset som låg straxt utanför Viken, de röda knutarna viskade om en annan stillhet, något som han inte kände när han var där senast. Vinden pinade igenom trädkronorna och en lärka flög förbi husknuten. Bakom stod husvagnarna uppradade och Kaptenen fick en känsla av att det skulle förbli ett ställe att undersöka saker på i framtiden. Han rundade buskarna och gick fram till ingången. Efter att öppnat dörren kom han in till de tomma datorerna och faxmaskinerna. Han gick först till Doktorns kontor bredvid köket och knackade på dörren. Doktorn öppnade och tittade på kaptenen med sin bestämda blick.- Jag kom för att se hur det går och ta dig med till Octagon Center. Sade han och tittade doktorn i ögonen. < Vi har kommit till ett genom brott bara att spraya i luften och låta det falla i marken. Sade doktorn och gick in i kontoret och hämtade filerna. < Jag skickade en elektronisk kopia till Amsterdam, vårat syster bolag. Sade doktorn och gav kaptenen dokumenten. – Bra doktorn vi åker på en gång utan att ta med serum, bara antivirus. Frans och Erik är döda. Sade kaptenen och vände bort blicken < Amsterdam håller på att falla, vi behöver en insats även där. Det måste ha hänt någonting. Sade doktorn och klappade kaptenen på axel < Jag visste att grabbarna inte skulle hålla hela vägen. Sade han och lät kaptenen få en väska med antivirus. – Ja vi har lite jobb att göra nu. Sade kaptenen och gick ut och vinkade till sig doktorn.

Ferdinand var nästan klar med att reda upp bolagen under Octagon Center när Ben kom in och satte sig i en stol han hade mitt emot datorn i kontoret. – Jag har satt på kaffe Ben, bara att ta dig en kopp. < Nej jag ska gå, men det har kommit upp en börsnotis om att Centret är på väg ner. Ben tittade på Ferdinand och reste sig upp. – Du Ben vi kanske skulle ordna upp det där med projekten, vi lanserade nyss ett nytt antivirus mot de odöda. Sade Ferdinand och klickade på en dator knapp. < Det är inte det ända som är på väg ner, Amsterdam och London är på väg ner. Den nya chefen i Centret heter Jake hull. Samma man som var med när vi sålde vårat genombrott med hunger känslor. Vi kanske borde begrava det där med Werner projektet innan de är oss på spåret. Sade Ben och gick fram till kaffe kokaren och tog en kopp. – Det ska vi göra på en gång, Ben, vi har bara inte hunnit med det. Sade Ferdinand och tittade upp mot Ben. – De har förlorat, nu måste vi hitta någonting nytt. Jane kom in i kontoret med Fredrick och straxt där efter kom Johan och Lars. – Vi får helt enkelt improvisera. Sade Ferdinand och fortsatte med länsningen av filerna.-Så, sade han och om placerade dem under andra namn som identifierade objekt. – Jaha, vi är nu ett företag och vi har lite grann att jobba med, Byggnaden till exempel. Sade Ferdinand och reste sig upp, – Kom vi tar en öl! <En öl? Frågade Ben och tittade på de andra <Nej, jag måste jobba! – Har redan gjort ditt jobb Ben! Sade Ferdinand. Och klappade Ben på axeln > Ja vi satt ju där, ja. Alla har inte druckit en på länge. Sade Jane och Fredrick nickade ´Ja hade vi inte varit där redan. Eller vad säger du Johan? Frågade Fredrick << Är inte du lite för liten för att dricka öl? Frågade Lars och de gick tillsammans ut igenom korridoren.
Kaptenen startade bilen i färd att ta sig fram till Octagon Center.  Det var en stilla kväll när de slutligen stannade vid Octagon Center och huset sken upp av ljuset ifrån ute-lyktorna. Kaptenen svängde in mot gården och klev av när han först dragit i nödbromsen. Doktorn följde efter honom med dokument i famnen alla om den mänskliga kroppen och sjukdomar runt Werner perspektivet. – Det kanske är som du berättade kapten. Man får inte en lugn stund innan man inser att man måste jaga den. Sade doktorn och sprang ifatt kaptenen. – Har jag berättat hur jag blev av med min brytning? Frågade kaptenen och sneglade över axeln. < Nej den har jag inte hört! Sade kaptenen – Jag hittade en kassett med svenska översättningar och en film om hur man säljer varor och dammsugare! Sade kaptenen och tittade framåt mot huset – Jag var tretton. Jag är 49 nu. Sedan dess har jag bott i Sverige. Sade kaptenen och doktorn rusade snabbare. < Och vi har flera saker att diskutera om, vi går upp och tar en öl! Sade doktorn och rusade snabbt mot hissen < Ställer ner det här i Ferdinands kontor. Sade doktorn och satte in kortet. – Dammsugare och vapen var min stora passion tills jag flyttade hit. Nu har jag bara dammsugare! Sade Kaptenen och steg in i hissen. < Där har du fel, sade doktorn och kliade sig i huvudet. < Det handlar inte om hur man säljer sin idé, utan hur man förbrukar den, inte sant? Kaptenen tog emot några av dokumenten i famnen. – Hade inte du vänt om för att hämta dem, så hade jag torkat fast. Sade kaptenen och lutade sig bakåt. – Lasta på resten jag går in i kontoret och du beställer oss en varsin öl! Sade kaptenen och tittade på doktorn som kliade sig om hakan. < Ja, jag förstår men vad menar du med att torka fast? Sade doktorn i och markerade att det var en fråga han ställde. – Jag har tio olika sätt att tolka engelskan, men jag läste på nätet i bilen att den nya chefen för centret är Jake Hull. Samma person som Ben träffade i Amsterdam. Sade kaptenen och steg av när hissen öppnade sig. < Ja gen forskare är känsliga för lockelser! svarade doktorn och följde efter kaptenen ut in i hallen, han vände sedan om och gick in mot restaurangen igenom korridoren rakt fram där korsningen till de gamla center kontoren låg. Kaptenen gick in i Ferdinands kontor och ställde mapparna på ett bord intill skrivbordet. Han gick sedan in till laboratoriet igenom det tvär fyllda kontoret för forskarna och ut i korridoren. Tillslut kom kaptenen fram till restaurangen där det var fullt av folk. Han hälsade på Fredrick, Lars, Jane, Ferdinand, Kenneth, Jimmy och Ben. Doktorn vände sig om med en öl och de satte sig vid bordet bredvid de andra. – Du vet doktorn eller ska jag kalla dig för Jonny? Frågade kaptenen, <Ja kalla mig det! Sade doktorn och tog en klunk av ölen – jo Jonny det var ett tag sedan vi hade tillfälle att prata med varandra, det kanske är bäst att vi ordnar ett möte, mellan oss doktorer och forskare och SL män för att förhandla fram en lösning på riskzonerna! Sade kaptenen och litade på att doktorn skulle hålla med. < Ja varför inte, varför inte bara säga ett datum och hålla flera möten samtidigt med tanke på hur nära vi var att hamna i ett töcken. – Världen har inte klarnat. Sade kaptenen och frågade servitrisen om snacks. < Det handlar mer om att vi vunnit. Tillslut! Sade doktorn och lade fingrarna i kors och nickade med sin snaggade frisyr. – slutligen handlar det om att finna anledning att leva som vi är! Sade kaptenen – Vi har pengar och chansen att göra lite nytta! Sade kaptenen och tog emot skålen med salta kringlor. < Idag började världen rulla igen .sade doktorn och tog en kringla < Vi får anledning att gräva oss djupare in i saker, nu! Sade doktorn servitrisen tog fram en varsin meny och gick över till dem med den – Jag ska ha en bit paj! Sade kaptenen utan att titta i menyn. < och jag tar nog en plankstek! Sade doktorn och vinkade till sig servitrisen igen < säg två whiskeys och en snaps! Sade doktorn. Och lutade sig fram mot ölen. – detta är inget sjukhus, det har en egen bar, restaurang och kontor för forskare, människor till och med bor här och nu ska vi bygga om lite! Sade kaptenen och tog fram en cigarett och tände den. < Bygga ut menar du? Frågade doktorn och tände en cigarill.- Ja och jag ser fram emot det! Sade kaptenen och tog ett bloss. Man diskuterade litegrann och slutligen började man äta och borden bredvid roade sig hela tiden med berättelser om äventyr de varit med om. Kaptenen tog en kaffe efter maten och de beslöt sig alla sätta sig vid ett långbord längre bak och inte vid de bänkade borden de satt vid. Det vart en riktig fest och man slutade inte förräns klockan hade blivit 02.00. Kaptenen gick då ner till sitt rum lite lagom berusad och doktorn in till sig. Medans Lars och Jimmy fortsatte diskutera om virus medans Kenneth ranglade in till sitt rum. Jane försvann lite små-berusad in till sitt rum och stängde om sig. Och för ett ögonblick hade man glömt bort de odöda och det växande hotet mot mänskligheten. Det blev slutligen tyst i hela huset och man började städningen på olika håll, städerskorna bodde där de också eller i alla fall tillfälligt. Lugnet var återställt och slutet på hårda dagar var till ända, man återställde sakta livet som det än gång var. Det hade bara gått några dagar sedan de odöda hade upptäckts och i det slutliga skedet, föll alla bitar på plats i en jättelik byggnad. Ondskans fäste hade blivit en social plats och även om polisen besökte det var det fortfarande stället där de odöda en gång utplånats i en snabb manöver och trots det hade kampen bara börjat. Skuggor föll över världen djupa skuggor och hungriga väsen av halvt människa och hälften död betraktades som ögon för den odöda hopen av vandrande människoätande varelser. De törstade innerst inne och i människors ögon var de inget annat än odjuren som slet ut hjärtat på dem när de valt att frukta och lita på sin omgivning. Slutligen fastnade alla som de individer de var i en slutlig genomströmning av den goda sidans uppfattningar om dramatik, Kenneth började arbeta i Amsterdam sida vid sida med Fredrick. Jane flyttade ifrån Stockholmstrakten till en sydligare ort någonstans längre ned i landet och började lära ut sina kunskaper hon hade till SL män och Octagon personal. Även fast hon aldrig hade använt sina färdigheter. Ferdinand slutade inte helt i Octagon Center utan fortsatte arbeta i sitt kontor, med doktorn och Lars som snappat upp en del i hur man formade olika byggstenar i 3D. Jimmy flyttade in till Stockholm och bodde där ett tag på sin försäkring. Militären lämnade tillslut Viken och Octagon center erbjöd sig att sanera området efter de odöda på flera olika sätt. Ben slutade aldrig arbeta sida vid sida med Ferdinand och levde på sin förmögenhet.  Kaptenen och SL blev en kringresande styrka och han erbjöd hjälp i London och i Amsterdam men den odöda plågan lyckades inte utrotas helt och hans höga krav gjorde det mycket lättare för honom att jaga reda på målen. Kaptenen återvände sedan till Octagon Center där han började arbeta på sin enorma förmögenhet. Allt gick i slutändan till säkerhet och larm trupperna. De var alla fast i sin egen värld och slutligen var världen främmande för känslor men ett steg närmare friheten.